Zigenare, politiskt korrekt romer, är ett vandringsfolk som har sitt ursprung i nordvästra Indien. Ordet kan härledas till grekiskans atsinganos, som betyder ungefär ”de som inte vill ha kontakt med någon”. Befolkningen har genom generationer i relativt stor utsträckning undvikit rasblandning och assmilering med andra etniska grupper, en grundläggande orsak till att de existerar än idag.
Under 1500-talet kallades de först för tattare och först hundra år senare för zigenare. Vid deras officiella ankomst till Sverige (i början av 1500-talet) blev de väl mottagna. De fick inkvartering i Stockholm och staden gav dem pengar till uppehälle. I stort sett omedelbart blev de föremål för rättegångar då de gripits för stöld. Under Gustav Vasas regering gjordes försök att jaga dem ur riket, men det lyckades inte därför att det var mera ord än handling. Under Johan III:s regeringstid hade de fått större spridning i landet. Zigenarna fortsatte att komma in i landet via Danmark. Johan III sände ut ännu en skrivelse till fogdarna i Småland år 1579 och påminde dem om att tattare inte får släppas in i riket. En del av dem som fanns här skickades på tvångsarbete till Salberget år 1580, men de kunde inte ens utföra enkla uppgifter.
Många zigenare kunde ta sig in i landet efter att ha mutat statens tjänstemän. Den 17 maj 1591 berättar Stockholms stads tänkebok om ett fall där en tjänsteman erkänner att han givit tattare pass och därmed uppehållstillstånd efter att ha erhållit 700 daler 135 lod silver. Samme tjänsteman gav andra tattare pass i utbyte mot hästar och värdeföremål.
Under Gustav II Adolfs regering stod det klart att man inte längre avsåg att göra något konkret för att utvisa dem ur landet. Styresmännen tycktes nu inrikta sig på att tvinga dem att arbeta. Istället för en skärpning av lagarna om zigenare visade regeringen en större öppenhet för främlingar, tvärtemot all tidigare politik. År 1627 skrev kungen ett brev om ”Frihet för Fremmande, som willia sättia sig neder i Swerige”. Han går dessutom så långt att han bjuder in ”förföljda” människor från andra länder att bosätta sig i Sverige.
Tio år senare skrev en förordning om zigenare. Den skrevs med anledning av att zigenarna vid den tiden blivit ett ännu större problem i landet och att deras stöldgods på ett organiserat sätt hittat nya ägare. Förordningen kom till därför att landshövdingarna önskat besked om hur de skulle handskas med de kriminella tattarna. De tjänstemän som stod närmast genomsnittliga människors vardag var de som drev på i frågan, medan det från regeringshåll inte självständigt vidtogs några åtgärder.
Historikern Allan Etzler berättar om många fall där gemene man drabbades av zigenarnas kriminalitet. Som en vädjan från folket antog kyrkan i Uppsala en tiggareordning med texten: ”Tattare borde jagas af rijket och aldrig tillåtas att löpa i städer och byar till att bedragha och beswära folk eller med trulldom, tiufwerij och puckande skada och betunga landet”. Men likväl händer ingenting Istället upprepas klagomålen mot zigenare, men ingen myndighet handlar för att efterfölja dessa klagomål. Nya och fler klagomål som vittnade om zigenarnas leverne framställdes i protokoll och resolutioner, men de bestod mest av tomma ord utan handling.
Myndigheterna tycks ha saknat all förmåga att ta itu med problematiken och tonade därför ned den. Kungarna förefaller ha varit aningslösa och naivt okunniga om att det ens fanns ett problem med främmande folkhopar i landet som ägnade sig åt tjuveri.
Allan Etzler berättar att väldigt lite gjordes under Gustav II Adolf, Karl X Gustav och Karl XII mot det som då kallades ”tattarplågan”. Istället kunde tattare följa med den svenska härar utomlands och komma tillbaka ännu fler. I en notering i Västsvenska folkminnesarkivet finns följande notis: ”Det är den allmänna meningen att tattarna kom till vårt land i sällskap med Karl XII, när han kom hem från sina krigiska färder i sydöstra Europa”. Det finns många noteringar med liknande uppgifter. Lunds universitets folkminnesarkiv: ”Den svenske konungen underhandlade med tattarkungen och fick låna en massa tattare till hjälp i kriget. De skulle gå före i striden, emedan den svenske kungen ville spara sitt eget folk. Efter kriget tänkte Sveriges konungen lämna tillbaka de överblivna tattarna, men fick det beskedet att han fick behålla dem och slåss med dem bäst han ville. På så sätt stannade de kvar i Sverige.” En notering i Uppsala folkminnesarkiv efter en småländsk källa: ”Jo si Karl XII, nä han var i Tåteriet, han töckte de va ett sånt krigisk folk di där, så han to mä se uttå dom hem te Sverjet. Han ska si, att dä va en krigare Karl XII; han va ute på sånne färder. Men dä ä ett otäckt folk di där, ene riktie banditer, di hogger ihäl varannra mä kniva”.
Allan Etzler anger att det var brist på konsekvens som utmärkte myndigheternas åtgärder. Oviljan att göra något åt det berodde på undfallenhet, bekvämlighet och rädsla, men också i ett starkt rättsmedvetande och en mänsklig syn på denna befolkningsgrupp.
I våra grannländer och på kontinenten rådde en helt annan syn. I stället för ovilja att göra något rådde snarare en delvis systematisk klappjakt på dem. i Sverige drev allmogen på för att väcka myndigheterna till insikt, men de fick inget gehör för sina klagomål. Istället kom alltfler rapporter om tattarnas framfart. Den 1 oktober 1741 publicerades en förordning med följande text: ”Förordning angående löst och onyttigt folk, som från utrikes orter inkomma, samt om tiggeriers hämmande” där tattare, zigenare, judar, savojarer, lindansare, komedianter m.fl. skulle förvisas ur riket. Landshövding Nils Reuterholm i Örebro gick till skarpt angrepp mot myndigheternas lättvindiga sätt att anta nya medborgare. Under 1700-talet kom ett antal bestämmelser om tattare och zigenare, men kom att kallas landstrykare, tiggare och annat som gjorde det svårare att identifiera dem.
Länk till Metapedia: http://sv.metapedia.org/wiki/Zigenare
Om skribenten: Motpol
