På första maj är det tradition med en text om arbetarrörelse och socialism, inte sällan om Karl Marx och Friedrich Engels. På förekommen anledning kommer årets text att beröra de båda skäggiga herrarnas syn på det så kallade trasproletariatet. Under arbetarrörelsens barndom fördes en debatt om dess revolutionära potential. Anarkisten Bakunin beskrev det som ”proletariatets blomma”, ”slöddret, nästan opåverkat av den borgerliga civilisationen”, och beskrev dess revolutionära potential som betydande. Bakom denna bedömning kan man ana Bakunins egen psykologi och personliga ekvation, aspekter av den återkom i banaliserad form i samband med 1968 års vänster.
Mot Bakunin stod, som vanligt frestas man inflika, Karl Marx, av Bakunin beskriven som det sämsta av två världar, både jude och tysk. Det fanns här ett inslag av begreppsförvirring, Bakunin och Marx tycks delvis ha talat om olika sociala grupper när de talade om trasproletariatet. Oavsett vilket var trasproletariatet för Marx ingalunda någon blomma utan snarare en moraliskt och socialt sönderfallande massa av avfall. Med sitt sedvanliga gotiska språkbruk talade han i Louis Bonapartes adertonde Brumaire om ”ruinerade lebemän med tvetydiga existensmedel och tvetydig härkomst… förkomna, äventyrliga element från bourgeoisin… vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème.” Intressant i sammanhanget var för övrigt den sociala och mentala affinitet Marx skisserade mellan ”skojare” i trasproletariatet och ”skojare” som Napoleon III och finanskapitalister, parasiter var benägna att finna varandra. Detta är sannolikt relevant även i analyser av ”transferiatets” hög- respektive lågbemedlade skikt och av alliansen mellan ”brahminer, heloter och daliter”.
Marx definition av trasproletariatet varierade. Ibland handlade det om rester av för-kapitalistiska skikt, ibland om moraliskt undermåliga skikt av ”kriminella, vagabonder och prostituerade”, ibland om en samlingsterm för i grunden ganska olikartade grupper. Han delade paradoxalt nog borgerskapets syn på trasproletariatet som en farlig klass, classes dangereuses. Detta hänger delvis samman med hans antropologi, och det fokus på förmågan till disciplinerad kamp vi där finner. Det hänger också samman med hans insikter i trasproletariatets materiella verklighet, deras ”levnadsställning”. De var vana vid att leva på allmosor, på ett eller annat sätt från överheten. Trasproletärer kunde därför ibland svepas med av en revolutionär rörelse, men de var minst lika benägna att låta sig köpas av reaktionen. Här bör man också nämna den latenta konflikten mellan arbetarklassen och de många trasproletärer som de facto parasiterar på den (jämför Hobsbawms kategori anti-sociala banditer).
Även Engels drog en tydlig gräns mellan arbetarklass och trasproletariat, och varnade för allianser med de senare skikten. Han skrev mindre politiskt korrekt om hur ”trasproletariatet, detta avskum av sönderfallande element från alla klasser, som etablerar högkvarter i alla stora städer, är den sämsta av alla tänkbara allierade. Det är ett bestickligt, fullständigt skamlöst anhang. Om de franska arbetarna under revolutionen skrev ”Död åt tjuvar” på sina hus, och även sköt ner många, var det inte av entusiasm för egendomen utan för att de med rätta såg det som nödvändigt att hålla detta band på armlängds avstånd.”
Marx och Engels varningar togs av arbetarrörelsen under lång tid på allvar, inte sällan till den grad att man hellre steriliserade än allierade trasproletärer. En förändring går dock att identifiera i samband med 1968 års tendenser, även om fascinationen för ”sönderfallande element” av olika slag går att spåra åtminstone till mellankrigstidens avantgarden. En företrädare för den nya synen på trasproletariatet var Herbert Marcuse, en annan var Frantz Fanon (även om hans definition de facto låg närmare Bakunins). Fanon är här mindre intressant än Marcuse och den nya vänster som han förknippas med, vi kan där notera hur skikt som inte själva var arbetare var oförmögna att skilja mellan ”fattiga” och ”arbetarklass”. En tendens där egna primitiva psykiska skikt associeras med upplevt primitiva sociala skikt går också att ana, framträdande inte minst i samband med 1968. Samtidigt fanns det mindre patologiska ansatser, Debord och Becker-Ho identifierade exempelvis för-kapitalistiska livs- och krigarideal i ”argot” (slang). Dominerande var dock att skikt och individer med obalanserat psyke romantiserade sociala skikt de knöt orealistiska förhoppningar till. Detta har i vår tid blivit något annat än 1970-talets naiva ”släpp fångarna loss, det är vår”, eftersom det nu tillkommit en etnisk dimension. De anemiska mellanskikten romantiserar och projicerar egna impulser inte bara på små grupper av infödda luffare och ”tjyvar”, utan på betydande demografiska skikt av utomeuropeisk härkomst. Marx Lumpenproletariat överlappar idag i hög grad hans fuidhirer.
Vi kan konstatera att den etablerade ”vänstern” vänt Marx på huvudet, det rör sig om mellanskikt av bland annat byråkrater som själva sällan är arbetarklass och därför inte kan identifiera skillnaden mellan ”fattig” och ”arbetarklass”. Samtidigt är det mellanskikt som delvis befinner sig i en intressekonflikt med den infödda arbetarklassen i bred mening, vilket gör det frestande att både symboliskt och reellt liera sig med dess andra rivaler. De infantila och primitiva psykiska tendenser vi kan identifiera hos Marcuse är fortfarande utbredda i dessa mellanskikt, vilket innebär att de gärna projiceras på etno-sociala skikt. Sammantaget är det en potent cocktail, vilken dels innebär att korten blandas bort och trasproletära skikt försvaras som ”arbetarklass”, dels innebär att trasproletärt agerande antingen tystas ner eller legitimeras. Samtidigt som den infödda underklassen och dess utsatthet ofta osynliggörs, den passar inte in i de nya narrativen.
Avslutningsvis konstaterar vi att ”trasproletariat” egentligen är ett 1800-talsbegrepp. Det kan ha varit användbart för att fånga tendenser och fallgropar för den unga arbetarrörelsen, idag är situationen en delvis annan. Inte minst är den ”reaktion” som Marx och Engels fruktade att lazzaronerna skulle sälja sig till en annan, snarare än att med våld försvara påvemakten genomför dagens etnifierade underklass ett utbyte av transfereringar mot röster på socialdemokratin. Den etniska faktorn, vilken hos Marx i flera sammanhang framstår som primär i förhållande till klass, innebär också att vi har att göra med något nytt. Den som så önskar kan oavsett vilket använda sig av Marx och Engels för att bemöta de återkommande försöken att likställa ”arbetarklassen” med rena trasproletära element. Deras perspektiv är fortfarande en fruktbar utgångspunkt för att förstå förhållandet mellan etnifierad underklass och vissa mellanskikt. Ett användbart komplement här är Evolas distinktion mellan två anti-borgerliga tendenser. Den ena strävar mot något högre än borgaren, den andra strävar mot något lägre.
Om skribenten: Joakim Andersen
