Vi lever i spännande tider, tider då det politiska och ideologiska konsensus som dominerat sedan mer än 50 år bryter samman. Under denna brytningstid framstår inte bara vänsterliberalismen som oförmögen att lösa de växande problemen, det är också tydligt för alltfler att den varit med och orsakat dem. För oppositionen finns goda skäl till segervittring.
Samtidigt väntar stora utmaningar. Vilket är exempelvis vårt alternativ till det sönderfallande systemet? Vilka är ”vi”? Och, för att citera en revolutionär från tidigt 1900-tal, ”vad bör göras?” Om dessa frågor inte besvaras på ett riktigt vis löper vi stor risk att gå miste om den historiska möjlighet som nu allt tydligare kan urskiljas.
Daniel Friberg och den nya högern
I detta, att utgöra ett metapolitiskt avantgarde — och därmed en livsviktig del av ett bredare initiativ att få rätsida på Europa — ligger den svenska nya högerns främsta mission.
– Friberg
För den som vill ställa de rätta frågorna och besvara dem är Daniel Friberg en värdefull bekantskap. Han är sedan starten för snart tio år sedan en av de drivande bakom Motpol, han är även VD för förlaget Arktos. Så har han i mycket hög grad bidragit till framväxten av en svensk ny höger, och genom Arktos strategiska översättningar av bland andra de Benoist, Faye och Dugin till en global. Detta låter ana att vi här har att gör med en ovanlig person, med en ovanlig kombination av bland annat strategisk förmåga, visioner och politisk fingertoppskänsla. Med ett annat ord kan man tala om Friberg som en skicklig metapolitiker. Detta torde göra det intressant att få en närmare inblick i hur han ser på historien och framtiden. En sådan inblick ges i nyss utkomna antologin Högern kommer tillbaka.
Redan i valet av titel låter Friberg ana sitt ”vi”, samtidigt som han distanserar sig från den just nu rådande ”högern”. Om högern kommer tillbaka, så är Reinfeldt, Lööf med flera inte höger. De är socialliberaler drivna av klassegoistiska intressen, sedan decennier är deras gelikar benägna att anamma både amerikanska och vänsterradikala perspektiv så länge det ekonomiska systemet inte förändras alltför hastigt. En sådan ”höger” är inte Fribergs. Den höger han anknyter till är istället den europeiska, i synnerhet den såkallade nya högern.
Efter andra världskriget befann sig den verkliga europeiska högern i kris. Den sammankopplades ofta med förlorarsidan, samtidigt som två utomeuropeiska stormakter ockuperat Europa och formade hennes samhällen i enlighet med sina intressen. Bland de mest värdefulla svaren på denna situation finner vi den nya högern, ett initiativ av en grupp intellektuella avsett att bryta vänsterns och den falska högerns grepp om samhället. Ledande här var Alain de Benoist, men kring honom fanns viktiga personer som Guillaume Faye och flera framträdande akademiker.
Metapolitik
Invandringen, sexualliberalismen och flera andra felaktiga politiska och kulturella vägval kan inte helt förklaras med vänsterns verksamhet, men utan Frankfurtskolan och besläktade vänsterprojekt är det osannolikt, för att inte säga otänkbart, att de skulle ha tagit sig de former som de gjort.
– Friberg
Den nya högern genomförde en djupgående analys av hur åsikter och grupper som tidigare setts som extrema kunnat få ett sådant grepp om europeisk politik och kultur. De vände sig då även till en del av vänsterns teoretiker, i synnerhet till den italienske marxisten Gramsci. Gramsci hade utvecklat användbara teorier kring sådant som makten över människors medvetanden, även om han här avvek kraftigt från Marx och snarare närmade sig Sorel. Gramsci studerade kampen mellan olika idéer, ”ställningskriget”, och hur man kunde vinna det.
