Ivanhoe

Film, Kultur, Rekommenderat, Underhållning

Den klassiska filmatiseringen av Ivanhoe från 1951, med den maskulint tjusige Robert Taylor i huvudrollen som den saxiske riddaren Wilfred of Ivanhoe och den överväldigande vackra Elizabeth Taylor som den läkekunniga judinnan Rebecca of York, har varit en av mina favoritfilmer alltsedan jag såg den som barn tillsammans med min pappa. Jag har säkerligen sett den ett tiotal gånger sedan dess och tycker att den är lika bra varje gång. Men vad är det specifikt som gör denna film till ett konstnärligt bättre verk och en mer meningsfull filmupplevelse än, säg, Spielbergs Raiders of the Lost Ark? Båda är ju klassiska matinéfilmer med spännande äventyr och dramatiska strider, med tydliga hjältar och skurkar, där det goda segrar till slut. Är det det pastischartade och konstruerade hos Spielbergs film; att den inom sina egna ramar inte tar sig själv på fullt allvar? Det låter sig sägas att Ivanhoe har ett etos som Raiders saknar. Men vilket är då detta etos? En väsentlig skillnad är att personerna i Raiders är klichéer utan inre moraliskt liv, utan egentliga drivkrafter och betydelsefulla känslomässiga konflikter, medan de i Ivanhoe tvärtom är riktiga om än förvisso något schablonmässigt tecknade människor. Ett konstverks etos har sin rot i människoskildringen – i gestaltningen av personer och handlingar. Detta låter sig också sägas, eftersom det stämmer. För personerna i Ivanhoe är livet på allvar och det de gör är på allvar. De engagerar oss och roar oss – för Ivanhoe är ju också en sällsynt underhållande film med bl.a. många roliga och träffsäkra repliker – och får oss att komma ihåg dem, ja, rentav att inspireras av dem. Hjälten Ivanhoe är knappast opåverkad av den sköna och modiga Rebecca, något annat vore omänskligt och enfaldigt, men han sviktar varken i sitt uppdrag att rädda sin konung ur fångenskapen eller i sin trohet mot sin ungdoms älskade, den godhjärtade fast en smula osäkra och svartsjuka lady Rowena, fint gestaltad av en naturligt aristokratisk Joan Fontaine. Och tempelriddaren Brian De Bois-Guilberts tragiska öde (samtliga skådespelare är utmärkta, inte minst Finlay Currie i den färgstarka rollen som Ivanhoes barske fader Cedric the Saxon, men George Sanders roll som den dubiöse normandiske krigaren som blir passionerat förälskad i Rebecca och är beredd att offra allt för henne, är den svåraste och mest sammansatta och hans gestaltning den främsta) lär oss t.o.m. något väsentligt och djupt om människan och hennes villkor. Det finns ingenting av detta i Raiders of the Lost Ark. Harrison Ford som äventyraren Indiana Jones har något av stumfilmshjältarnas karisma, om än med den numera typiska tillsatsen av distanserande ironi, vilket ironiskt nog ger en cynisk biton åt våldsskildringarna, och spelet mellan honom och hans okvinnliga motpart har ju en viss charm, men intrigen är för bisarr och händelserna för överdrivna för att filmen ska kunna vara något annat än en yta – och som en sådan en spegling av utomestetiska övervägande och beräkningar. Raiders representerar en form av ren underhållning. Underhållning för underhållningens egen skull. Som socialt fenomen och som kulturell värdemätare är den därför på sätt och vis intressantare än det estetiskt betydelsefulla konstverket.