”Sverige är inte världens navel” och etnopluralismen

Okategoriserade

En bloggare och debattör vid namn Torbjörn Jerlerup, som driver bloggen Sverige är inte världens navel, har givit sig in på att diskutera identitarismen i allmänhet och etnopluralismen i synnerhet med mig, och skrivit ett antal tämligen ärligt menade inlägg på temat. Det senaste finns här.

Torbjörn ska ha all heder för att han faktiskt tar diskussionen. Det är inte precis vanligt att någon lägger energi på att försöka bemöta tankar som bedöms som politiskt oacceptabla, och Jerlerup gör sig därmed till medlem i en synnerligen exklusiv grupp: antirasister som är intresserade av idédebatt. Det gör att han måste skiljas från antirasismen som ren dominansstruktur, och från den fattiga tankekontroll som är grunden i svenskt medie- och idéklimat. Det innebär dock inte att han har rätt. Att idéer framförs ärligt och nyanserat betyder förstås knappast att de är riktiga.

Rätt tanke, fel innehåll
Texten jag här vill bemöta lider av samma problem som ligger till grund för nästan all antirasism – först och främst det fullständigt oproblematiserade hopblandandet av individ och kultur, samhällsstruktur och mellanmänsklig moral. Jerlerup hävdar att människor ”väljer sin tillhörighet”, och att det absolut inte existerar några ”a priori givna” grupper. Det första är sant, det andra är fel – så pass fel att det är svårt att inte storkna när man läser det. Det spelar faktiskt inte ens någon roll om man, i strid med all seriös forskning på området, hävdar att det inte existerar någon biologisk bas för etniska grupper, och att etniciteter är ”konstruerade”. De etniska grupperna existerar som mänskliga realiteter ändå.  Att de förändras över tid gör inte att de är irrelevanta, eller att man kan uppfinna en ”människosyn” som gör att de plötsligt upphör. Den enda orsaken till att hävda motsatsen är en vilja att förstöra en specifik etnisk grupp – eller att man misstar ideologiskt grundat verklighetsförnekande för moral och sund människosyn.

Vidare menar Jerlerup att vi måste se till ”mänskligheten” snarare än vår egen etniska grupp. Här utgår han från att det ena utesluter det andra, vilket är en form av klassisk fuskargumentation som är endemisk inom ”antirasistiskt” tänkande. Att olika familjer bor i olika hus, och att man inte helt fritt flyttar mellan olika byggnader och bosätter sig i andra människors vardagsrum, är inte ett problem. Människor kan – nej, måste – bebo mindre, kollektiva sfärer, där det egna och ”den Andre” hålls åtskilda, helt utan att med någon nödvändighet ge sig på andra och mörda dem. Faktum är att åtminstone två av våra nu pågående krig motiveras med en helt annan sorts ideologi än den etniska (både i Irak och Afghanistan är det demokrati som står på programet, Kosovomassbombningarna genomfördes till stor del på grund av ideologisk mångkulturalism), och detsamma gäller hundratals historiska krig. Människor kommer alltid att döda varandra av olika orsaker och på olika sätt – idéernas roll är inte att förneka detta faktum och därmed förvärra situationen, utan att förhålla sig till verkligheten och minimera skadeverkningarna. Att man påstår sig ha gått bortom det etniska innebär inte att man faktiskt gjort det, bara att man aktivt börjat stödja en ohållbar situation, och faktiskt motverka sin egen etniska grupp (eller åtminstone oppositionella element som vill verka till dess fördel).

Grannskap, vänskap och mänsklighet
Jag och min granne bor i olika lägenheter, och umgås i stort sett inte alls. För ett par månader sedan ringde jag ändå brandkåren när han lämnat plattan påslagen så brandlarmet gick. Vi bebor helt och hållet åtskilda sfärer, utan att bråka eller tycka illa om varandra alls. Vi hälsar också när vi träffas på caféer. Jag vet även att han har kraftiga alkoholproblem – att lösningen på det problemet skulle vara att bjuda in honom till att sitta och supa i mitt vardagsrum, och sedan anklaga min ordinarie umgängeskrets för ”intolerans” när de tyckte att hans supande och snarkande försämrade situationen i mitt hem, är absurt. Utbyte mellan olika kulturer förutsätter inte, lika lite som socialt utbyte, att man bosätter sig hos varandra i stora massor.

Västvärlden har under flera hundra år, och i synnerhet de senaste femtio, förespråkat precis Jerlerups ideologi. Det socialistiska/liberala projektet bygger på precis de antaganden som görs i hans debattartikel. ”All annan identifiering med alla andra människor går utöver det som kan anses vara oss givet av naturen”, skriver han. Det låter bra, men är helt enkelt abstrakt hitte-på. Det är inte sant, helt enkelt, för om det vore det skulle vi inte ha några ”integrationsproblem” i Sverige, och människor skulle ha organiserat sig på andra sätt än vad de hittills gjort.

