Denna krönika är nummer två i en serie om tre, angående nödvändigheten av en rimlig återvandringspolitik och på vilka principer en sådan måste grundas, för att vinna genklang bland svenskar.
Jag tror att det finns goda förutsättningar för en acceptans för en återvandringspolitik bland de enda som egentligen räknas i sammanhanget, de som ärvt landet från dem som i släktled på släktled byggt det, så länge den är grundad på sunda principer som är fast rotade i den svenska folksjälen. Och just här tror jag att en stor del av “den nationella rörelsen” under många år gjort ett fel när man utgått ifrån etnicitet och haft fasta tidsgränser för när någon skall få stanna i Sverige.
Svenskar i gemen är nämligen i mycket låg grad mottagliga för argument som explicit grundas på etnicitet, men lägger mycket stor vikt vid det i sitt dagliga liv. Därför umgås t.ex. svenskar i mycket låg utsträckning med invandrare och ju mer avlägsen etnicitet invandrarna har, desto lägre är interaktionen. Bl.a. därför är det mycket svårt för invandrare att komma in på den svenska arbetsmarknaden och bli en del av det svenska samhället. Men prata etnicitet vill svensken inte.
Detta har t.ex. SD förstått och därför lanserat begrepp som “kulturnationalism” och “öppen svenskhet”. Frånsett att jag helt vänder mig mot de begreppen och anser dem som antingen helt oanvändbara eller direkt svenskfientliga och antikonservativa (vilket kan finnas skäl att återkomma till i framtida inlägg), så har SD de facto förstått att det inte går att explicit diskutera etnicitet med svenskar och absolut inte att grunda någon lagstiftning på det. Därför måste en framgångsrik återvandringspolitik grundas på andra principer, som är allmänt accepterade som sunda och rättvisa.
En sådan princip som sitter mycket djupt rotad i den svenska, lutherska folksjälen, är tanken att man skall göra rätt för sig. Svenskar har genom historien varit relativt öppna och beredvilliga att släppa in främmande människor, förutsatt att de drog försorg om sig själva och inte låg andra till last. Kunde de inte det så var Sverige inte landet för dem. Den principen, som jag hävdar att de flesta svenskar fortfarande skriver under på, har man å det grövsta frångått i den invandringspolitik som förts de senaste 3-4 decennierna och ju närmare nutid man kommer, desto längre från den principen har man kommit. Jag hävdar att en inte oansenlig del av de som idag motsätter sig den förda invandringspolitiken, gör det delvis av känslan att denna princip trampas på och har trampats på under lång tid.
En annan princip som borde vara fullkomligt naturlig, men som åsidosatts sedan lång tid tillbaka är, att vi måste veta vem som släpps in i landet. Under många år har 90-95% av de invandrare som kommit till Sverige inte kunnat styrka sin identitet. Detta gör att vi släppt in krigsförbrytare, terrorister och vanliga brottslingar i en oanad omfattning. Även detta bidrar naturligtvis till invandrares självförsörjningsgrad och överrepresentation i brott. Utan att kunna styrka en asylsökandes identitet, så går det de facto inte att göra någon individuell prövning av vederbörandes faktiska asylskäl, varför det enda sunda är att alla som vill invandra skall styrka sin identitet, annars medges ingen asylprövning.
Om man, i ljuset av ovanstående, hävdar en invandrings och återvandringspolitik baserat just på självförsörjningsförmåga, så återknyter man till ett av de konservativa och traditionella tankemönster som varit, och fortfarande är väldigt starka, och “tvingar” samtidigt inte den vanliga svensken att tänka i banor av etnicitet. Hur bör då dessa principer se ut och på vad bör de grundas? Det tar vi upp i nästa del.
Om skribenten: Daniel Karlsson