Gramsci utvecklade en värdefull begreppsapparat, med termer som hegemoni, organiska intellektuella och historiska block. Delvis inspirerade av honom, genom ”den långa marschen genom institutionerna” och kamp om språket, hade vänstern under 1900-talet vunnit kontroll över språket, över kulturen, över utbildningsväsendet och media. Den nya högerns mål var att använda de värdefulla insikterna hos Gramsci för att göra något liknande, men nu med andra förtecken. Man insåg att framgångsrik politik bygger på att man först vunnit metapolitiska segrar, och påverkat vad människor ser som rätt och riktigt, vilka ord de använder, hur de identifierar sig, et cetera. Friberg definierar metapolitiken på följande vis:
Metapolitik kan sammanfattningsvis definieras som arbetet med att sprida och förankra idéer, attityder och värderingar i samhället, och på sikt åstadkomma en djupare politisk förändring. Detta arbete behöver inte — bör kanske inte — vara kopplat till ett visst parti eller program. Poängen är ytterst att omdefiniera förutsättningarna för allt politiskt arbete, vilket den europeiska kulturvänstern drivit till sin yttersta spets.
Friberg ger i Högern kommer tillbaka värdefulla insikter och råd vad gäller metapolitiken. Bland annat måste man ha ett positivt, medvetet och sammanhängande alternativ till den liberalism som fört Europa till avgrundens rand. Ett sådant alternativ beskrivs i boken, bland annat vad gäller synen på samhället, på Europa, på könsroller, ekonomi med mera.
Men Friberg kopierar inte Gramscis och nyvänsterns strategi rakt av. Det finns grundläggande skillnader, bland annat i människosynen. Högerns syn på människan präglas av en strävan att ständigt bli bättre, och att vara sann mot den man är. Detta innebär att ”det privata är politiskt”. Därför innehåller boken en uppsättning råd riktade till manliga respektive kvinnliga läsare, där de manliga läsarna bland annat uppmanas att se över sin fysik och försvarsförmåga och lära sig gentlemannamässiga dygder.
Detta är logiskt. Gramsci talar om ”organiska intellektuella”, och värdet av intellektuella som verkar för arbetarna. För högern är uppgiften snarlik, vi kombinerar Gramsci med Pareto och det handlar då inte minst om skapandet av en elit. För en sådan elit är Fribergs perspektiv och råd värdefulla, detta gäller i synnerhet det optimistiska och segervissa tilltalet. I Högern kommer tillbaka möter vi inget av deprimerande defaitism, ingen tro att ”allt är förlorat” eller ”siste svensken tar med flaggan”. För Friberg är framtiden fylld av möjligheter, och fienden knappt värd att tas på allvar. Han har analyserat den, och dragit slutsatsen att dess tid är ute. Detta leder till många kärnfulla och underhållande formuleringar, vilket bidrar till att boken blir en frisk fläkt.
Historiska block
Revolutionära omvälvningar har i över tvåhundra år sått kaos och förstörelse på den europeiska kontinenten. Vansinnet slutar nu. Reaktionen kommer, steg för steg, och vi ska i enlighet med Julius Evolas rekommendation ”täcka våra fiender med hån, snarare än kedjor”.
– Friberg
Ett centralt begrepp hos Gramsci är historiska block. Han syftade med det på en allians av grupper förenade av vissa hegemoniska idéer. Ett bra exempel är den historiska arbetarrörelsen, vilken just nu faller sönder eftersom dess medlemmar inte längre upplever att den uttrycker deras intressen. Vår uppgift idag är inget mindre än skapandet av ett sådant historiskt block, som kan leda först motståndet mot dagens etablissemang och därefter Europa under en lång tid framöver.
