Det talas i den svenska debatten till och från om ”fascism”. Det handlar då normalt om ett begrepp som används som ett vapen för att stämpla meningsmotståndare och omöjliggöra debatt.
Den artikel Alain de Benoist skrivit om fascismen kan då vara av värde. Det är en kort men kärnfull text, där de Benoist både återknyter till riktiga forskare som Sternhell och Nolte, ger en användbar definition av fascismen och placerar den i ett historiskt sammanhang.
de Benoists definition av fascismen antyder också varför den inte är alldeles oproblematisk för en genuin europeisk höger. Han konstaterar att det är ”en revolutionär politisk form, karaktäriserad av en fusion av tre element: en nationalism av jakobinsk typ, en icke-demokratisk socialism och en auktoritär maning till massornas mobilisering”. Delvis finner vi alltså moderna rötter hos fascismen, genom den problematiska jakobinska nationalismen och fokus på massorna. de Benoist nämner också visionen om ”den nya människan” som ett inslag hos den historiska fascismen, även här finns en koppling till mer problematiska rörelser till vänster. Han återknyter också till Sternhell, och noterar att rasism och antisemitism inte är några nödvändiga element i fascismer. De har ibland varit det, ibland inte. Som Adinolfi noterat var rasteorier en del av tidsandan under tidigt 1900-tal, och ingick även i anglo-saxisk och socialdemokratisk politik.
Vi anar redan här att det finns ett betydande avstånd mellan den historiska fascismen och partiet SD. Det senare saknar i synnerhet den icke-demokratiska socialismen och tankarna om massornas mobilisering. Man kan identifiera inslag av jakobinsk nationalism, bland annat i assimileringsvisionen, men tämligen nedtonade. Vi kan sannolikt utan större ansträngning också identifiera skiljelinjerna mellan den historiska fascismen och Motpol.
Det historiska sammanhang de Benoist identifierar präglas av tre faktorer. För det första erfarenheten av första världskriget, vilket dels formade en generation av veteraner, dels gav dessa en upplevelse av broderskap över klassgränserna. Utan denna erfarenhet är den historiska fascismen svår att föreställa sig. Den andra faktorn var Sovjetunionen. Detta var ett hot vars realitet vi idag kan ha svårt att föreställa oss. Rapporter om terrorn i öster nådde människor i övriga Europa med jämna mellanrum. Samtidigt visade revolutionen att det var möjligt att förändra och mobilisera samhällen. Detta inspirerade även grupper som såg Sovjet som ett hot. de Benoist talar här om en mimetisk effekt, om imitation av motståndaren för att kunna försvara sig mot honom. Den tredje faktorn anknyter mer till marxistisk teori. de Benoist återknyter här till Adorno, och konstaterar att vi under tiden kring Andra världskriget såg olika former av ökad statlig inblandning i ekonomin. De europeiska fascismerna var lokala svar på en ny ekonomisk verklighet, men även New Deal, sovjetisk planekonomi och socialdemokratiskt folkhem var sådana svar.
Samtidigt identifierar de Benoist fascismernas svaga punkt. De strävade efter gemenskap, men metoderna var i hög grad jakobinska. Gemenskapen skapades ovanifrån. de Benoist skriver:
Dess jakobinism, dess subjektiva nationalism, är källan till alla dess misslyckanden: den som strävar mot en sådan enhet exkluderar med nödvändighet den som inte låter sig drivas in i en sådan enhet.
Med ett ord: påtvingad enhet. Detta, i kombination med de Benoists insikt i fascismernas historiska förutsättningar, innebär att han betraktar det som ett passerat kapitel. Den historiska situation som fascismerna var ett svar på är över sedan länge. Fascism kan därför enligt de Benoist bara vara en parodi idag. Detsamma gäller i än högre grad ”anti-fascism”. Man kan notera att de Benoist här med sitt historiska perspektiv står närmare Marx än många moralister och essentialister i den såkallade ”vänstern”. Inte ens en idéhistorisk kontinuitet är detsamma som en essentiell identitet.
Sammantaget är det alltså en intressant artikel, vilken dessutom befinner sig på en helt annan teoretisk nivå än det samtida svamlet om ”fascism”. Vad man kan nämna är att det är en relativt kort text, och att de Benoist inte är traditionalist. Den kompletteras därför med fördel med Julius Evolas analys av fascismen i Fascism viewed from the Right. Man kan också inspireras av Dugins tankar kring en fjärde politisk teori, och identifiera det som var av bestående värde i de historiska fascismerna. Här torde den sena fascismens tankar kring europeiskt samarbete, och försöken att möta homo economicus med mer traditionella värden som mod, inre ansträngning och heder vara av intresse. Samtidigt som vi alltså också med utgångspunkt i de Benoist kan identifiera de problematiska inslagen.
Vi hittar de Benoists artikel på engelska här:
Relaterat
Julius Evola om fascismen och nationalsocialismen
Mer de Benoist
Lästips: de Benoists memoarer
Lästips: de Benoist och timglaskapitalismen
Lästips: de Benoist och högern
de Benoist om invandring och löner
de Benoist om de etablerade partierna
Alain de Benoist – Beyond Human Rights
de Benoist om det politiska
de Benoist om representativ demokrati
de Benoist och den nya sociala frågan
de Benoist om demokrati
de Benoist och finanskrisen
Alain de Benoist och totalitarismen
de Benoist och kritiken av de mänskliga rättigheterna
de Benoist och den ekologiska frågan
Det politiska som subversivt begrepp
de Benoist – The Problem of Democracy
Alain de Benoist – ett par excerpter
de Benoist och Amerika
de Benoist – Gemeinschaft och Gesellschaft
de Benoist och den klassiska liberalismen
de Benoist om identitet
de Benoist- On Being a Pagan
de Benoist om hedniska renässanser
de Benoist och tillväxtideologin
Solguru – Manifesto for a European Renaissance
Lästips: Alain de Benoist om Georges Sorel
Om skribenten: Joakim Andersen
