I denna andra del i artikelserien om Mäster Eckehart ger sig Solguru in på att presentera några viktiga delar av dennes mystiska och teologiska system, och bena ut några knivigheter kring dessa.
Mäster, eller Meister, Eckeharts teologi och mystik är inte lätt att sätta sig in i. Språkbruket är komplext, idéerna avancerade och delar av begreppsvärlden kan idag tyckas sakna relevans för många moderna läsare. Allt detta åsido är det dock en spännande och givande resa att ge sig i kast med hans skriverier. Den komplexa teologin förutsätter nästan att man först läser någon introduktion (jag har tidigare nämnt Erwin Bischofbergers briljanta Mäster Eckharts andliga undervisning), men hans predikningar och undervisande tal kan med fördel läsas rakt upp-och-ner som enkel, andlig inspiration (se exempelvis Undervisande tal jämte andra texter, Artos, 1984). Vi ska nu kika lite närmare på några av Eckeharts centrala teman och idéer.
Självmotsägelsens klargörande kraft
Paradoxen är återkommande hos Eckehart. Den förekommer inte minst som metod och illustration, men finns även vid själva roten av hans teologi och filosofi. Från thomismen och den medeltida katolska traditionen, liksom från den konkreta upplevelsen av sin egen begränsning, har han en storslagen uppfattning om en Gud som är eminent överordnad och skild från den mänskliga direkta erfarenheten. Man kan inte beskriva eller intellektuellt förstå Gud, annat än genom analogier och antydningar. Gud transcenderar alla begreppskategorier och mänskliga försök att definiera honom – Gud är intet, säger Eckehart drastiskt. Samtidigt ser vi i hans skrifter och tal en strävan efter, och en möjlighet till, en konkret gudskontakt i det levande nuet. Det heliga – det Absoluta – verkar inne i människan och i hela skapelsen. Individens oförmåga att se eller förstå Gud intellektuellt, hindrar honom inte från att erfara Gud i sig själv.
Här finns alltså en tanke hos Eckehart, som lätt kan betraktas som paradoxal – Guds absoluta överordning och ”obegriplighet” paras med en möjlighet att möta honom som Eckehart tar mycket långt. En av de mer pregnanta anklagelsepunkterna vid inkvisitionsförfarandet mot honom härrörde från förhållandet att han ibland inte ens skiljer på människan som möter Gud och Gud själv (eller på människan och Kristus, vilket i och med treenighetsläran blir nästan samma sak). Ofta antyds en identitet mellan individuell ande och absolut gud som väcker associationer till österländska initiatoriska system, men som kan förefalla svårförenligt med konventionell västkristen exoterisk teologi, där själen må vara Guds avbild, men alltid på något sätt separat från Guds essens.
Analogi och andra sätt att tala om Gud
Eckehart talar också i paradoxer – han diskuterar ofta andliga ting och i synnerhet Gud med så kallat apofatiskt språkbruk, en metod som också kallas negativ teologi. Det innebär att man talar om vad Gud inte är, inte om vad han är. Principen bakom detta är enkel: eftersom Gud orsakat, omfattar och övergår den skapade världen, finns det ingen möjlighet för en skapad del av världen (såsom människan) att förstå honom med språk och logik som i sig själva bara utgör en begränsad del av, och dessutom betingas av, denna värld och dess förhållanden. För att därför närma sig en intellektuell förståelse av Gud, kan man alltså egentligen bara använda analogier – detta är Thomas ab Aquinos och den officiella kyrkans bild av förhållandena, och en bild Eckehart i många avseenden delar. Man kan då, om man vill diskutera Gud, tala om Guds godhet och kärlek, och på så sätt använda en liknelse med människors goda handlingar och kärlek.
Då använder man erfarenheten av mänskliga ambitioner att vilja skapa harmoni och ordning genom godhet, eller mänsklig dragning till och sympati för andra människor i kärleken, för att skapa en intuitiv känsla för Guds kosmiska verk (godheten) och hans kallande av människan ”hem” till det transcendenta (kärleken). Man menar givetvis inte att Gud ”är snäll” och vill exempelvis avskaffa jordiskt lidande, bjuda på godis eller hjälpa till att laga någons cykel – begreppet ”God” är oändligt mycket mer omfattande. På samma sätt innebär inte kärleksanalogin att Gud liksom en älskande är beroende av människan – tvärtom – och alla begrepp som används för att beskriva det Absoluta förblir liknelser, till på köpet synnerligen otillräckliga sådana.
