”Catalunya (på latin Gathia Launia) har sitt ursprung i namnet Gothia eller Gauthia (”Goternas land”) eftersom ursprunget till Katalonien går att återfinna i Septimania, som också var känt under namnet Gothia. Från Gothia skulle sedan Gothland, Gothlandia och Gothalania ha kunnat bildas, för att slutligen nå formen Catalonia. Under medeltiden menade bysantinska historieskrivare att Catalania anspelade på orden för goter och alaner och uppstått ur sammansättningen Goth-Alania.”
Detta är den gängse uppfattningen kring etymologin om Katalonien. Det finns dock tecken i tiden som tyder på att Qatar-lonia kan vara mer passande. Är FC Barcelonas utförsäljning till Qatar symptom på en djupare och mer ingrodd naiv åkomma i den katalanska folksjälen? Ett slags missriktat rättspatos?
I boken The Catalan Race (La raza catalana) menar författaren professor Caja att den doktrinära kärnan i katalansk nationalism är idén om en distinkt folkgrupp samt den jungfruliga renheten av dess blod och själ. Dessa uttryck brukar dock ofta klädas i mer lättsmälta metaforer, snarare än att bejaka dess latenta fascism, för att på så sätt kunna posera som den potentiella befriaren av det katalanska landet. Genom att uppfölja en nödvändig prolog av professor Jon Juaristi – en gång i tiden en baskisk separatist och före detta ETA-militär- identifieras och beskrivs rasen av den europeiska adeln, med de antika germanska stammarna, mot de latinska, afrikanska och semitiska elementen och deras spridning från Frankrike till Katalonien. Boken öppnar med en introduktion till den sorelianska frågan om myten, och betonar objektiverade känslor som brännpunkten i den katalanska diskursen; ett slags social förtrollning och magi. Likt andra typer av politiskt själsligt tänkande som söker efter en korrelation mellan sociala yttranden och politiska händelser i tiden, går katalansk nationalism bortom gränserna för filosofin och förnuftet. Den är på något sätt ogenomtränglig; därav dess ogripbarhet. Den tillhör sfären av det irrationella (magin) och tron. Ett epistemologiskt hål för alla de färgsprakande och originella idéer från homeopatokultister, politiskt korrekta multikultister och många andra olycksbådande grupper, inkluderat separatister; de som i gamla tider trodde att de överjordiska krafterna i fascism, nazism och kommunism fortfarande inte var nog för att bevara den ”kataloni-ariska” folkgruppen.
Det ”kataloni-ariska” nötskalet kommer dock inte från något homogent plantage. Katalansk nationalism tar sig i uttryck genom hela det politiska spektret och kan inte reduceras till eller förstås genom ren biologi, d.v.s. de exklusiva fysiska distinktioner som hudfärg (svart, gul och vit) och ansiktsdrag (semitisk mot arisk). Snarare måste man beakta hela den kulturella och spirituella situation där ras definieras som en ”eine weise des seins”, en ”raison d’etre” som rättfärdigar dess genetiska kontinuitet genom ett slags ”kulturtema” bestående i landet.
Bara i nord- och nordöstra Spanien har vi sett riktiga element, både i folkmaterialet och landets organisation, som en dag kan komma att utvecklas till en kultur likt deras ursprungliga indogermanska nationer. I mellersta och södra delarna, med några få undantag, återfinns mycket av det semitiska elementet, och än mer av det pre-semitiska berberiska med alla dess inneboende särdrag. Genom att fördriva morerna blev asturierna och kastilierna influerade av den afrikanska själen. Det nya Kastilien överkom det gamla Kastilien, och Kastilien övervanns av Andalusien, och Andalusien av det romska elementet, som blev utbrett i hela Spanien.
Araberna lämnade aldrig något större genetiskt avtryck i Spanien, men katalanska ultranationalister menar att de i egenskap av indogermaner, både i hjärta och stam, inte kan bära övervikten av övriga Spaniens tillkortakommanden (framförallt ekonomiska). De är därav stolt oense med dem och separerar sig från de massorna. Afrikanismen (som konstituerar en av de grundläggande pelarna i spansk unitarism) har aldrig delats av Katalonien, ty redan i dess nationella förhistoria höll den ut mot den ”mångkulturella bördan”.
”Katalonien, blott europeiskt i sina politiska och kulturella rötter; hon som så tidigt slutförde återerövringen av sitt land.” Detta är startpunkten i den katalanska differentieringen, och grundvalen av den ömsesidiga och fram tills nu oövervinnerliga oförståelsen mellan det Spanien som Kastilien skapade och Europa. Det är inte dess falska katolicism som gör Spanien avstötande i Europas ögon; det är dess islamism. En islamism som ironiskt nog idag frodas mer i Katalonien än någon annanstans i Spanien.
