Diskussionen kring upphovsrättslagstiftning handlar inte bara om huruvida man ska få ladda ner eller inte. Det är också en fråga om politikens förhållande till ekonomin – om statens, och i förekommande fall Europas, möjlighet att agera överordnat olika särintressen.
Om Europa någonsin ska kunna återta sin plats som världens främsta makt finns det mycket som behöver göras. Våra intellektuella måte sluta underminera fundamentet för en sådan utveckling, och förstå att alternativen börjar ta slut. USA är på väg ut, om det sker under denna kris eller under nästa är av mindre betydelse. Därefter verkar valet stå mellan Kina och Ryssland, om vi inte ponerar att en politiserad form av Islam klarar av att skapa någon form av politiskt maktblock. Att någon av dessa två, eller tre, makter skulle visa något som helst intresse för att kopiera den europeiska etnomasochismen är ganska osannolikt, givet att de kunnat se vilket fiasko den självbild Europa påtagit sig sedan 1945 varit. En värld dominerad av någon annan makt än Europa är en värld där varje föreställning om ens nominell jämbördighet nationer och folk emellan kommer att försvinna ännu mer än de gjort under den amerikaniserade globalismen. Det är en värld där den identitära tanken på etnopluralism knappast kommer att te sig särskilt ”rasistisk” längre.
Det vore knappast omöjligt att åstadkomma en förändring – Europa ligger fortfarande långt fram inom teknologiska och ekonomiska fält, och har ett gott underlag för en militär vars mål är att försvara kontinenten och hävda dess och dess folks intressen (i motsats till att agera lydhjon åt ”västlig” globalism). Gemensam armé och gemensam valuta är inte nödvändigtvis något som behöver innebära någon utslätning av de enskilda nationernas enorma och vackra kulturarv – en europeisk union skulle mycket väl kunna vara fundamentet till en europeisk och i förlängningen global pånyttfödelse efter de senaste sextio årens expanderande demokratisk-konsumtionsorienterade världsdiktatur.
Men hur ska det gå till, när Europa inte ens klarar av att hävda politisk autonomi från ekonomiska särintressen? Hur ska något konstruktivt kunna ske om det är ”telekomjättar” och globala företag, orienterade runt ett överstatligt vinstintresse (vilket i sig är tillräckligt för att separera dem från både statens och folkets intressen – alla etniska intressen åsido) som sätter agendan? Alldeles nyss tycks det som att ett av de bisarraste försöken på länge att göra just detta stoppats, men det är av underordnad betydelse. Att man överhuvudtaget övervägt det ”franska” projektet att stänga av folk från internettillgång efter tre ”illegala nedladdningar” visar i vilken svag position den politiska makten i Europa befinner sig. Det strider så uppenbart mot allt vad folkvett heter att man häpnar. Inte för att det straffar upphovsrättsbrott; det kan man tycka vad man vill om också, men för närvarande är sådana brott straffbara, och då kommer det att finnas påföljder tills någon ändrar lagen. Däremot är det uppenbart perverst att avlägsna rätten att använda ett visst kommunikationsmedel, så länge det inte handlar om någon som dömts för brott och sitter i fängelse. Sedan när blir fria medborgare fråntagna sin telefon om de ”tre gånger” använt den till att begå brott? Och sedan när skulle privata företag ha rätt att fatta den typen av beslut? Det är så imbecillt att till och med härdade cyniker och extremister som undertecknad häpnar.
Än viktigare: det strider så uppenbart mot till och med de fattiga principer som våra politiker normalt trots allt brukar idas försöka upprätthålla att det aldrig skulle ha förts fram som förslag av en autonom politisk enhet. När det trots allt tagits upp till diskussion visar det med all önsvärd tydlighet att den politiska makten i EU (precis som i våra enskilda nationer – jfr den så kallade ”IPRED-lagen”) har ett osunt lydnadsförhållande till globala ekonomiska intressen. Och så länge det är fallet blir inga barn gjorda, så mycket är klart.
Om skribenten: Solguru
