Axess har börjat peta ordentligt i den mångkulturella härdsmältan. Fokus blir förstås inte mångkulturen, men väl ”multikulturalismen.” Det är intressant att följa.
Johan Lundberg och Axess har hoppat på tåget som kritiserar mångkulturen. Det är bra, men formerna för kritiken lämnar en del i övrigt att önska. Den senaste innovationen är ett fokus på ”multikulturalismen,” som Lundberg ger sig på i en nyskriven artikel. Denna ideologiska övertygelse går enligt Lundberg stick i stäv med ”drömmen om ett mångkulturellt samhälle” (Oskorei har skrivit insiktsfullt i ämnet). Poängen är alltså att multikulturalism är dåligt, men mångkultur är bra. Ryggmärgen skriker givetvis åt den polemiskt lagde att fråga Lundberg om polymorfism också står i vägen för flerformighet, eller om det är bättre att träna Gluteus Maximus än stora sätesmuskeln. Detta vore dock att göra det lite för enkelt för sig, och det är nog bättre att fokusera på vad som faktiskt avses.
”Problemet är inte problemet”
Lundbergs distinktion mellan mångkultur och mångkulturalism (förtydligad genom den på många språk omöjliga distinktionen mellan ”mång-” och ”multi”) går i korthet ut på att problemet inte är ”mångkulturen”, förstådd som produkten av invandring från världens alla hörn, utan den ideologi som framhäver etniska gruppers rätt att hävda kollektiva särintressen och en egen identitet, separat från majoritetssamhällets. Det är inte helt klart vad Lundberg faktiskt menar – kanske är det bara en fråga om att moraliskt kritisera de vänsterakademiker som sjunger multikulturalismens lov samtidigt som mångkulturens konsekvenser blir pinsamt uppenbara för alla.
Dessvärre får man nog anta att Lundberg menar något annat: att det är ideologin bakom mångkulturen som på något sätt orsakar ”utanförskap” bland invandrargrupper, kriminalitet, etniska motsättningar, hedersmord och vad det nu kan röra sig om. I så fall handlar det mest om ännu en strof i det västerländska, och i synnerhet svenska, självmarterandets trista psalm, och är dessutom uppåt väggarna verklighetsfrämmande. Den vänsterorienterade svenska integrationspolitiken är dålig, men den kan inte förvandla guld till snus eller vice versa, och problemen har mer grundläggande orsaker än felaktig politisk intervention eller teoretisk analys (något en välfärdsstatsskeptiker som Lundberg borde vara medveten om).
Centraleuropa som mångkulturell förebild..?
Lundberg är inte ensam om att våldsamt överdriva ”multikulturalismens” betydelse för de så kallade integrationsproblemen i Sverige. Andreas Johansson Heinö har, även han i Axess, skrivit en artikel där han anklagar både den pro-mångkulturella vänstern och Sverigedemokraterna för att försöka ”blanda samman mångkulturalism med mångkultur” (som om det inte vore han själv och Lundberg som försökte separera de två – alla övriga är rätt överens om att det ena är idé och det andra är idéns genomförande, även om de tu utvecklas parallellt). Artikeln går igenom olika fel i svensk politik och inställning som menas dels orsaka problemen knutna till invandring, och dels innebära att vi inte är ett mångkulturellt land. Bland annat bryr vi oss tydligen inte tillräckligt om invandrarna.
Lösningen, enligt Heinö, är att ”etniska, kulturella och religiösa livserfarenheter [ges] en större plats i offentligheten.” Exakt hur dessa, och ett par andra, förslag till lösningar på problemen skiljer sig från ”multikulturalisternas” får klokare hjärnor än min försöka utröna, för hur mycket tid som helst kan jag inte slösa på Heinös faktaspäckade men substanslösa resonemang. Ett lite pikant inslag värt att uppmärksamma är i alla fall en hänvisning till en imponerande ohistorisk bild av Konstantinopel och ”vissa städer” i Central- och Östeuropa (att de regioner han hänvisar till varit extremt explosiva, konfliktdrabbade och konfliktdrivande platser bekymrar tydligen inte nämnvärt – talande nog är det handelsstäder som romantiseras).
På riktigt
För att uttrycka det Lundberg och Heinö tydligen är oförmögna att förstå, eller åtminstone formulera klart och tydligt: det som hänt i det här landet är att man utan rimlig orsak tagit in en oerhörd mängd invandrare från andra sidan jorden. Följden har blivit tilltagande sociala problem, identitetskriser och en markant försämring av Sverige som land. Hur framtiden ser ut om fem-tio år ser vi i Parisförorterna, längre fram väntar förstås än värre elände om ingen gör något. Den rimliga, moderata politiska lösningen vore att avbryta vidare utomeuropeisk invandring och skapa incitament för återvandring.
Det vore mycket olyckligt om Axess lyckades avleda uppmärksamheten från detta snudd på solklara faktum genom att skapa en rent teoretisk distinktion mellan det reella problemet – den okontrollerade invandringen – och dess ideologiska bihang – ”multikulturalismen”. Den senare är intellektuellt irriterande, den förra en katastrof som redan händer.
Om skribenten: Solguru