Hur trofasta är katalanerna idag mot sin historia, och har de överhuvudtaget lärt sig av den? Det finns tecken som tyder på att de skjuter sig själva i foten i sin blinda strävan efter självständighet.
I det faktiska Spanien ledde den historiska utvecklingen till inte bara bevarandet utan också utökandet av karaktärsskillnader inom de etniska grupper som slog sig ned sig i landet. Två huvuddistinktioner går att utröna på halvön: den kastilianska typen – som ”förelägger sin synvinkel över andras” – och den katalanska typen – ”de antika tillstånden av frihet”.
Den regionalistiska teorin om naturliga skillnader mellan spanjorer och katalaner gör gällande att Katalonien av naturen är en ”levande kropp som är väldefinierad och förmögen att operera av sig själv”.
Boken lyfter fram den keltiska karaktäriseringen av Spanien, där folket inte har någon fallenhet för politiskt liv. Det är uppenbart att degenerationen av samhället i södra Europa går att anknyta till att det utgörs av folk utan något ideal. Varken Frankrike, Italien, Portugal eller ens det kastilianska språkets folk har något ideal, eftersom de är folk med ett desintegrerat socialt medvetande. De är folk som accepterar de progressiva åtaganden som utelämnar individen och samhället kraftlöst. De är människor som skryter om sin progressiva natur men begår socialt självmord genom att låta den egoistiska individualismen, sensualismen och erosionen av all normal och biologisk tradition fungera som den revolutionära och förstörande kraft som försvagar samhällets tänkande, känslor, välmående och t.o.m. dess befolkningsantal.
Katalonien är ett undantag mitt bland dessa människor utan ideal som befinner sig i förfall, därför att Katalonien har ett socialt ideal – identiskt med det verkligt demokratiska och civiliserade folk i norra Europa.
I nästa kapitel tar författaren upp den lingvistiska rasen eller blodets röst. Språket och blodet föregår individen, varför det bör dominera henne. Det katalanska språket och blodet är inte av spansk börd, och eftersom spanska och katalanska delar samma vitala rum, så måste den ena fördatera den andra. Och självklart, om spanska är Kastiliens språk och katalanska Kataloniens språk, så är det den förstnämnda som försöker sko sig på den sistnämnda. Så fort Katalonien har gjort sig av med den ”spanska sjukan” så är det dags för ”reconquistan”. Den katalanska imperialismen bör vara humanistisk och just p.g.a. det bör den införlivas som en moralisk och social, kristen neo-latinsk faktor.
Är det måhända därför, som katalanerna i gemen tycks vara så positivt inställda till invandring?
Idag är det enkelt att bli katalan: undvik använda spanska, det är inte viktigt om du pratar arabiska, eller urdu, så länge det inte är spanska – och du har på dig en cool Barcatröja. Likaledes förordar den katalanska generalförsamlingen muslimsk immigration, eftersom migranter från Sydamerika redan talar spanska och knappast skulle anstränga sig att lära sig ett regionalt språk.
Historian om katalaner och islam skiljer sig dock från resten av Spanien. Det katalanska språket, som brukas av ungefär 10 miljoner talare, är officiellt språk tillsammans med kastilianska, i de spanska regionerna Katalonien, Valencia och de baleriska öarna. Barcelona, den stora katalanska metropolen, togs tillbaka från muslimska erövrare år 801 – bara nittio år efter den umayyadiska invasionen år 711 – och blev huvudstad av Marca Hispanca som kontrollerades av Charlemagnes kristna arvingar. Således var Katalonien aldrig en del av Al-Andalus och är en av få regioner i Spanien där ett muslimskt kulturellt arv, i form av arkitektur och arabiska lånord, lyser med sin frånvaro.
Katalanska multikulturalister har länge försökt muta muslimska immigranter till att rösta för katalansk självständighet. Katalanska självständighetsaktivister sätter ofta upp skyltar framför inofficiella moskéer runt om i Katalonien som gör gällande att ”katalanskt oberoende kommer hjälpa till att integrera muslimska immigranter”.
Många av dessa immigranter har dock anknytning till salafismen – en radikal anti-västerländsk ideologi som söker att införliva islamisk sharialag i Katalonien och andra delar av Europa.
Barcelonas muslimska samfund har pläderat för ett moskébygge i mer än 20 år, men trots många löften har ingenting materialiserats. “Lagen säger att alla har rätt till att be på en bevärdigad plats, inte i en affär”, säger ledaren för den katalanska islamska federationen, Mowafak Kanfach, som leder initiativet att omvandla en nedstängd tjurfäktningsarena till Barcelonas första riktiga moské.