Negativ teologi
Det apofatiska språkbruket skiljer sig härifrån genom att göra det rakt motsatta:
”Jag har understundom sagt att, att det finns en kraft i anden och att allenast denna kraft är fri. Jag har sagt att den är andens ljus. Och ibland har jag kallat den en liten gnista. Men nu säger jag: den är varken det ena eller det andra, men likväl är den ett något, som är så höjt över allting som himlen är höjd över jorden. Därför nämner jag den nu med det ädlaste namn jag någonsin gjort, och dock är både namnet och ädelheten ett hån, och den är långt upphöjd över sådant.” (Predikningar I, s. 21)
Återigen – Gud är intet är kanske den mest extrema formuleringen av denna princip. Varje försök att vederhäftigt och korrekt beskriva Gud blir omöjligt, eftersom språket arbetar med distinktioner och motsatser, och därför alltid begränsar det Absoluta till något relativt och språkligt.”Tig och prata inte strunt om Gud”, säger Augustinus. Tystnaden och enheten är en bättre representation för det heliga än någon lärd utläggning eller definition.
Förening och förverkligande
Men vid sida av denna drastiska separation – detta ogiltigförklarande av både förnuft och empirisk metod för att erfara och förstå det som sägs vara det viktigaste i hela det mänskliga livet – finns också Guds och det Absolutas totala närvaro inne i människan. Här finns plötsligt en möjlighet att förstå och leva det yttersta heliga omedelbart och direkt. Andens yttersta udd – apex mentis – ligger inne i människan, än en gång som ”en liten borg” eller ”en liten gnista” – och är möjlig att när som helst väcka. Den är också radikalt gudalik, för att inte säga gudomlig: ”Den är fri från alla namn och saknar alla former, helt obunden och oavhängig, lika väl som Gud själv är obunden och oavhängig i sig själv. Den är så fullständigt ett, som Gud själv är ett och enhet, att man icke på något sätt förmår se in i den.” (Predikningar s. 22). Mycket mer radikalt än så kan knappast människans potential formuleras – mötet med, och föreningen med, Gud är en permanent realitet, människan bara har att upptäcka genom kontemplation och daglig gärning.
Det är i just denna medvetenhet om människans gudomliga essens asketismen och ”armodet i anden” blir begripliga – detta förhållande ligger exempelvis till grund för de många östariska religiösa traditioner där olika former av andlig eller fysisk avhållsamhet och renlevnad praktiseras, stundom in i det extrema. Buddhismen förespråkar ett totalt avstående av alla värdsliga begär och behov utöver det nödvändiga – en tradition som Jainismen går ännu längre och driver sina mest hängivna anhängare till att sopa undan insekter på vägen framför sig, och slutligen medvetet svälta sig själva till döds för att slutligen eliminera alla icke-essentiella delar av människan och förverkliga det Absoluta.
Kontemplation, aktivitet och fattigdom
Eckeharts asketism ligger dock i så fall betydligt närmare en västerländsk modell, och ska man söka motsvarigheter i Asien kommer man närmast exempelvis Bhagavad-Gita. Målet här är att göra sig först mentalt, och sedan andligt, oberoende av de skapade tingen – inte att undfly dem. Liksom Arijuna uppmanas av den i Krishna inkarnerade absolute Herren att strida och döda, i medvetenhet om att både framgång och misslyckande är relativa till en verklighet som står utanför både tiden och alla känslomässiga modaliteter, talar Eckehart om en andens fattigdom: ”Ett fat kan inte innehålla två slags drycker. Skall det innehålla vin så måste man nödtvunget hälla ut vattnet; fatet måste bli helt tomt och fritt. Skall du därför fyllas med gudomlig fröjd och med Gud, så måste du nödvändigtvis göra dig tom på det skapade” (Undervisande tal jämte andra texter, s. 89). Gång på gång återkommer detta tema hos Eckehart: att inte finna glädje i annat än Gud, att inte låta sin ande sträva efter annat, att leva i ett ständigt medvetande om evigheten.
Men liksom i ”Gitan” har detta inget att göra med världsfrånvändhet, världsfientlighet eller någon sorts inhuman självförintelse inför en opersonlig och förtryckande Gud som söker slavar – tvärtom. Aktion är en central del i kontemplationen – medvetenheten om evigheten är inte ägnad att förlama eller få människan att tillbringa sitt liv isolerad från världen. Inte ens livets goda är på något sätt förkastligt i sig självt. I ett avsnitt om att uppfatta lidande som något att uthärda och ta till sig som en andligen utvecklande erfarenhet – för övrigt en viktig del av Eckeharts mer folkligt teologiska predikningar – tillägger han att ”med en sådan inställning bör man också taga emot hedersbetygelser och bekvämlighet. Men om besvärligheter och vanära drabbar en sådan människa, så skall hon också fördraga och gärna vilja fördraga sådant. Och därför må de också med gott samvete äta, då de också skulle vara lika beredda att fasta.”
