I den senmoderna kulturen fungerar HBTq-frågan ofta som en identitetsskapande symbol. De flesta torde exempelvis ha bekanta med regnbågsprofiler på Facebook, många av dessa själva inte ”HBTq-personer”. Varför är det så?
Att HBTq-människor har en framträdande plats i populärkulturen är i sig inte underligt, ofta har de en känsla för estetik och stil som många män saknar. Guillaume Faye har också beskrivit en förmåga att nätverka (i politiskt korrekt diskurs förknippas denna förmåga annars exklusivt med vita, heterosexuella män). Man kan också notera att om vi med androgyni avser ett könlöst tillstånd, har en del homo- och bisexuella artister istället en mer hermafroditisk karaktär, där de kan representera både det manliga och det kvinnliga. Detta torde bland annat ha varit en del av förklaringen till en Freddie Mercurys popularitet.
Delvis förknippas HBTq-frågan alltså med populärkulturen, och en regnbåge på Facebook är delvis ett sätt att förklara sin tillhörighet och lojalitet till denna. Alain Soral har beskrivit det politiserade HBTq-kollektivet, och liknande kollektiv baserade på tämligen ytliga biologiska egenskaper, som ”market segments”, och noterat att den mångfald av homosexuella som finns gör att de inte kan reduceras till ”a self-proclaimed gay lobby”. Regnbågen är alltså bara en av många symboler homo- och bisexuella kan identifiera sig med, detsamma gäller krav på homoäktenskap och -adoptioner, liksom kopplingar till den bredare politiska korrektheten (Anna Rüling var lesbisk aktivist, tysk patriot och imperialist, för att ta ett exempel). Bakom regnbågen finns en specifik ideologisk och politisk agenda, den representerar alla HBTq-personer på ungefär samma sätt som hammaren och skäran representerar alla arbetare, eller IS alla muslimer. Detta tycks inte den svenska polismakten, bland andra, ha insett.
HBTq och det postmoderna tillståndet
HBTq-rörelser och företrädare har historiskt företrätt vitt skilda världsåskådningar. Karl Heinrich Ulrichs rörde sig exempelvis med en terminologi som ligger nära Evolas, hos Blüher och Donovan finner vi en koppling mellan androfili och manliga brödraskap (dessa fyra kan kort sagt vara av intresse för den HBT-läsare som inte identifierar sig med RFSL). I mer modern tid finns en mer plastisk, postmodern, inställning, där identiteter framstår som resultatet av val, och där omöjligheten att göra sådana val framstår som förtryck. Här börjar vi ana varför HBTq-frågan blivit en så viktig symbol, varför människor sympatiserar med denna grupp istället för andra, betydligt mer utsatta grupper (exempelvis barnen i Afrika eller de civila i Syrien). Det är kort sagt kopplingen till konsumtionssamhället och den postmoderna synen på identiteter. Att förvägra människor rätten att välja och byta identiteter går stick i stäv mot det postmoderna idealet, där yta och val trumfar substans. Detta leder oss vidare till nästa faktor.
– Hans Blüher
Från ”fight the power” till ”fight the people”
HBTq-kollektivet är en numerärt begränsad grupp, och antalet homoadoptioner är synnerligen litet i länder där det legaliserats. Samtidigt är det en grupp som idag är mer än accepterad av etablissemang och offentlighet. Detta innebär att det inte är särskilt kontroversiellt eller riskabelt att ha en regnbågsfacebook (helt bortsett från att en knapptryckning på internet knappast kan ses som en särskilt aktiv handling). Man har ett helt etablissemang bakom sig, och knapptryckningen har inga som helst reella konsekvenser.
Detta illustrerar den progressiva rörelsens förändring under 1900-talet. Det som började med tal om ”fight the power” har utvecklats till något som snarare kan beskrivas som ”fight the people”. Detta blir särskilt tydligt med ”normkritiken”, då ”normer” egentligen är en synonym för ”majoriteten” blir ”normkritik” synonymt med ”elitprojekt”. Samtidigt håller man hårt på rätten att framställa sina ställningstaganden som kontroversiella och modiga. En regnbågssymbol blir då också en lagom chic lojalitetsförklaring till systemet.
Här tillkommer dock ytterligare en intressant faktor. HBTq-frågan är som ovan antytts tämligen irrelevant idag, och påverkar inte de flestas vardag. Detta skiljer den från frågor som tiggeriet och massinvandringen, där de flesta ändå inser att det påverkar vardagen både nu och i framtiden. Man kan rentav misstänka att en del av de som stoltserar med en regnbågssymbol gör det som protest både mot den förhatlige ”vite mannen” och mot processen av arab- och islamisering.
Oavsett vilket framstår det i varje fall som ett uttryck för politisk omognad och feghet. Man gör ett val att inte sätta sig in i situationen i Syrien eller Afrika, och accepterar istället den beskrivning media, populärkulturella ikoner och etablissemang ger av HBTq-individers situation dels i Sverige, dels i ”Putins Ryssland”. Man väljer bort svåra frågor, med reellt lidande människor, och fokuserar på okontroversiella pseudo-frågor.
Om skribenten: Joakim Andersen
