När man privat talar med gamla 68-or, kulturarbetare och andra, får man ofta intrycket av att de egentligen är ganska trötta på hela den politiskt korrekta inkvisitionen (häller man dessutom i dem alkohol blir de snabbt mycket trötta på den, men det är en annan sak). Man behöver inte direkt vara vare sig geni eller foucauldian för att märka hur styrd den svenska debatten är, hur mycket som inte får sägas, hur mycket som alltid måste sägas, vem som får säga saker, vilka som aldrig får säga någonting, et cetera (”diskursens ordning” är övertydlig för alla utom de allra mest infantila, för att parafrasera Foucault). Som kulturellt intresserad blir man förr eller senare trött på den typen av hinder för ett fritt skapande, och mer än en kulturarbetare uttrycker privat en viss avund gentemot de kollegor som tagit steget bortom de politiskt korrekta gränspålarna.
Parallellt med detta kan man se en mättnad vad gäller även politiskt korrekt konsumtion. Vi vet visserligen att vi ”ska” gilla allt från Clézio till reggaeton, av inget annat skäl än det politiska. Vi ”vet” att vi inte får prata för mycket om fattigpensionärer eller hemlösa, eftersom det ”tar fokus” från viktigare frågor, vi ”vet” att man ”ska inte ställa svaga grupper mot varandra” (vi vet i och för sig inte varför). Vi ”vet” också att vi inte får välja asatro om vi blir lite chict andligt intresserade utan att islam då är ett mycket tryggare val. Men många av oss finner hela denna sörja allt svårare att underkasta sig.
Kejsaren är kort sagt naken, och nu är det bara en tidsfråga innan även etablerade figurer öppet börjar antyda det. Det har förövrigt redan börjat, exemplifierat i två recensioner i SvD där två av ”kulturvänsterns” ikoner utsätts för ganska förkrossande kritik.
Vidare läsning:
Inte är väl Lukas Moodyson kvinnofientlig?
Le Clézios naiva exotism tröttar mig
Om skribenten: Joakim Andersen
