Zack Snyder är förmodligen mest känd för den lyckade filmatiseringen av 300. Han tillhör ihop med Kurt Wimmer (Ultraviolet, Equilibrium) ett mindre antal filmskapare som utmärker sig genom sina intressanta val av teman (både 300 och Equilibrium rör sig precis på gränsen till hur politiskt inkorrekt/samtidsrelevant en storfilm kan vara). När de väljer skådespelare för sina filmer faller de heller inte in i de etniskt stereotypa mönster och troper som annars gärna dominerar Hollywood (något som gav afro-amerikanske Taye Diggs möjligheten att briljera som skådespelare i Equilibrium).
Det var därför lovande när Snyder regisserade den klassiska, dystopiska tecknade serien Watchmen. Samtidigt var det oklart om han egentligen skulle visa sig vara rätt man för det jobbet, eftersom han i 300 och Dawn of the Dead inte i första hand hanterat den typ av filosofiska frågeställningar som är Watchmens styrka.
Watchmen
In my opinion, the existence of life is a highly overrated phenomenon.– Dr. Manhattan
Watchmen utspelar sig under ett alternativt 1980-tal, där Nixon är president och där det Kalla kriget mellan USA och Sovjet innebär att mänskligheten lever under det nukleära krigets damoklessvärd (i filmen symboliserat genom ”Domedagsklockan”). Det som skiljer denna värld från vår egen är existensen av ”superhjältar”, de flesta av dem maskerade privatpersoner som i den amerikanska lynch- och vigilantetraditionen bekämpar brottslingar. En av dem, Dr Manhattan, har dock genom ett experiment fått krafter som gör honom till en gud. Han kan teleportera sig till Solen och till Mars, han kan förändra sin kropp, skapa kopior av sig själv, och så vidare. Den blåhyade Dr Manhattan har därför också hjälpt USA att vinna Vietnamkriget, och han har förändrat terrorbalansen mellan USA och Sovjet till USA:s fördel. Samtidigt gör hans gudomliga krafter att han alltmer distanserar sig från mänskliga känslor, och börjar se mänskligheten objektivt, som ansamlingar av atomer.
”What happened to the American Dream?” It came true! You’re lookin’ at it…
– The Comedian
När filmen börjar lever de flesta superhjältarna som civila, lagstiftarna har tvingat dem att lägga sina dräkter på hyllan eller samarbeta med regeringen. Det är en dystopisk värld i noir som framträder både i den tecknade serien och Snyders tolkning, en värld som lever under hotet från atomkriget, där gatorna präglas av brott och våld, och där politiker drivs av girighet. En av de pensionerade hjältarna hittas mördad, och hans brutale ”kollega” Rorschach börjar undersöka varför och av vem. Som följd av detta tvingas flera av hans kollegor, som dragit sig tillbaka, att åter bli aktiva.
Snyder har gjort en visuellt mycket lyckad film, och valet av filmmusik innebär också att man förs tillbaka till ett svunnet USA (Hendrix, Dylan, Joplin, med flera). Tidskänslan fångas skickligt.
På ett plan är det svårt att fånga filosofiska frågeställningar i en film på samma sätt som i en tecknad serie. Mycket av de postmoderna inslagen i serien, där handlingen förs framåt genom tidningsartiklar, den mörka pirathistorien om The Black Freighter, och liknande, har därför inte fått plats i filmen. Men i centrum för Snyders film står ett antal individers ”svar” på det nihilistiska tillståndet, något som blir tydligare än i serien. Ytterst är de alla reaktioner på ”Guds död”. Om ”Gud är död”, som Nietzsche hävdade, vad innebär det då för människovärdet, meningen med livet, statens legitimitet?
None of you understand. I’m not locked up in here with you. You’re locked up in here with me. – Rorschach
Rorschach, som är mer sympatisk i filmen än i serien men fortfarande djupt politiskt inkorrekt och fascinerande, har reagerat på Guds död genom en moralisk absolutism som driver honom att mörda de brottslingar han får tag på. Staten har i hans världsbild ingen legitimitet.
Doktor Manhattan reducerar istället människor till den materia de består av, och har allt svårare att se att de skulle ha något värde.
Även The Comedian och Ozymandias har sina lösningar på det nihilistiska tillståndet, där den förre rör sig nära det Pasolini kallade ”maktens anarkism” och ser hela det sociala sönderfallet som ett skämt som i första hand ger honom möjligheter att roa sig. Den senare rör sig närmare en antik världsåskådning, och en lika realistisk syn på hur människorna fungerar som komikern.
Huvudpersonernas svar på den nihilistiska utmaningen utvecklas dessutom under skeendet, och för mycket kan därför inte sägas om det utan att förstöra det överraskande slutet (där Snyder förövrigt avviker från serien).
Det är alltså en välgjord film, som fångar tidsandan i ett svunnet USA, som presenterar samhället ur ett dystopiskt perspektiv, och som låter huvudpersonerna bemöta Guds död på olika sätt. Visuellt är den också snyggt gjord, och skådespelarinsatserna är relativt goda. Som actionfilm är den förmodligen för segdragen, men som samhällsfilosofiskt eller bara spännande drama är det en film som rekommenderas. Det finns också en mörk underton som torde tilltala många högerradikaler.
Läs:
Ny Moral – Some thoughts about Watchmen the movie
Om skribenten: Joakim Andersen
