Nyligen bildade partiet Syriza regering i Grekland. Syriza är ett vänsterparti, men flera av dess drag torde ha förvånat den svenska ”vänstern”. Så valde man först att bilda regering ihop med ett populistiskt nationalistparti, med motstånd mot mångkultur i sitt program. Senare har man också vänt sig mot EU:s antiryska politik. Värt att notera är att eurasianisten Aleksander Dugin har kontakter i och kring Syriza, bland annat den intressante Dimitris Konstantakopoulos. Dugin har även uttryckt sitt stöd för partiets motstånd mot atlanticism, liberalism och det globala finanskapitalets dominans.
Vi kan här delvis identifiera ett nytt politiskt landskap, och nya konfliktlinjer. Syriza är vänster, men samarbetar med nationalistisk höger. Konstantakopoulos refererar till Lenin och talar om det globala kapitalet, men han konstaterar också att den förda politiken kommer leda till ett ”Grekland utan greker”.
En liknande situation finner vi i Italien, där Beppe Grillo och hans Movimento 5 Stelle Nazionale kanaliserar folkets förakt mot och missnöje med politiker och journalister. Han är svår att inordna i höger-vänsterskalan, i vissa frågor som nationell suveränitet och synen på småföretagare är han höger, i andra är han vänster. Vi ser liknande tendenser i många andra länder, bland annat franska Réconciliation nationale och tyska Pegida.
Podemos
Jag är inte för en vänsterfront, det skulle vara ett misstag. Vårt mål är att åstadkomma en folklig enhet, och det går bortom identiteter.
– Pablo Iglesias
I Spanien finns en intressant parallell till grekiska Syriza. Partiet Podemos är bara ett år gammalt, grundat i januari 2014, men redan mycket populärt. Dess bakgrund står att finna i omfattande folkliga protester under 2011-2012 mot åtstramningspolitik, korruption och liknande. Man talar här bland annat om Indignados, många människor var kort och gott trötta på ett politiskt och ekonomiskt system som inte tillgodosåg deras intressen och behov. Det fanns inga politiker som representerade dessa människor, därför vände de den medierade offentligheten ryggen och återtog den fysiska offentligheten, gatan. På så vis för de tankarna till, bland många andra, tyska Pegida. Det är en tendens vi kommer att få se mer av framöver. En av politiker och journalister förstörd offentlighet ersätts med en annan, äldre och mer fysisk.
Indignadas kan av många betraktas som en vänsterrörelse, med motstånd mot försämrad sjukvård, storbankers politiska inflytande och politikers korruption. Många av dessa krav är emellertid inte exklusivt vänsterkrav, utan handlar om en fungerande demokrati och en fungerande social sfär. Att folket ska styra snarare än bankerna är inget vänsterkrav, utan något som kan samla en bred allmänhet. Detta insågs av en hel del företrädare. Organisationen ¡Democracia Real YA!, en av organisatörerna bakom ”de upprörda”, skriver i sitt manifest:
En del av oss ser sig själva som progressiva, andra som konservativa. En del av oss är troende, andra inte. En del av oss har klart definierade ideologier, andra är apolitiska, men vi är alla bekymrade och arga över den politiska, ekonomiska och sociala verklighet vi ser kring oss: korruption bland politiker, affärsmän, bankirer, vilket lämnar oss hjälplösa och utan en röst.
Ur en sådan miljö växte Podemos fram, lett av den karismatiske akademikern och journalisten Pablo Iglesias. Iglesias har själv varit medlem i det spanska kommunistpartiet. Han beskriver sig som en man av vänstern, men betraktar ordet som inadekvat för vår tid. Det handlar om att skapa en folkrörelse, inte om 1900-talets ideologiska etiketter. Iglesias har uttryckt starka sympatier för venezolanske Hugo Chavez, och inspireras överlag av Latinamerika.
En fråga där man varit mycket tydliga rör inställningen till eliten och korruptionen. Podemos har gett eliten namnet ”kasten”. Det är en liten grupp av bland annat politiker och bankirer som tillsammans plundrar landet. Så vänder sig Podemos mot föreställningen att det finns ett spanskt problem med korruption, det finns snarare en korrumperad ”kast”. Det spanska samhället och ”kasten” är två skilda ting. Att identifiera en liknande ”kast” i Sverige torde inte vara alltför svårt, även om korruptionen här också är intellektuell.
