Vårt samhälle är likt alla andra samhällen ett privilegiesamhälle. Det som skiljer sig åt mellan dessa samhällen är vilka grupper som priviligieras, och en del detaljer i vad det är för privilegier som utdelas. Ett centralt privilegium i vårt eget samhälle, som med rätta beskrivits som ett Skådespel eftersom reklam och media spelar en så viktig roll i det, är medias gillande. Vissa grupper kan snart sagt inte göra någonting negativt utan att det blåses upp, och gör de något positivt tigs det ner. Andra grupper lever i en omvänd situation. Detta påverkar naturligtvis hur allmänheten ser på olika grupper, och vilka möjligheter de ges att föra ut sin agenda.

En grupp som är starkt priviligierad i detta avseende är homolobbyn. Den flitige läsaren av webblogg Oskorei vet vid det här laget att vi inte stödjer trakasserier eller våld mot den numerärt mycket begränsade del av vår befolkning som råkar vara homo- eller bisexuella, och överlag ser homosexualitet som en politisk icke-fråga. Så är emellertid inte fallet när det gäller homolobbyn och dess agenda, som rymmer ett flertal skadliga inslag. Dessa inslag inkluderar sexualiseringen av ett flertal sfärer, både av politiken (att ge Mona Sahlin ”knullborgarmärket” är dock främst osmakligt), det offentliga rummet (”lädermän” med sparsam beklädnad rör sig normalt i det offentliga rummet under ständigt hot från lagen om förargelseväckande beteende, med all rätt), och faktiskt även barndomen (även om de uppmärksammade plakaten med innehåll som ”Torsten, 4 år, bög” kan tolkas på flera sätt, så innebär de även ett inlägg i en debatt om barns sexualitet som ytterst få andra rörelser kunnat göra, i varje fall utan att tillintetgöras av media).

Det tycks alltså finnas en mycket hög tolerans från medias sida när det gäller homolobbyn. Det tycks också vara så att de flesta av de skadliga inslagen i homolobbyns agenda går att spåra tillbaka till queerteorins inflytande (vars innehåll kan summeras ungefär som ”inget är normalt, manligt och kvinnligt är bara sociala konstruktioner, kärnfamiljen är också en social konstruktion”). Queerteorin kan ibland vara intellektuellt intressant, men försöker man att tillämpa den på ett samhälle kommer det att få skadliga följder.

”Pro Ana”
Denna höga tolerans, ihop med queerteorins skadliga inflytande, kan också märkas i den kontrovers som aldrig blev en kontrovers avseende den senaste Pridefestivalen. Det hela handlar om bandet Kitty on the catwalk, som skulle spelat på Pride. Det visade sig dock att bandet ansågs ha kopplingar till en obskyr rörelse som kallas ”Pro Ana”, som förhärligar anorexi. Bland annat har de gjort en låt vid namn Pro Ana Party Slamma, där texten bland annat går ”Change your body, Get a kick, Thin and gorgeous, Heroin chic, Jodie Kidd, Kate Moss, Show your body who’s the boss”. Om bandet ifråga verkligen har sådana åsikter är egentligen ointressant (de har själva gjort gällande att så inte är fallet), av den enkla anledningen att vi lever i ett Skådespelssamhälle där det är yta och sken som media är intresserade av när de skapar sina kontroverser. Hade det istället varit nationalistisk estetik eller symbolik som bandet lekt med i ett försök att vara lite chict provokativa, hade toleransen så att säga inte varit lika stor.

När detta upptäcktes valde Pridearrangörerna att ställa in bandets spelning. Det intressanta är dock motiveringen, som inte på något vis tar avstånd från Pro Ana:

– Vi tycker att Kitty on the Catwalk är ett bra band med normbrytande scenuppträdande och självklart är anorexia och den pro-anorektiska rörelsen ett viktigt ämne att diskutera. Men vi vill göra det i ett annat sammanhang än på Pride. Vi har därför pågående samtal med bandet om att anordna en diskussion om detta på Lava senare i höst.

Källor: Spaderdam
Dagens Nyheter
GT
Expressen

Denna tämligen accepterande inställning till en avart som ”pro ana” från Pridearrangörernas sida kan knappast förklaras annat än som en följd av just queerteorin, där inget egentligen är normalt, där ”normer” ska brytas och där allt är en fråga om ”val”. Hela historien, som trots sina spektakulära inslag aldrig blev en riktig nyhet, demonstrerar däremot medias mycket stora gillande av homolobbyn. Vissa är tvungna att ”ta avstånd” i princip hela tiden för att ens motvilligt kunna accepteras, andra kan däremot riskfritt ta upp ”diskussioner” om allt från barns sexualitet till anorexi.

Avslutningsvis kan nämnas att det inte finns någon automatisk koppling mellan homosexualitet och anti-europeiska företeelser som homolobbyn eller queerteorin. Om det sitter någon förflugen homosexuell läsare av dagens inlägg och delar vår syn på homolobbyn som skadlig för Europas folk, kan denne därför rekommenderas Aryan Futurism, som har skrivit flera intressanta artiklar om bland annat hedendom, Nya Högern och utomeuropeiska bögknackare, utan att göra en stor politisk fråga av den egna läggningen.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.