Ivanhoe

Film, Kultur, Rekommenderat, Underhållning

Den klassiska filmatiseringen av Ivanhoe från 1951, den med den maskulint tjusige Robert Taylor i huvudrollen som den saxiske riddaren Wilfred of Ivanhoe och den överväldigande vackra Elizabeth Taylor som den läkekunniga judinnan Rebecca of York, har varit en av mina favoritfilmer alltsedan jag såg den första gången som barn tillsammans med min pappa. Jag har säkert sett den ett tiotal gånger sedan dess och tycker att den är lika bra varje gång! Men vad är det specifikt som gör denna film till ett konstnärligt bättre verk och en mer meningsfull filmupplevelse än, säg, Spielbergs Raiders of the Lost Ark? Båda är ju klassiska matinéfilmer med spännande äventyr och dramatiska strider, med tydliga hjältar och skurkar, där det goda segrar till slut. Är det det pastischartade och konstruerade hos Spielbergs film, att den inom sina egna ramar inte tar sig själv på fullt allvar? Det låter sig sägas att Ivanhoe har ett ethos som Raiders saknar. Men vilket är då detta ethos? En väsentlig skillnad är att medan aktörerna i Raiders är klichéer utan inre moraliskt liv, utan egentliga drivkrafter och betydelsebärande känslomässiga konflikter; de är inkastade i ett äventyr som är viktigare än de själva, så är aktörerna i Ivanhoe tvärtom riktiga om än förvisso något schablonmässigt tecknade människor. Ett konstverks ethos har sin grund i människoskildringen – i gestaltningen av personer och deras handlingar. Detta låter sig också sägas, eftersom det är riktigt. För personerna i Ivanhoe är livet på allvar och det de gör är på allvar. De engagerar oss och roar oss (för Ivanhoe är ju också en sällsynt underhållande film med många festliga scener och roliga och träffsäkra repliker) och får oss att minnas dem, ja, rentav att inspireras av dem. Hjälten Ivanhoe är knappast opåverkad av den sköna och modiga Rebecca, något annat vore omänskligt och enfaldigt, men han sviktar aldrig, varken i sitt uppdrag att rädda sin konung, den ryktbare Richard the Lionheart, ur fångenskapen eller i sin trohet mot sin ungdoms älskade, den godhjärtade fast en smula osäkra och svartsjuka lady Rowena; fint gestaltad av en naturligt aristokratisk Joan Fontaine. Och tempelriddaren Brian De Bois-Guilberts tragiska öde (samtliga skådespelare är utmärkta, inte minst Finlay Currie i den färgstarka rollen som Ivanhoes barske fader, Cedric the Saxon, men George Sanders roll som den dubiöse normandiske krigaren som blir så passionerat förälskad i Rebecca att han är beredd att offra allt för henne, sin ställning, sitt rykte, sin förmögenhet, ja, slutligen sitt liv, är den svåraste och mest sammansatta och hans gestaltning den främsta) lär oss t.o.m. något väsentligt och djupt om människan och hennes villkor. Det finns ingenting av detta i Raiders of the Lost Ark. Harrison Ford som äventyraren Indiana Jones har något av stumfilmshjältarnas karisma, om än med den numera typiska och litet tröttsamma tillsatsen av distanserande ironi, vilket ironiskt nog ger en cynisk biton åt våldsskildringarna, och spelet mellan honom och hans okvinnliga kvinnliga motpart har ju en viss charm, men grundintrigen är alltför bisarr och många av händelserna på tok för överdrivna för att filmen ska kunna bli någonting annat än en yta – och som sådan en spegling av utomestetiska övervägande och beräkningar. Raiders representerar en form av ren underhållning. Underhållning för underhållningens egen skull. Som socialt fenomen och som kulturell värdemätare är den därför i vissa avseenden intressantare än estetiskt mer betydelsefulla konstverk.