Arenan, som öppnade 1914, har varit stängd sedan januari 2012, då ett allomfattande förbud mot tjurfäktning trädde i kraft i hela Katalonien. De nuvarande ägarna av egendomen sägs vara beredda att acceptera det qatariska budet.
Kanfach säger att projektet har goda möjligheter att bli accepterat p.g.a. att Qatar Foundation, en non-profit organisation finansierad av den nuvarande emirens far, redan har stark närvaro i staden, där det statsägda Qatar Airways är FC Barcelonas sponsor.
Många är oroliga för att moskén kan bli en grogrund för islamisk terrorism. Analytiker säger att Katalonien, som har den högsta koncentrationen av radikala islamister i Europa, redan är ett centrum för salafi-jihadism på kontinenten och har potential att bli en av huvudinkubatorerna för islamisk terrorism i väst.
Katalonien är hem till ca 500 000 muslimer, som utgör mer än 6 % av den totala katalanska populationen på 7.5 miljoner. Detta ger Katalonien den största muslimska befolkningen i Spanien. Om Katalonien skulle uppnå självständighet skulle landet ha den tredje största muslimska befolkningen i västra Europa, rent procentuellt, efter Frankrike och Belgien, och långt före England och Tyskland.
Ett olycksbådande tecken för Kataloniens framtid. Salafistpredikanter förkastar demokrati eftersom det är en regeringsform designad av människan snarare än Gud, och vill att röstberättigade muslimer röstar för självständighet som ett medel för att befästa islamism i Katalonien.
Abdelwahab Houzi, en salafijihadistisk predikant i den katalanska staden Llieda som tillhör Wahhabi-sekten av islam säger följande: ”Muslimer borde rösta på självständighetspartier, eftersom de behöver våra röster. Men vad de inte vet är att, när de väl låter oss rösta, så kommer vi alla rösta på islamiska partier eftersom vi inte tror på höger eller vänster. Det här kommer låta oss vinna lokala styrelser medan vi börjar att ackumulera makt i den katalanska autonoma regionen, och därefter kommer islam börja implementeras.”
Salafismen är radikal och söker att handgripligen återimplementera ett islamiskt rike (kalifat) genom Mellanöstern, Nordafrika och Spanien, som salafister ser som en muslimsk stat som måste återerövras för Islam. Mycket av Spanien styrdes av muslimska erövrare från 711 till 1492, och salafister (islams fotsoldater) menar på att territorierna muslimerna förlorade under den spanska reconquistan fortfarande tillhör dem, och att de har rätt att etablera deras styre där (som tidigare nämnt var Katalonien endast kortvarigt en del av Al-Andalus, det arabiska namnet som gavs åt spanska territorier under muslimsk dominans).
Mycket av Kataloniens nuvarande problem är självorsakat. Mer högerorienterade katalanska nationalister är helt emot all form av invasion, spansk eller islamisk (som de ser många likheter med). General Franco hade moriska trupper (marockanska) och använde dem brutalt mot den katalanska befolkningen. Han ville även omlokalisera alla katalaner till norra Afrika, något som Hitler motsatte sig. Under det medeltida kriget var katalanerna den främsta kraften i att fördriva muhammedanerna i hela den iberiska halvön, och ser sig själva därför som förrådda av spanjorerna i modern tid.
Katalonien ser hur som haver ut att repetera samma misstag som fransmännen, engelsmännen och tyskarna gjorde för 20-30 år sedan. De tycks inte ha lärt sig något av sina grannar, och under tiden ökar kriminalitet, fanatism och de demokratiska institutionerna försvagas. I den politiska korrekthetens namn har det alltid funnits starka påtryckningar att dölja allting relaterat till islamism från den offentliga opinionen. Det strös på med ett täcke av lovord, men vad som verkligen händer i Katalonien idag döljs medvetet. En realitet som media vill hålla gömd, och även den politiska klassen, som också är ansvarig i att situationen har urartat i den tysta islamiseringen av Katalonien.
Slutsatsen vi kan dra är alltså att Barcas ledning dansar med djävulen och att Qatars närvaro i vår klubb döljer många ugglor i mossen som kan få större konsekvenser än någon räknat med. En olycka kommer sällan ensam.
Katalonien är Islams bakdörr in i Europa.
Länkar:
Gates of Vienna – The Islamization of Catalonia
Gateston Institute – The Islamic Republic of Catalonia
The Catalan Nationalist-Mohammedan Axis
Gästskribenten driver även bloggen culéradicál
Om skribenten: Gästskribent
