Den femte juli 2009 exploderade den uigurska huvudstaden Ãœrümqi i etniska kravaller mellan infödda uigurer och inflyttade hankineser, med hundra- eller tusentals dödsoffer som följd. Detta var något som förberetts av den kinesiska politiken under en längre tid, situationen har också flera likheter med de etniska kravaller som nyligen bröt ut i Tibet.

Det uigurska hemlandet, på kinesiska kallat Xinjiang, ”det nya territoriet”, ingår administrativt i staten Kina. Tidigare har de indo-europeiska tocharierna levt där, och både genetiska studier och en del uigurers yttre visar att där fortfarande finns ett indo-europeiskt inslag i urbefolkningen. Kulturellt och språkligt är uigurerna dock ett turkiskt folk, religiöst är de sunnimuslimer.

Oavsett hur man ser på ”det nya territoriets” juridiska status är det uppenbart att den kinesiska ledningen fatalt svikit det mest grundläggande ansvaret för en multietnisk statsbildning: att inte begå folkmord mot någon av de etniska grupperna. Både i ”Xinjiang” och i Tibet har man uppmuntrat en så omfattande invandring av etniska hankineser att ursprungsbefolkningen snabbt blivit en minoritet i de större städerna (i Ãœrümqi är numera mindre än 20% av invånarna uigurer, i Xinjiang som helhet runt 45%). Invandring används här som ett politiskt vapen, som för all framtid ändrar den demografiska balansen i en given region. Samtidigt dominerar hankineserna det ekonomiska och politiska livet, medan urbefolkningarnas traditioner i båda regionerna misstänkliggörs.

Den som någon gång besökt delar av Malmö eller Södertälje vet något om vilka känslor som väcks hos en när man inser att man rent demografiskt trängs ut från växande delar av sitt hemland, vilka känslor som väcks när man blir minoritet på grund av en statlig politik. Uigurerna och tibetanerna vet detta mycket väl, och de vet att när det väl skett är det oåterkalleligt. Värt att notera är också att trots de kinesiska myndigheternas tal om att upploppen styrts av uigurska separatister har de föregåtts av längre lågintensiva etniska konflikter på lokal nivå.

Kontentan av det som sker i ”Xinjiang” är tydlig. Den kinesiska politiken gör uigurerna till en minoritet i deras hemland, och bekämpar och inskränker deras traditioner. Den kinesiska ledningen är därför inte längre legitim, och uigurerna har all rätt att göra motstånd mot den. Deras odds må vara dåliga, men vår sympati och vår solidaritet har de förtjänat. Samtidigt visar deras situation hur migration kan användas som ett politiskt vapen mot urbefolkningar, inklusive den svenska.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.