Den senaste säsongen av South Park har fokuserat sin satir på politisk korrekthet som normsystem och som livsstil, med allt från en våldsam men rolig ”PC Principal” till de matställen där politiskt korrekt medelklass vill äta. Det senaste avsnittet var särskilt träffsäkert, då det tog upp samtidens schizofrena inställning till polismakten.

Ett etablissemang och en Zeitgeist vars självbild är anti-auktoritär har svårt att förhålla sig till de yrkesgrupper som anförtrotts samhällets, inte bara auktoritära utan rentav, repressiva funktioner. Detta är dock bara en del av bakgrunden till den schizofrena inställningen.

Till den kommer den faktor vi kan ge namnet konkurrens. Vårt senmoderna samhälle har två modeller för rättskipning, två yrkesgrupper som upprätthåller lagar. Den äldre modellen är knuten till nationalstaten. Folket röstar fram politiker som stiftar lagar, polis och rättsväsen hanterar sedan dessa lagar. Straffen är normalt böter eller frihetsberövande. Det är inte en modell som ska romantiseras, den har brister, men den hänger nära samman med den demokratiska nationalstaten.

Det senmoderna samhället bevittnar framväxten av en alternativ modell. Här är det media som identifierar och straffar ogärningsmän, brotten har oftare att göra med åsikter än handlingar och straffet är oftare socialt eller karriärmässigt. I viss mån, genom lagstiftningen kring ”hatbrott”, har denna modell även influerat den äldre modellen, men det centrala här är att poliser och journalister på många sätt är konkurrenter. De tenderar dessutom att rekryteras från vitt skilda människotyper.

I USA är konkurrensen uppenbar. Varje gång en polis skjutit en minoritetsmedlem framställs händelsen, oavsett hur komplex den egentligen är, av media som ett uttryck för rasism och som argument för att ”BlackLivesMatter”. Detta betyder inte att poliser alltid har rätt, för det har de inte, eller att svarta liv inte betyder något, men man identifierar snabbt ett mönster, en agenda, i den mediala bevakningen.

Denna konkurrens har poliskåren haft svårt att hantera. Politisk neutralitet är en del av själva modellen, samtidigt som kårens chefer idag normalt fungerar mer som politiker än poliser. Och politiker är mycket känsliga för mediala påtryckningar och kampanjer, vilket leder till den absurda situation att man även när man gjort rätt inte kan lita på sin egen ledning. Den hugade kan själv fråga sig om detta sakernas tillstånd leder till fler eller färre uppklarade brott. Man kan också fråga sig om det bidrar till ett tillstånd av anarko-tyranni där poliser undviker det omak som är förknippat med att ingripa mot officiellt sanktionerade offergrupper och istället tar ut sina frustrationer på ”svenssons”.

Samtidigt ser vi dock tecken på försök till motstånd, att möta konkurrenten på dennes planhalva. Här finns inte minst en folklig opinion att förlita sig på. Så författade Polisförbundet Syd ett öppet brev, där det riktades hård kritik mot polisledningen. Vi har också med jämna mellanrum sett hur slutna facebookgrupper för poliser offentliggjorts av media, alltid finns det någon formulering som kan verka spektakulär.

I USA har utvecklingen gått ännu längre, vi har där en politisering och radikalisering av flera uniformerade yrkesgrupper, i form av de såkallade Oath Keepers. Oath Keepers ställer grundfrågan för varje människa som svurit ”to protect and to serve” på sin spets. Gäller min ed egentligen ett regelverk och diverse institutioner, eller har den en tidlös kärna som ibland kan vända den mot dessa regelverk och institutioner? Oath Keepers har bland annat, tungt beväpnade, skyddat människor under kravallerna i Ferguson och farmaren Clive Bundy under hans konflikt med federala myndigheter. Gruppen har tiotusentals medlemmar bland poliser, militärer och liknande.

Oath Keepers har en mycket amerikansk framtoning, ”protect the constitution”, men varje regim som ser sina egna poliser och militärer radikaliseras mot den har goda skäl att reflektera över varför. Samtidigt som korruption och degeneration vid det laget normalt gått för långt för att så ska ske.

Vidare läsning

Sydsvenskan – Fackligt uppror mot polisens toppchefer
Dispatch – Massavhopp hotar den svenska poliskåren
Patrik Engelau – Närkontakt med polisen
Oath Keepers
Vox – Oath Keepers: The heavily armed white vigilantes in Ferguson, explained

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.