Frigörelse och utveckling
Målet är, för att uttrycka det enkelt, frihet. Att vara absolut obetingad, att inte vara förslavad av vare sig sina egna behov eller skapelsens frestelser, utan leva fri – i sig själv och i Gud (vilket hos Eckehart som bekant är två mycket närliggande begrepp, om man bortser från driftsjaget och det tillfälliga och köttsliga i individen). Det har alls inget att göra med att avstå från kamp för det rätta eller från de goda ting som finns nedlagda i skapelsen – Eckehart motsätter sig grundligt överdrivna asketiska övningar, som ofta får ett löjets eller självhävdandets karaktär – utan med att odla en inställning där man inte längre är beroende av det som är förgängligt, vilket i sin tur ger både en direktkontakt med det substantiella Varat, och dessutom oanade krafter att förändra: ”Att vara ren, fattig, att vara tom förvandlar naturen; fullkomlig tomhet kan få vatten att flyta upp för bergen” (Undervisande tal, s. 90 f.)
Någon stagnation, som mystiska traditioner ofta anklagas för att stödja, kan man heller inte hitta många spår av i Eckehart, om man läser honom med öppna ögon. Han varnar tvärtom för varje form av självgott försjunkande i egot eller intellektet: ”människan skall heller aldrig anse ett verk så gott och heller aldrig tro sig utföra det så rätt, att hon blir så fri och självsäker i sina verk, att hennes förnuft blir sysslolöst eller somnar in.(Undervisande tal s. 24 f.). Att ständigt utvecklas och förbättras är en central tes i Eckeharts predikningar och bordssamtal.
Kontroverser, igen då
Eckeharts bruk av paradoxer, negativ teologi och dramatiska analogier kan vara både imponerande och förvirrande – det är inte förvånande att lägre andar inom kyrkan upprördes, och att även fullt likvärdiga samtida var oroliga för vilka konsekvenser hans ord skulle kunna få om de togs ur sitt sammanhang och missförstods. Att häda Gud är att prisa Gud, är en av hans mest beryktade formuleringar. Härvid syftar han förstås i första hand på det enkla faktum att all hädelse, all aggressiv Gudsförnekelse, i grunden bottnar i en insikt i, och en ångest inför, Guds existens och totala överordning. Så länge en individ kämpar mot Gud erkänner han dennes existens, och är inte helt förlorad i det timliga och förgängliga. Möjligen finns här också en hånfull underton, som klargör hädelsens barnsliga och okunniga karaktär. Eckehart skriver på ett annat ställe: ”Vände sig Gud blott ett ögonblick från de skapade varelserna, så skulle de förintas. Jag sade en gång, och det är också sant: om någon toge hela världen tillsammans med Gud, så hade han intet mera än om han endast hade Gud.” (Predikningar I, s. 32). Utifrån det perspektivet blir hädelse förstås en ganska harmlös företeelse för alla utom hädaren själv.
Men givetvis finns det tyngre påståenden hos Eckehart som väckte hans samtidas kritik. En av de åtalade satserna från Köln och Avignon lyder: ”allt som den heliga Skrift säger om Kristus säger den också om varje god och gudomlig människa” – givet Jesus Kristus upphöjda plats inom kristendomen är det kanske föga förvånande att ett sådant jämställande av den troende med Människosonen var ägnat att väcka upprördhet. Människan blir, återigen, närmast detsamma som Gud.
Å andra sidan finns det knappast något luciferianskt eller modernt individualistiskt hos Eckehart. ”Allt människan har, har hon fått till låns” är en återkommande grundtanke. Det hos människan som är liktydigt med det gudomliga är bara en del av hennes totala upplevelse, och så länge hon riktar sin uppmärksamhet mot det världsliga utan att upprätthålla en distans och en strävan uppåt och utåt förblir hon fången och således inte gudomlig. Det handlar inte om att arrogant ”stå upp inför sina Gudar” utan att först göra sig förtjänt av det.
Avslutning
Allt detta ovanstående är förstås bara krusningar på ytan av Eckeharts trots allt ganska omfattande verk, och dessutom inriktat på några av hans centrala idéer om relationen mellan Gud och människa. Hans tal och utläggningar om hur man utstår lidande, om etik och om andra mer konkreta ting kan vara väl så värdefulla, men någonstans måste man också begränsa en artikel av det här slaget. Förhoppningsvis har jag åstadkommit en fantasieggande introduktion till Mästarens verk – mer kan jag i varje fall inte förvänta mig.
Nästa artikel kommer att behandla Eckeharts möjliga relevans för människor som på ett eller annat sätt står emot den nuvarande samhällsordningens förfallande strukturer – vare sig de är kristna eller inte. Vad har denne mystiker egentligen att erbjuda den som verkar i det postmoderna samhällsrummets själsliga kaos?
Om skribenten: Solguru