Vad gäller utrikespolitiken finns det aspekter både av anti-imperialism, nationell suveränitet och Europatanke. Så har Iglesias sagt att om Podemos vinner valet kommer Spanien att lämna NATO, och kritiserar flera inslag hos EU. Detta gäller både den ekonomiska politiken, och den utrikespolitik som gynnar amerikanska intressen men skadar europeiska (exempelvis skapandet av ett jihadistiskt basområde i Libyen). Iglesias är mycket positiv till Syrizas valseger och hoppas få till stånd ett sydeuropeiskt samarbete i EU. Han har också uttryckt intresse för en europeisk militär allians som alternativ till NATO.
Den situation vi ser i både Grekland, Italien, Tyskland och Spanien för tankarna till Antonio Gramscis tankar kring förlorad legitimitet:
At a certain point in their historical lives, social classes become detached from their traditional parties. In other words, the traditional parties in that particular organisational form, with the particular men who constitute, represent and lead them, are no longer recognised by their class (or fraction of a class) as its expression. When such crises occur, the immediate situation becomes delicate and dangerous, because the field is open for violent solutions, for the activities of unknown forces, represented by charismatic ”men of destiny”.
Växande delar av folket inser att partier och media inte längre företräder deras intressen. Men det är inte bara vissa partier eller vissa tidningar, utan partiväsendet som sådant förlorar legitimitet. Så ser vi hos Podemos en vilja att skapa en ny form av politik, en ny form av parti och demokrati. Samtidigt vänder sig folken bort från den styrda offentligheten, sken-diskussionen, och till en äldre form av offentlighet, massdemonstrationen. I stora delar av Europa handlar det om en strävan mot ”demokrati på riktigt” och ett försvar av den sociala sfären och de sociala rättigheterna. Under denna process framstår höger-vänsterkonflikten ofta som föråldrad och direkt skadlig för de folk som tillsammans vänder sig mot långt gången åtstramningspolitik. Man kan konstatera att den riktning den sydeuropeiska vänstern rör sig i just nu för tankarna till mycket av det den nya högern, i synnerhet de Benoist och Steuckers, fört fram i decennier. Det handlar om ett samhälle som ”har en marknad utan att vara en marknad”. Det handlar om kopplingen mellan det politiska och det sociala, och de sociala rättigheter och den sociala sfär som följer ur detta (är det exempelvis acceptabelt att stora grupper medborgare och familjer förlorar sina hem). Det handlar också om en vänster som i hög grad släppt fantasierna om ”den nya människan” och klasskriget.
Är en liknande utveckling möjlig i Sverige, med vänsterpartiet i huvudrollen? Sannolikt inte. Delvis beroende på att den sociala strukturen är något annorlunda, medelklassen har inte deklasserats på samma sätt som i många sydeuropeiska länder och stora delar av underklassen är relativt nyanlända immigranter vilka ännu inte intresserar sig för svensk politik. Men de flesta som kommer i kontakt med skola, vård och väghållning torde märka att allt blir sämre. Ett tyngre vägande skäl till att vänsterpartiet inte kommer att leda några svenska Indignadas är partiets oförmåga att släppa ”antifascismen”, vars objektiva funktion är att omöjliggöra den populistiska utveckling och de breda folkrörelser vi ser i Grekland och Spanien. För vänsterpartiet kommer SD att vara mer förhatligt än den inhemska ”kasten” under många år framöver. Men för den vänster som kan tänka finns mycket av värde i Syriza och Podemos, och även för den genuina högern är det positivt att ”kasten” stöter på folkligt motstånd.
Relaterat
Dimitris Konstantakopoulos – engelska artiklar
Alexander Dugin on Greece and Cyprus
Beppe Grillo
¡Democracia real YA! – manifest
The explosion of Spain’s Podemos and the limits of name-calling
Pablo Iglesias: Podemos will fold the ECB and quit NATO
Om skribenten: Joakim Andersen
