Den senaste tiden har två symboliskt tunga namn hamnat i blåsväder. Både Gustav Fridolin och Mona Sahlin är viktiga representanter för det politiskt korrekta projektet. Inte minst är de ikoner för de sociala skikt som har detta projekt som en del av den egna identiteten.
Först avslöjades att Miljöpartiet kryllar av islamister, och att partiledningen sett mellan fingrarna med denna femtekolonn under lång tid. Därefter anklagades Sahlin för att ha förfalskat arbetsgivarintyg. Det är inte första gången Sahlin hamnar i liknande situationer, ur ett klassperspektiv är det extra intressant att hon nu gjort det för att en av hennes anställda skulle kunna köpa en lyxlägenhet. Sahlin har bett att få lämna sitt uppdrag som ”nationell samordnare mot våldsbejakande extremism”, något regeringen accepterat med kommentaren att hon ”utfört ett mycket värdefullt arbete i sin roll som nationell samordnare”. Likt en Dan Eliasson tycks Sahlin genom sina kontakter besitta en politisk osårbarhet, hon kommer tillbaka så småningom. Symbolisk osårbarhet besitter hon däremot inte, detta är ett hårt slag för de skikt och den världsbild hon representerar. Metapolitiskt är både Sahlins och det såkallade miljöpartiets kriser därför av godo, det finns nu en potential att flytta fram sundare positioner. Detta äger dock inte rum automatiskt, risken är stor att de i grunden vänsterliberala Sahlin och Fridolin kritiseras och ersätts av andra liberaler och att kritiken inte blir särskilt djupgående.
Paradigmskifte
En sådan liberal, och långsiktigt irrelevant, kritik skulle kunna vara att Sahlin är korrupt och måste ersättas av en mindre korrupt företrädare för etablissemanget, eller att Fridolin varit välmenande men lite för naiv. Man kan också tänka sig en kritik som går ut på att Sahlin misslyckats att bekämpa ”våldsbejakande islamism” eftersom så många invandrare i Sverige är arbetslösa och att den enda lösningen på detta är att ”vi” ”måste våga” sänka lönerna. Men en sådan kritik och sådana lösningar rör sig fortfarande inom ramarna för den liberalism som dominerar svensk offentlighet, den liberalism som är en del av problemet.
En mer djupgående kritik kan utgå från att Sverige är svenskarnas land, att den förda politiken äventyrar svenskarnas framtid, att kultur har betydelse, att integration normalt tar lång tid, eller att övertron till förmågan hos diverse etablissemangsföreträdare att lösa problem har gjort svenskarna till ett folk av politiska kastrater.
Man kan också skärskåda begreppet ”våldsbejakande extremism” och konstatera att det inte är ett användbart begrepp, utan ett politiskt redskap avsett att förvirra. Islamism och ”vit makt-miljön” är exempelvis väsensskilda fenomen, det förra är ett led i en kolonisering av Sverige och det andra många gånger förvirrade försök att motverka koloniseringen (normalt inriktade på överlevnad snarare än ”makt” kan tilläggas). När man talar om ”våldsbejakande islamism” anstränger sig etablissemanget dessutom för att avgränsa det hela så mycket som möjligt från mainstream-islam, medan våldsbejakande och mindre våldsbejakande invandringskritiker istället aktivt förknippas med varandra. ”Våldsbejakande extremism” är kort sagt ett djupt politiskt laddat begrepp, som vi oftast bör undvika.
Fridolin och nyspråket
…det som kan kallas Fridolingenerationen, den skara yngre politiker som enbart har erfarenhet av dagens status quo och därför internaliserat det till fullo. I många fall är de även till utseendet snarlika, och oavsett om vi talar om en Fridolin eller en Lindgren från Miljöpartiet eller ”normkritiska” ungmoderater som Erik Bengtzboe och Niklas Wykman intar de snarlika positioner vad gäller allt från amerikanskledda militärexpeditioner till synen på sådant förhatligt som ”normer”, ”fördomar” och ”traditioner”.
– Tre påståenden om konsensus
Redan 2011 talade vi på bloggen om Fridolingenerationen, en skara även till utseendet snarlika broilers som anammat samma världsbild och samma språk. En inblick i detta språk får man när man läser en ny intervju med Fridolin i Aftonbladet. Det blir här uppenbart att det parti som från början dominerades av gräsrötter i dubbel mening och strävade efter nya former av politik fullständigt havererat. Viljan att framstå som respektabla har lett till att man överkompenserat och anammat det värsta myndighetsspråket (jämför här SD:s och MP:s utveckling). Fridolin låter i intervjun som en samtidigt hurtig och innehållslös byrådirektör för något statligt verk.
Han menar exempelvis att ”det finns något fantastiskt empatiskt i MP att vi alltid är i nästa fajt, vi är inte nöjda.” Samtidigt slås man av hur diffusa hans svar många gånger är. På frågan om vad han tror att utgången av det hela blir svarar han att ”jag jobbar så klart för att få ett nytt och starkt förtroende för att kunna fortsätta och göra jobbet.” Han jobbar kort sagt för att göra jobbet. Det mest konkreta Fridolin tar upp är att det anställts mer personal i skolan, men samtidigt konstaterar Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand i en kommentar till intervjun att elevantalet ökat så mycket att lärartätheten minskat ändå. Många av dessa nya elever är dessutom sådana som kommer från det Fridolin kallar ”krig och flykt”, vilket gör att de egentligen kräver ännu högre lärartäthet för att skolan ska fungera.
Sammantaget är det en intressant upplevelse att läsa intervjun med Fridolin. Den postmoderne politikern talar om att ”hitta sätt att formulera sig” och ”en bättre krisorganisation”, men inte ett ord av självkritik eller insikt vad gäller det partiella övertagandet av partiet av islamister med egen agenda. Heller inte ett ord om konflikten mellan massinvandring å ena sidan och en fungerande skola och vård å den andra. Kort sagt mycket prat om prat, men desto mindre om den reella verklighet vi lever i.
Relaterat
Intervjun med Fridolin
Merit Wager om Sahlin
Om skribenten: Joakim Andersen
