Vi bor i ett land där den senaste stora kulturdebatten rörde galningen Valerie Solanas löjliga försök till ”manifest” och den teateruppsättning, baserad på detta, ett gäng förvuxna fjortisar satt upp. Motreaktionerna med anklagelser för antidemokrati och våldsdyrkan må ha varit uppskruvade, men än pinsammare är de panegyriska hyllningarna. Låt vara att föreställningen inte lär orsaka några massakrer på män – särskilt smart, rolig eller djuplodande är den ändå inte. Att gång på gång betrakta olika tolkningar av sina egna politiska åsikter är inte kultur.
Vi bor också i ett land där medias bidrag till vokabulären till största delen består av konstruktioner som ”sexchock”, ”spritfest” och ”näthat”, och där en betydande andel journalister överhuvudtaget inte kan använda svenska språket ordentligt.
Internationella och alternativa medier kör om de ruttnande svenska mediejättarna, och även om det naturligtvis är riktigt att seriös journalistik inte kan ersättas av bloggare och hobby-opionsbildare är den frågan inte väsentlig i sammanhanget. Det som gäller för seriös journalistik i Sverige är nämligen just hobby-opinionsbildning och krönikor på bloggnivå. Det finns förstås undantag, men i stort sett allt vad integritet och kvalitet heter drunknar, vad gemene mans öron gäller, i ovan nämnda spritfester och näthat. Till på köpet verkar det som om stora delar av gammelmedia håller på att gå under helt, insh’allah.
Mot denna bakgrund är det rätt perverst att notera att de utbildningar som tilldelas mest pengar tydligen är mediautbildningarna. Lite drygt 500.000 pix per student och år, rör det sig om. Det är alltså mångdubbelt mer än vad som läggs på till exempel jurister (40.000) och lärare (75.000), tro det den som törs.
Det är synnerligen märkligt att inte detta förhållande uppmärksammats mer i kvällspressen eller den politiskt oberoende statstelevisionen. Det måste vara den mänskliga faktorn som varit framme.
Näthat
Om skribenten: Solguru
