Hans-Hermann Hoppe och demokratin

Okategoriserade

Den moderna libertarianismen är inte sällan en besvikelse, en klubb för inbördes beundran som har något djupt studentikost över sig. Sådana människor, oavsett om de sedan kallar sig klassiska liberaler, anarko-kapitalister eller objektivister, är normalt ohistoriska och abstrakta, och saknar förståelse för vår tids stora frågor. Detta är dock ingen nödvändig följd av deras ideologier, vilket demonstreras av att det i USA finns flera intressanta libertarianer som är djupt politiskt inkorrekta. En av dessa är professor Hans-Hermann Hoppe, som bland annat författat Democracy – The God that Failed.

Hoppe och demokratin

Hoppe jämför i sin bok den moderna demokratin med monarkin, och kommer fram till att monarkin var överlägsen. Bland annat gör han ett tankeexperiment, där han frågar sig hur världen kunde ha sett ut om USA inte intervenerat i Första Världskriget, och de stora europeiska kejsardömena inte styckats. Hoppe finner att man då sluppit Andra Världskriget, kommunismen och de rörelser som var en reaktion på hotet från kommunismen, och att man alltså besparat Europa många miljoner döda. Man hade också haft en bättre ekonomisk situation, då man sluppit demokratin.

Kärnan i Hoppes resonemang är att i en monarki är kungen i princip en ägare av staten, och att denna position är ärftlig. Det innebär att kungen har ett egenintresse att inte skada landets ekonomi genom för våldsam beskattning, eller genom totala krig. I de klassiska monarkierna var också beskattningen någonting mellan 5 och 8%. Kungen ses också som underordnad lagen, som han administrerar men inte kan ändra hur som helst. Vidare menar Hoppe att i ett sådant samhälle uppstår det en ”klassdistinktion” mellan hovet och folket, som innebär att kungens handlingar noga och misstänksamt följs. Höjer han skatten för mycket, så förlorar han folkets stöd.

Allt detta förändras i demokratin. Politikernas tid vid köttgrytorna är begränsad, vilket innebär att det ligger i deras intresse att dels höja sina egna löner maximalt under tiden, dels införa omfördelningar som ger dem stöd av stora väljargrupper. Så har också skattenivån i demokratin kommit att närma sig 50%. Majoritetsprincipen innebär också att folket nu ses som lagstiftaren, vilket innebär att antalet lagar växer exponentiellt. Gränsen mellan styrande och styrda blir också mer diffus i demokratin, vilket innebär att den naturliga misstänksamheten mot statens påfund minskar.

Hoppe

I likhet med radikalkonservativa bedömare som Carl Schmitt menar Hoppe också att i demokratins tidevarv blir krigen ideologiska. Fienden målas nu upp som ett hot mot själva Demokratin eller Mänskligheten, som en ny ”Hitler”, och det totala kriget blir därför regel (med de konsekvenser för civila som det medför). Hoppe jämför detta med krigen mellan monarkier, som oftare sågs som ett ”spel” mellan furstar, inte utrotningskrig mellan hela folk eller ideologier.

Hoppe menar därför att demokratin är underlägsen monarkin, och snart uttömt de ekonomiska reserver den levt på. Han väntar därför att de västerländska välfärdsstaterna står inför samma kris och kollaps som det kommunistiska Östblocket. Dock menar inte Hoppe att en återgång till monarkin är realistisk, eller önskvärd, utan för istället fram sin egen version av anarko-kapitalism som ett alternativ. Hur realistiskt detta är kan naturligtvis var och en själv fråga sig, de ansatser till ”anarko-kapitalism” som skymtat historiskt har sällan blivit långlivade. Hans analys av demokratin är däremot intressant.

Demokrati och avcivilisering

Hoppe skiljer mellan barbari och civilisation, och grunden i den åtskillnaden är det som kallas tidspreferenser. Tidspreferensen är en individs eller grupps förmåga att avstå från konsumtion nu för att istället kunna konsumera mer framöver. Hoppe menar att denna förmåga att planera och spara ökat i takt med civilisationen, men att demokratin och välfärdsstaten leder till att den åter minskar. Anledningen till detta är att om man vet att staten kommer att beskatta ens inkomster, så har man mindre skäl att spara och större skäl att konsumera redan idag. Riskerna med ett ansvarslöst leverne minskar också när staten skyddar en. På samma sätt innebär välfärdsstaten att familjen minskar i betydelse, eftersom dess ekonomiska funktion försvinner. Hoppe menar att detta leder till ett nytt barbari, med ökad brottslighet, alkoholism, könssjukdomar, och liknande.