Ett sådant block beskrivs av Gramsci som en allians av grupper. Det Friberg i Högern kommer tillbaka inleder är en beskrivning av de idéer som kan genomsyra en sådan allians. Han ger en historisk beskrivning av hur vi hamnat i dagens kris, där han bland annat tar upp ”vänsterns” metapolitik under 1900-talet och mer djupgående kulturella orsaker till deras framgångar. Fribergs beskrivning är ovanligt träffsäker, och bör kunna accepteras av en brett definierad höger. Detsamma gäller det alternativ han beskriver i kapitlet Politiska orienteringspunkter. Detta alternativ skiljer sig både från socialismens fokus på klass och liberalismens fokus på individ, Friberg är medveten om betydelsen och värdet bland annat hos kulturer, identiteter och etniska grupper.
Ett historiskt block vägleds med fördel av franskans smidiga ”Pas d’Ennemis à Droite”, ”inga fiender till höger”. Diskussioner och kritik är en naturlig, och utvecklande, del av relationerna mellan de grupper som försvarar Europa mot 1900-talets galnare ideologier och påhitt. Men därifrån till fiendskap är steget stort.
Jag misstänker att valet av ordet höger kommer att väcka en del diskussion, är detta inte en term som exkluderar bland annat den vettiga vänster som finns? (Den noggranne torde ha noterat att jag brukar använda citationstecken för att skilja mellan vänster och ”vänster”.) Idéhistoriskt är höger emellertid en högst korrekt term för att beskriva Fribergs världsbild, begreppet har också övergivits av stora delar av borgerligheten och väntar på att anammas. Man kan dessutom ingå givande samarbeten med andra när man tydligt beskrivit vem man är och vad man vill. Den verkliga högern har också inslag som kan föra tankarna till socialismens solidaritet i organiska grupper, många av de tidiga antikapitalisterna var konservativa. Dagens dominerande ”vänster” har förövrigt misslyckats fatalt om dess mål är ett annat ekonomiskt system, eller ens att förstå samtidshistorien. Friberg skriver:
Trots sitt strypgrepp om debattklimatet i exempelvis Sverige, spelar vänstern i praktiken rollen av den globala kapitalismens hovnarr. Dess främsta funktion har i övrigt blivit att förhindra att Europas majoritetsbefolkningar (i synnerhet arbetarklassen och underklassen) försvarar sig mot politiska projekt som underminerar deras möjlighet till politiskt självbestämmande, och försök till historisk analys har ersatts av sentimentalitet.
De kretsar inom vänstern som kan dela den bedömningen bör fundera över om inte högern är att föredra som samarbetspartner framför både ”vänstern” och ”högern”.
Sammantaget är detta i varje fall en mycket värdefull, och mycket läsvärd, bok. Friberg beskriver bakgrunden som gjort att vi hamnat där vi hamnat, i en både kulturell, demografisk och existentiell kris för Europa och hennes folk. Men han förfaller inte till defaitism eller pessimism, utan förmedlar med en välgrundad optimism som smittar av sig att ”våra idéers framgång är inte möjlig. Den är säker”.
Friberg beskriver också det positiva alternativ och den världsbild som bör vägleda kampen mot det sönderfallande system som dominerade 1900-talet. Han ger praktiska råd både för den manliga och kvinnliga läsaren, liksom för de läsare som drabbas av ett döende åsiktsmonopols dödsryckningar (exempelvis uthängningar i media).
Mycket värdefull är den genomgång av metapolitiken som boken innehåller. I metapolitiken är kampen om språket, det Sloterdijk kallar språkpolitik, en central del. Ett litet ord som ”rasism” kan exempelvis omöjliggöra en fungerande invandringsdebatt, vilket också är dess syfte. Även vi måste föra kampen om språket, och boken innehåller därför en längre metapolitisk ordlista, där Friberg går igenom användbara termer som rätten till särart, vit flykt, egalitarism, etnomasochism och identitet.
Detta är kort sagt en bok som rekommenderas varmt. Undertecknad har även skrivit ett förord, och Björn Herstad ett efterord.
Vi införskaffar Högern kommer tillbaka bland annat här: Arktos
Kindle-utgåvan av Högern kommer tillbaka
Ny bok – Högern kommer tillbaka
Om skribenten: Joakim Andersen
