Ett av metapolitikens grundläggande begrepp är sunt förnuft, men här använt på ett delvis annat vis än det vanliga. Antonio Gramsci definierade det bland annat som ”icke-filosofernas filosofi”, och underströk samtidigt att alla människor har en filosofi. Alla har ett eget sätt att se på världen och gör vissa antaganden om hur den fungerar. Gramscissunda förnuft är besläktat men inte identiskt med begrepp som Zeitgeist, åsiktskorridor, diskurs, Overtonfönster och Chomskys ”manufacturing of consent”.
Gramsci betonade att det sunda förnuftet är fragmentariskt och inte utgör en logisk helhet. Det kan ibland vara en ganska förvirrad skapelse, med många självmotsägelser (á la ”det finns inga svenskar och svenskar är rasister”). Tvärtom består det av flera olika delar, i det Italien där han verkade spelade exempelvis religionen en viktig roll för det sunda förnuftet. Det finns i grunden inte heller ett enda sunt förnuft i ett samhälle, utan olika sociala grupper och individer har delvis olika sunda förnuft. Kontentan av Gramscis analys är även att det sunda förnuftet bara delvis är sunt, i mångt och mycket är det något som vi okritiskt anammat. Hans mål var därför bland annat en verklig, medveten och kritisk filosofi som kunde ersätta det i det sunda förnuftet som var osunt. För Gramsci utgick denna filosofi från marxismen, något som inte behöver vara fallet för alla metapolitiker. Men Gramsci intresserade sig också för det i folkets världsbild som var en realistisk beskrivning av verkligheten, av klass- och intressekonflikter et cetera. Detta växte ofta fram under tider av konflikt och förtryck, det ”goda förnuftet”. En följd av detta är att ofta har samhällets olycksbarn bättre förståelse för hur samhället och andra människor egentligen fungerar än mellanskikten.
Att hitta motsättningarna
Oavsett om vi är marxister eller inte finns det mycket av värde i Gramscis perspektiv. Vi lever i ett samhälle och i det finns det vissa allmänt spridda antaganden om hur världen fungerar, ett historiskt specifikt sunt förnuft. Vi bör försöka skapa oss en mental karta över vårt samhälles grundantaganden, och därefter jämföra den med våra egna. Vissa delar av terrängen överlappar, detta kan användas till vår fördel. Andra delar överlappar inte, vilket är en utmaning som kan hanteras på olika vis (gemensamt för dem alla bör vara ett långsiktigt tidsperspektiv). En central aspekt av den marxistiska tradition Gramsci var en del av är sökandet efter motsättningar, i samhällen, ideologier och relationerna mellan dem. Dessa motsättningar utnyttjades sedan hänsynslöst i både retorik och praktik, både för att undergräva fiendens ideologi och skapa nya allianser. Även detta kan vara värdefullt oavsett utgångspunkt. Intressant är då inte minst hur det sunda förnuftet skapas. Förenklat kan man urskilja tre komponenter. Sunt förnuft skapas delvis av överheten, av Gramscis hegemon. Man kan här tala om hur den officiella ideologin över tid formar massornas sunda förnuft, ofta med en viss fördröjning. Detta sker genom allt från skola och TV till människors vilja att imitera överheten. Detta inslag beskrivs idag förmodligen bäst som liberalism, mer specifikt som en historisk kompromiss mellan nyliberalism/-konservatism och ”68-vänstern”. Sunt förnuft skapas också i vår vardag, det Habermas kallat livsvärlden. Våra egna, och andras, erfarenheter använder vi för att dra slutsatser om världen omkring oss. Sunt förnuft har också ett historiskt inslag, delar av det som i Sverige 2017 ses som självklart är egentligen arv från våra förfäder. Detta gäller exempelvis relationen mellan män och kvinnor och mellan människor i gemen, här finns ett inslag av nationalkaraktär.
Här finner vi flera möjliga motsättningar. Mellan den del av sunt förnuft som utgår från överhetens ideologi och den del som utgår från livsvärlden finns en uppenbar konflikt. Steve Sailer har sagt att ”political correctness is a war on noticing”, vi tillåts inte dra några slutsatser av våra egna iakttagelser och erfarenheter. Denna konflikt ställs på sin spets när människor, exempelvis poliser som Springare och GW, beskriver intryck från sin eller andras vardag. Kejsaren är naken. Denna konflikt förvärras dessutom av att den nuvarande härskande klassen, för att uppdatera Gramsci något, inte agerar för att bevara det samhälle den kontrollerar. Istället verkar den för snabb, ständig förändring, vilket de facto leder till anomi och kaos. Sam Francis beskrev den därför som accelerationistisk. Det gör att folkets sunda förnuft inte hinner förändras lika snabbt som överhetens, klyftan blir hela tiden större. Klyftan når rentav delvis in i överheten/etablissemanget, där gårdagens liberalism hamnar i konflikt med dagens. Detta märker vi när politisk korrekta extremer och överdrifter kritiseras av liberaler på exempelvis GP. Detta är på sitt sätt positivt, men Gramscis insikt i sammanhanget var att man måste skapa en ny filosofi snarare än att enbart angripa överdrifter. När liberaler som inte hunnit uppdatera sin världsbild lika mycket som vissa andra liberaler kritiserar de senare har de sällan en egen filosofi att erbjuda som alternativ (Evola uttryckte detta på sin tid som att man måste vetai vilket tecken man angriper den moderna världen).
En lika viktig motsättning är den mellan vad överheten säger och vad de gör. Marx var på sin tid skicklig på att utnyttja denna i sin retorik, på att peka på de humanistiska borgare som strödde vackra ord omkring sig samtidigt som det i deras fabriker arbetade både kvinnor och barn. I vår tid kan man bland annat identifiera hur den såkallade antirasismens praktik alltid och enbart innebär angrepp riktade mot vita människor i gemen och vita cis-män i synnerhet (det vill säga rasism). Eller hur den etablerade feminismen ser mellan fingrarna med flera former av kvinnoförtryck och växande otrygghet. Då rör vi oss också i gränslandet till motsättningen mellan vad överheten säger och vad de menar. En lika central motsättning är den mellan grupper. Alinsky menade på sin tid att vi måste använda ett objektivt språk, där vi använder ord som makt, konflikt ochintresse. Överheten vill istället forma det sunda förnuftet på ett sådant vis att intressekonflikter och verkliga maktrelationer skyls över, därav deras eviga användande av ordet ”vi”. Därav även deras fixering vid historiska former för makt och underordning som slaveriet och den mystiska ”diskrimineringen”. Detta trots att de verkliga maktrelationerna idag inte har mycket med sådana svunna former att göra, de handlar istället om sådant som globalt finanskapital och Francis’ nya klass av byråkrater med flera i både stat och storföretag. De senare tenderar dessutom att liera sig med vissa underklasser, i synnerhet etnifierade sådana, för att tränga tillbaka den breda massan både reellt och symboliskt. Detta är den mest avgörande motsättningen i vår tid, dess klasskamp om man så vill, och den förklarar allt från Brexit till Donald Trump. Men för att folket ska gå från att vara en omedveten aktör till att förstå den historiska situationen och kunna identifiera fienderna behövs det medveten metapolitik. Denna måste bland annat utgå från de inslag i folkets sunda förnuft som är realistiska, samtidigt som den bygger vidare på dem och underminerar den officiella ideologin. Det behövs då inte bara idéer utan också institutioner, men till detta återkommer vi.
Om skribenten: Joakim Andersen