Intressant är att Hoppe inte är egalitarian, alltså inte tror att alla människor är lika mycket värda. Han menar istället att det finns en naturlig aristokrati, som kommer att märkas i ett fritt samhälle.

Hoppe och den etniska frågan

Hoppe utmanar inte bara den politiskt korrekta synen på demokratin och majoritetsstyret. Hans syn på den etniska frågan är sannolikt än mer kontroversiell. Dels menar Hoppe att man som libertarian inte automatiskt måste stödja fri invandring. Detta beror på att en libertarian måste respektera människors egendom, och om man äger ett hus eller en gata ska man ha full rätt att bestämma vilka som äger tillträde till dessa. Man ska alltså även ha rätt att diskriminera vissa etniska grupper. Hoppe menar att denna rätt kränks av den moderna staten, och att det snarare är en invasion eller tvångsintegration som äger rum. När staten beskattar människorna i en by eller kanton för att kunna försörja nykomlingar som ingen bett om, och sedan förbjuder byborna ifråga att själva välja vilka de vill ha som grannar, så ser Hoppe det som ett övergrepp. I hans anarko-kapitalistiska samhälle skulle istället invandringen styras av de som äger byggnader och vägar, och han menar att den då skulle koncentreras på kvalitet snarare än kvantitet. Ett exempel på Hoppes ideal borde kunna vara det sydafrikanska projektet Orania.

Orania

Hoppe menar också att etniska och rasliga faktorer spelar en central roll i historien. Han citerar flitigt humangenetikern Philippe Rushtons böcker, och skriver bland annat i förbigående att män begår mer brott än kvinnor, unga mer än gamla, och svarta mer än vita. Däremot anser han inte att detta innebär att män, unga eller svarta ska ha mindre rättigheter än andra. Hoppe menar däremot att mångetniska samhällen inte fungerar i längden, och menar därför att lösningen är frivillig separation. Sådan separation möjliggör fredliga relationer och handel på avstånd, medan tvångsintegration leder till konflikter. Hans ståndpunkt påminner där om professor Amy Chuas. Hoppe är starkt negativ till att staten lägger sig i etniska relationer, genom sådant som ”affirmative action” och massiva resursöverföringar från en etnisk grupp till en annan. Han uttrycker sig tämligen kontroversiellt om detta, och påpekar att man får det man betalar för. Om man för över pengar från vita till svarta, så kommer man att få fler svarta och färre vita, detsamma gäller om man för över pengar från egna företagare till narkomaner. Mitt intryck är att Hoppe menar att om dessa statliga ingrepp skulle upphöra, så skulle tämligen snart en naturlig separation mellan etniska, religiösa och andra grupper dominera.

Hoppe om strategi

Hur ska man då kunna ta de första stegen mot att bygga en mer frihetlig värld enligt Hoppe?

Dels förespråkar han ett närmande mellan libertarianer och verkliga konservativa (han är starkt negativ till de neo-konservativa däremot). Enligt Hoppe är den äkta konservatismen antistatlig, och det ligger onekligen något i detta. Bland annat har den alltid försvarat de mindre gemenskaperna mellan individ och stat, såsom familj, lokalsamhälle, etnos och kyrka. Hoppe menar att de frihetliga måste inse att för att ett samhälle ska fungera måste det bygga på konservativa principer. Det går inte att bygga ett långsiktigt fungerande samhälle på ”mångkultur” eller underminerande av kärnfamiljen, och de som ihärdigt förespråkar sådant bör vänligt men bestämt avvisas från de libertära samhällen han hoppas kommer uppstå. Sedan kan de skapa sina egna samhällen, där de kan tillåta allt från cannabis och egendomsgemenskap till nudism och polygami, men det är för Hoppe viktigt att man inte är för tolerant mot deras skadliga värderingar (kort sagt: har man en kommunist som hyresgäst menar Hoppe att man bör vräka denne). Hoppe är kritisk mot de ”frihetliga” som fokuserar på sådana livsstilsfrågor, och som ägnar mycket tid åt att propagera för sin rätt till perifera nöjen som droger. Om dessa ”libertarianer” uttrycker han sig på följande vis:

A second motive for the open border enthusiasm among contemporary left-libertarians is their egalitarianism. They were initially drawn to libertarianism as juveniles because of its ”antiauthoritarianism” (trust no authority) and seeming ”tolerance,” in particular toward ”alternative” — non-bourgeois — lifestyles. As adults, they have been arrested in this phase of mental development. They express special ”sensitivity” in every manner of discrimination and are not inhibited in using the power of the central state to impose non-discrimination or ”civil rights” statutes on society. Consequently, by prohibiting other property owners from discrimination as they see fit, they are allowed to live at others’ expense. They can indulge in their ”alternative” lifestyle without having to pay the ”normal” price for such conduct, i.e., discrimination and exclusion. To legitimize this course of action, they insist that one lifestyle is as good and acceptable as another. This leads first to multiculturalism, then to cultural relativism, and finally to ”open borders.”

Hoppe anser att idéer har en avgörande betydelse på historien. Viktigt för honom är därför att man aktivt berövar demokratin som modell dess legitimitet, och istället för fram egendomsrätten och anarko-kapitalismen. Detta får ses som en form av metapolitisk strategi.

Han menar att mer konkret bör man stödja alla utbrytarprojekt, då mindre stater kommer närmare sina medborgare och även är mer utsatta för världsmarknadens krav. Detta uttrycker han genom ett exempel; en familjefar eller borgmästare skulle aldrig kunna behandla de sina på samma sätt som Sovjet eller USA gör. I USA hoppas han att det kommer att uppstå fristater, som mer eller mindre bryter sig ut ur federationen.

Problem med Hoppe

Hoppe är alltså synnerligen politiskt inkorrekt med svenska mått mätt, och skulle sannolikt inte få vara professor i vårt land någon längre tid. Han visar även att det finns en del möjligheter till samarbete mellan ärliga anarko-kapitalister å ena sidan och traditionalister, identitärer och liknande å den andra. Det finns dock även problem med hans ståndpunkt.

Dels är hans historiesyn tämligen svag. Hoppe använder för det första termer som uppstått i det kapitalistiska samhället, och har en specifik betydelse där, på vitt skilda historiska perioder. Ett exempel är när han påstår att kungar ”ägde” sin stat, trots att det finns ett flertal skillnader mellan den formen av ”ägande” och vår tids. Han ger heller inga egentliga svar på varför demokratin uppstått, och går inte in på relationen mellan kapitalism och stat. Hans idealism kan också framstå som överdriven. Idéer har betydelse, men det har politik och relationer mellan klasser också. Denna ohistoriska världsbild blir problematisk, eftersom den innebär att Hoppe även ger orealistiska recept för framtiden. Hans anarko-kapitalistiska fristater skulle exempelvis inte överleva särskilt länge i verkligheten, även om han är inne på rätt väg när han stödjer etniskt baserade gemenskaper. Steget från Hoppe till en identitär ståndpunkt är alltså inte så långt, och det är dessutom nödvändigt om sådana småstater ska vara livskraftiga.

Hoppas människosyn är däremot problematisk. Han beskriver bland annat fattiga som ”dåliga” (bad), och man anar något av ett klassförakt riktat mot samhällets fattigare individer. Att bygga ett fungerande samhälle på den grunden torde vara besvärligt.

Sådana inslag är tråkiga, men den som har förmågan att gallra kan ändå ha nytta av Hoppes argumentation. Inte minst kan han ge många aha-upplevelser för klassiska liberaler, och visa att dagens mångkulturalistiska och terapeutiska stat är oförenlig med klassisk liberalism och individuell frihet. Liknande aha-upplevelser kan sannolikt även den få som inte kan se andra lösningar på sociala och kulturella problem än en stark stat, Hoppe visar att en hel del skulle kunna lösas av familjer och lokalsamhällen om de slapp den moderna statens ständiga ingrepp. Även om det inte är en fullt så enkel process som man kan tro under läsningen av The God that Failed.

DtGtF

Andra texter med anknytning till Hoppe:

Anark: Sezession 14: Intervju med Paul Gottfried

Anarko-kapitalist bjuder in till politiskt inkorrekt konferens

Brussels Journal: Hoppe besöker Flandern