Quentin Tarantinos nya film Inglorious Basterds har av en närmast enig kritikerkår beskrivit som både viktig och sevärd. Detta är förmodligen inte så förvånande, eftersom den handlar om en grupp judisk-amerikanska människojägare som under Andra världskriget jagar ner och skalperar tyska soldater och slutligen spränger hela den tyska ledningen i luften. I en tidsera som präglas av en morbid, och tillsynes växande, fascination för ett krig som tog slut för mer än 60 år sedan, kan en sådan film knappast misslyckas, särskilt inte om den anammar den politiskt korrekta diskursen.

Inglorious Basterds är på många sätt en propagandafilm, den är också genuint osund. Inte minst då den utan överdrift kan beskrivas som en etnisk hämndfantasi. Sådana har det skrivits en hel del i den neo-nazistiska miljön, de flesta av oss finner dem både moraliskt och konstnärligt problematiska. Här är det istället en hämndfantasi med etniskt judiska förtecken, och den är problematisk av precis samma skäl. Den främsta skillnaden torde vara att ganska få etniska judar läser och uppskattar hämndfantasier med ursprung i neo-nazistiska miljöer, medan Inglorious Basterds riktas till en etniskt europeisk publik.

”Så illa är det nog ändå inte”, och ”Oskorei är nog nazist”, tänker förmodligen en och annan vid det här laget. ”Basterds” framställer dock alla etniskt tyska män som lovligt byte för sin hämnd, vilket alltså innebär att man skriver under på den nationalsocialistiska beskrivningen av Andra världskriget som ett ras- och ett stamkrig. Föga förvånande har många av de inblandade i filmen också uttryckt sådana etniska hämndkänslor.

Genusaspekt

Som feminist (?) kan man också finna Inglorious Basterds intressant, då den avslöjar något om den politiska korrekthetens sociala konstruktion av kön (inte minst i kombination med etnicitet). Vi har tidigare hävdat att den politiska korrektheten förhåller sig olika till vita män och vita kvinnor. Vita kvinnor ska i första hand förföras, och på så vis fås att överföra sin lojalitet till systemet. Relationen till vita män är betydligt mer ambivalent, och deras lojalitet uppnås snarare genom olika former av hot.

Det är också fallet i Inglorious Basterds, som bara har tre kvinnliga huvudrollsinnehavare. En av dessa är en blond och blåögd judinna (som valt en ömsint afrikanskättad partner), en är Goebbels älskarinna, och en är en framgångsrik tysk filmstjärna som är agent för amerikanerna. Med undantag för Goebbels älskarinna, som har få repliker och dör i slutet, ställer sig alltså kvinnorna på ”Basterds” sida. De tyska männen däremot, som alla är inkallade i krigsmakten och därför alltså alla även är ”nazister”, behandlas på ett helt annat vis. De är lovligt byte, och torteras och stympas även när de kapitulerat.

I förbigående kan noteras att i Basterds är det judar (och i viss mån anglo-saxare) som hämnas på tyskar. Romer, slaver, och andra folk som led under den tyska ockupationen är inte av intresse, precis som de inte varit av något större intresse i verkligheten.

”Inglorious”

Tarantinos behandling av den etniska faktorn framstår alltså som osund. Det finns dock flera problematiska inslag. Ett av dessa är förhållandet till heder och behandlingen av fångar. ”Basterds” har ingen heder, och ägnar sig med nöje åt att tortera fångna tyska soldater. Dramaturgiskt är det också meningen att publiken ska finna detta underhållande, något vi normalt inte förväntar oss i storfilmer riktade till en bredare allmänhet (åldersgränsen i Sverige är 15 år).

Vad som också slår en är Tarantinos återkommande intresse för skändning av den mänskliga kroppen (död eller levande), något som tidigare dykt upp bland annat i Reservoir Dogs. I Basterds är det dock ett centralt tema. Döda tyska soldater skalperas, fångar slås sönder med baseballträn, och i slutet av filmen är det uppenbarligen viktigt att liken av de ledande nazisterna skjuts sönder och samman. Lika viktig är den symboliska förnedringen när Brad Pitts rollfigur Aldo ”Apachen” skär in ett hakkors i pannan på de tyskar som tillåts leva.

Inglorious Basterds är alltså en osund film. Frågan återstår då naturligtvis om det är en bra film. Så är inte fallet. Vi kommer aldrig huvudpersonerna in på livet, med visst undantag för Shosanna Dreyfus och möjligen två av tyskarna (den osympatiske Hans Landa och den mänsklige Fredrick Zoller). Brad Pitts figur, Aldo ”Apachen”, framstår mest som en samling av poser, och blir varken levande eller rolig (trots att detta uppenbarligen är meningen). Det finns ett embryo till en tragisk kärlekshistoria mellan Dreyfus och Zoller, men den får begränsat med utrymme och engagerar inte. Överhuvudtaget gäller detta alla rollfigurer, särskilt de icke-tyska figurerna utmärks genom att de utöver hämndbegär, hat, och i några fall sadism, inte har några personlighetsdrag och ytterst få repliker.

Inte heller handlingen är något att hänga i julgranen, och är mer en samling lösryckta scener där ”Basterds” dödar tyskar. När dessa scener börjar övergå i någon sorts handling (planerna på att utplåna det tyska ledarskiktet), visar sig snart Aldos begränsningar. Tämligen logiskt avslöjas och tillfångatas hans klumpiga grupp, och det krävs ett ingripande av deus ex machina för att de ska lyckas med manusförfattarnas plan.

Det finns enstaka underhållande scener, men som helhet är det en både osund och dålig film. Den är också plågsamt lång. Dock är det en fråga om anti-nazism helt utan klassaspekter, något som gärna faller i god jord i mer etablerade kretsar. Aspekter som att Aldo ”Apachen” är en närmast girardsk spegelbild av den ärelöse judejägaren Hans Landa, eller att filmens propagandistiska överdrifter (med feminina och riktigt fula naziledare som vi dessutom, föga överraskande, får se ha sex) är en lika girardsk spegelbild av den goebbelska filmindustri som framträder i Basterds, är inget som kommer tillåtas störa hyllningskörerna (”anti-fascismen gjorde mediaeliten till fascister”, frestas man att notera när det nu uppenbarligen är acceptabelt att tortera och skalpera krigsfångar i film). Mottagandet av den vanliga publiken kommer däremot att vara mer kluvet. Vissa är så frånkopplade från alla former av medvetenhet om sitt eget ursprung att de faktiskt kommer att finna det hela underhållande, men många kommer att se den med en växande känsla av olust och oförmåga att uppskatta scenerna där vanliga tyska soldater skalperas.

För etniskt medvetna är det hur som helst en film som bör undvikas, det är heller inte en film som om bara ett par år kommer att betraktas som mer än en bagatell i filmhistorien. Mer intressanta och positiva filmer, som Lord of the Rings och 300, kommer vid det laget ha visat sig ha en mer bestående karaktär.

Läs även

Fas – Med rätt att hata

Occidental Quarterly – Inglorious Basterds

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.