Det senmoderna samhället kan vid en första anblick framstå som fullständigt förlorat, dominerat av politiskt korrekta och liberala krafter och i expressfart på väg mot undergången. Ett sådant synsätt leder dock till defaitism, och missar de många potentiellt positiva tendenser som finns. Historien rör sig i cykler, och det börjar snart bli vår tur igen. Folk i gemen är ofta väldigt trötta på den politiska korrektheten, och detta gäller både ”svenssons” och olika sorters trendsättare. Det enda som håller många av dem tillbaka är tron att det finns ett socialt tryck från omgivningen till stöd för dagens idékomplex. När insikten sprider sig att ett sådant tryck egentligen inte finns, kan saker hända snabbt. Man kan jämföra med hur snabbt regimerna i östblocket föll sönder.
De positiva tendenser som redan nu kan identifieras är många, och visar sig både i populärkulturen och den akademiska världen. Intresset för släktforskning leder exempelvis till att alltfler upptäcker den genetiska forskningen genom allt billigare DNA-test och den vägen får en bild av sina rötter. Filmepos med en hednisk estetik, som estetiskt sett närmast riefenstahlska 300 och mer kristna Härskarringen, når stora framgångar, detsamma gäller ”HBO-serier” präglade av ”implicit whiteness” som Breaking bad. Musikgenrer präglade av europeiska teman växer, som neofolk och olika metalgenrer.
Samtidigt ser vi hur framväxten av en europeisk islamism både för in en konservativ syn på familj och feminism, och en växande konflikt mellan sionister och islamister, i den offentliga debatten. Feminismen utmanas av ”raggningsexperter” som Roissy. Vi ser framväxten av en alltmer europeisk hiphopscen, som gång på gång leker med tabubelagd symbolik och teman. Samtidigt växer intresset för historiska gestalter som Jünger, Riefenstahl, och Evola. Detta är, kort sagt, spännande tider.
The Goode Family
Det sociala skikt som bär upp dagens ideologi är den nya klassen. Den har studerats akademiskt av Paul Edward Gottfried, och utom-akademiskt av Christian Lander på Stuff White People Like. Den nya klassens medlemmar har genom uppfostran och skolgång anammat den politiskt korrekta världsbilden, inte minst genom de obligatoriska genuskurserna i snart sagt all akademisk utbildning. De innehar sedan positioner i den växande välfärdsstaten, i media, eller i det privata näringslivet (de senare tycks vara något mer atypiska, men även här kan man hitta fascinerande exempel på framgångsrik indoktrinering). Dessa är människorna som exempelvis i så hög grad tagit till sig den politiskt korrekta världsbilden att de vägrar att berätta för sin omgivning vad deras barn har för kön, eller som väljer att adoptera utom-europeiskt när de egentligen är fullt fertila. Genom sitt handlande hjälper de oss inse att anledningen till att den politiska korrektheten är så fientlig till kristendomen är att det rör sig om en konkurrerande religion.
Den nya klassens medlemmar är samtidigt ofta ganska komiska, och det är märkligt att denna komiska potential inte utnyttjats mer i populärkulturen. Detta beror sannolikt dels på en viss eftersläpning, dels på att det är den nya klassen och närstående grupper som dominerar media. Denna dominans har nu börjat luckras upp, och komediserien The Goode Family följer en amerikansk familj av miljömedvetna, politiskt korrekta och överhuvudtaget skuldtyngda europeisk-ättade medelklassindivider. Mike Judge ligger bakom tecknade serier som Beavis and Butthead och King of the Hill, men har alltså i den nya serien valt att skildra en typiskt ”liberal” familj (ordet ”liberal” har en annan betydelse i USA än i Sverige).
Familjen Goode har stora problem med sin hudfärg, något som yttrat sig när de adopterat en son. Av naturliga skäl väljer de att adoptera en afrikansk pojke, men det blir något av en chock för dem när de får en liten sydafrikansk boer. För att bevisa att en god uppfostran kan övervinna även de mest rasistiska boergenerna, döper de sonen till Ubuntu och klär honom i Black pride-kläder.
Seriens verkligt komiska inslag är hunden Che, en vegansk hund. Olyckligtvis för både Che och familjen avskyr han veganmat, och äter därför upp grannskapets djur istället. Detta anar dock inte familjen Goode, som därför tolkar hans jakt i mer altruistiska termer.
Återkommande inslag är familjen Goodes förvirrade försök att leva upp till den politiska korrekthetens snåriga och motsägelsefulla krav. Å ena sidan får man inte utnyttja illegala invandrare, å andra sidan blir det ganska pinsamt när pappa Gerald Goode förklarar att han vill anställa ”whites only”. Mike Judge är väl medveten om att det bakom mycket ”altruism” döljer sig en vilja till makt, en vilja att imponera på sin omgivning. Mamma Helen Goode dras därför gång på gång in i tävlingar om social status i den ”liberala” miljön, som när hon försöker få en ”freegan” till en fest eller när familjen måste skaffa sig ett par lesbiska vänner. Hon är också den som tydligast ser ner på flaggviftare och andra individer med fel åsikter.
The Goode Family är på många sätt en bagatell. Det är roligt, inte minst då de teman som tas upp känns originella och fräscha, och då Judges skapelse trots allt genomsyras av en ömhet för den välvilliga men förvirrade familjen Goode. Samtidigt är det inte hysteriskt roligt, utan mer stillsamt. Särskilt kontroversiellt blir det heller aldrig, familjens veganism och miljömedvetande upptar mer tid än deras etnomasochism. Som en positiv tendens i populärkulturen är det dock lovande.
Youtubeklipp:
Tipstack till herr hopp.
Om skribenten: Joakim Andersen