Jerlerup rör ihop teoretiska abstraktioner med social realitet. Det går givetvis att, som han säger, skapa en ”idé som inte är i beröring med oss” – till exempel ”mänskligheten” – och sedan utöva politisk makt i dess namn. Skillnaden är att en enhet som nationalstaten, som redan i sig själv har sina problem, är oändligt mycket naturligare än den rena abstraktion ”mänskligheten” utgör. Vi vet vad vi menar när vi säger svensk – det är inte bara en ”idé”, utan ett relativt konkret allmänbegrepp som inkluderar utseendemässiga, språkliga och kulturella drag på ett helt annat sätt än vad ”mänskligheten” gör.

Inte fallit i fällan..?
Så här resonerar Jerlerup: ”Jag har inte fallit i fällan att tro att min etnicitet är något som är naturligare att stå nära än araben eller asiaten. Jag har sett in i människors hjärtan och hjärnor och sett en gemenskap som går utöver etniciteten eller kulturen eller hudfärgen eller religionen.” Kanske inte, men du har fallit i snart sagt alla andra fällor man kan tänka sig. Inte minst fällan att avstå från att försvara sitt eget folk, och istället försvara en ideologi som få egentligen är betjänta eller ens intresserade av (minst av allt kineser och araber).

Jag har heller inga personliga problem med människor av annan etnicitet och ras, som individer. Däremot blir det problem när man av detta faktum drar slutsatsen att vi inte bör ta hand om vårt eget folk, eller åtgärda den eskalerande, ideologiska och uppenbart destruktiva situation som uppkommit i västvärlden. Istället ska vi tydligen ”TÄNKA och hitta en lösning på problemet och hitta sätten att rädda alla!”. Märkligt nog menar han också att det finns historiska exempel på denna typ av lösningar, vilket slår mig som oerhört naivt och fullständigt ogrundat.

Det starkaste argumentet här är Jerlerups liknelser mellan globaliseringen och  nationalstaternas uppkomst – han menar här att nationalstaten framgångsrikt övervunnit tidigare lokala identiteter, vilket han möjligen har en poäng i. Här glömmer han dock för det första att det finns en skillnad mellan att skapa en maktpolitisk och kulturell konstruktion bland människor som är relativt lika och att skapa en ”global värld” där det ska finnas ett vi utan ett dem. Ännu mer graverande är att han inte verkar fatta att nationalstatens seger – ens i det biologiskt relativt homogena Sverige – aldrig varit mer än begränsad. Vi ska minnas att Överkalixbor och Skåningar faktiskt skiljer sig markant åt, och att en massflyttning mellan Norrland och Sveriges sydspets säkert skulle ha en del jobbiga konsekvenser det med.

Mångfald ingen tillgång
Jerlerup refererar till ”människans förmåga att lösa problem”, och anklagar sedan identitarismen för att bortse från den. Vad han där missar är att jag inte alls bortser från denna förmåga – tvärtom föreslår jag en lösning: avbryt den uppenbart sinnessjuka mångkulturpolitiken, och sluta låta irrationellt romantiserande av ett ohållbart tillstånd diktera dagordningen.

Det är en bisarr tanke att kulturellt utbyte och ”mänsklighetens” utveckling som totalitet skulle vara beroende av massiva folkomflyttningar och ett framtvingat tillstånd av mångfald som uppenbart, objektivt, är destruktivt. Jerlerups resonemang går ut på att presentera hur han personligen förhåller sig till individer och försöker förneka det faktum att språklig och etnisk samhörighet är en – icke självvald – realitet, inte ett val eller en teoretisk abstraktion. Det är inte sant. Just denna typ av tänkande är själva grunden till situationen i Sverige idag, och det är därför direkt oansvarigt att hävda sig vara ”för invandring”, särskilt om att man som Jerlerup faktiskt inser att integrationen inte fungerar. Man bedriver inte en politik som inte fungerar, och innan någon kunnat påvisa hur det skulle vara möjligt att genom humanistisk ideologi få mångetniska, jämlika samhällen att fungera snarare än urarta, borde det vara självklart – oavsett ideologi – att inte medvetet skapa dem. ”Diversity” is a difficulty to be overcome, not an advantage to be sought”, säger Ann Coulter. Bättre än så kan det inte sammanfattas. Sverige är kanske inte ”världens navel”, men för en svensk är det vettigt att betrakta det som hjärta, lunga och hjärna.

Jag har alltså inte mycket positivt att säga om Jerlerups inlägg – förutom en viktig sak: läget i det här landet skulle vara annorlunda om våra makthavare i likhet med honom vågade utsätta sina idéer för kritisk prövning. Kanske skulle vi då kunna röra oss mot en situation där folkvett triumferade över det nonsens vars sociala uttryck är våld, motsättningar och förlorat socialt kapital.

Som en bisak har jag, Torbjörn, alls inga problem med att bli kallad både traditionalist och identitär – tvärtom räknar jag mig som bägge (även om detta resonemang och denna debatt hör till den senare idégruppen snarare än den förra, som rör större och på många sätt viktigare frågor).