Örnulf Tigerstedt (1900-1962) är en av den finlandssvenska högerns mest intressanta företrädare, han torde också ha haft det i särklass hårdaste namnet i sammanhanget. Örnulf tillhörde adelsätten Tigerstedt, och förde på många sätt vidare en konservativ familjetradition. Till detta kom upplevelserna under inbördeskriget, och hotet från Sovjetunionen. Örnulf debuterade tidigt som poet och sågs som en ledande modernist, men skrev även essäer som för tankarna till Frans G. Bengtsson. Han framträder där närmast som en spenglerian, med fokus på människans förmåga att skapa form och kultur framför det tal om det ”naturliga” som låg i tiden redan då. Så beskriver han detta projekt, med dess paroller om ”bort från traditionerna” och ”fri sexualitet”, med orden:

Men när den sista gått in smälla portarna igen, och när opiatet äntligen upphört att verka, skola vi finna att denna ”nya sköna värld”, långt ifrån att vara något paradis i själva verket var alltings ändalykt i en hyperrationaliserad tvångströja och det undermänskligas djupaste avgrund.

Man finner hos Tigerstedt en skepsis mot det liberala ”förnuftet”, fattat som en idévärld byggd på abstrakta axiom. Mot detta ställer han Sorels mythos, han konstaterar att ”svärdet och blodet på nytt håller på att intaga den plats som förnuftet och anden fråntagit dem”. Han är också kritisk till framstegstanken. Tigerstedt för där fram både kulturrelativistiska tankar och en antropologisk kritik, vi är inte nödvändigtvis bättre människor än medeltidens djupt troende och våra måttstockar är inte per automatik alla människors. Han vänder sig också mot parlamentarismen, och identifierar likheterna mellan ”direktören” och ”bolsjeviken” vad gäller en materialistisk världsbild som inte förmår uppskatta immateriella världen. Verkligt intressant är Tigerstedts dialektiska syn på historien, där exempelvis helhet och särintresse med jämna mellanrum står mot varandra och det gäller att finna en lämplig balans. Detta är ett av Tigerstedts mest värdefulla inslag, det innebär ett element av ”lagom” och måttfullhet i hans filosofi. För om ”blodet och svärdet” har ett värde så innebär inte det att ”förnuftet och anden” saknar det, situationer kan tvärtom uppstå när det är dags att kämpa för dem. Det finns mycket som är viktigt, men inget bör drivas för långt.

Tigerstedt tillämpar detta synsätt även på det finska inbördeskriget, där ”röda” stått mot ”vita”. Han menar att de vita företrädde helheten, och därmed i grunden hade rätten på sin sida. Men detta innebar inte att de rödas krav varit grundlösa, eller att försoning var onödig. Istället söker Tigerstedt finna ett program där de rödas krav på solidaritet och de vitas fokus på nationen kunde förenas. Han skriver att:

…Finlands folk inte funnit sig självt igen, innan syntesen är gjord och den sociala tanken oupplösligt förenats med den nationella och över dem båda ställts det värde, som ensamt kan garantera en harmonisk utveckling och en inre rättvisa, nämligen Finland som Stat med stort S.
– Tigerstedt

Så kom han dels att hamna ”bortom höger och vänster”, dels att utveckla en världsbild där Kronans auktoritas och korporatismen ersätter parlamentarismen och klasstriderna (hans definition av Kronan är här bredare än vanligt). Delvis påminner han i detta projekt om Paavo Susitaival, delvis gav historien dem också rätt då många ”röda” senare kom att kämpa för nationen mot sovjetisk invasion. Det finns i Tigerstedts samhällsideal som synes också betydande likheter med Per Engdahl, inte minst är Engdahls humanism en god balans mot Tigerstedts ibland alltför aktivistiskt spenglerska tendenser.

Jazz och rumba heter framåtskridandets efterrätt, sexuell kultur är sista opiatet, flinet grinar vid våra stormäns gravar och vid själva hemmets tröskel gnager förruttnelsens larv och sprider olust och fiendskap mellan föräldrar och barn. I sanning, råttkungen vässar redan sina tänder.
– Tigerstedt

Det torde vara känt att Tigerstedt var en centralgestalt i den krets av unga finlandssvenska intellektuella vilka kallade sig ”det svarta gardet” och i varierande grad sympatiserade med samtida rörelser i Italien, Spanien och Tyskland. Givet den historiska situationen och den tämligen allmänmänskliga oförmågan att förutse framtiden är detta inte märkligare än att människor idag sympatiserar med Obama eller Putin. Tigerstedt tog i varje fall aktiv del i kampen mot Sovjetunionen. Aleksander Dugin har utvecklat en värdefull modell där han skiljer på den moderna erans ”tre politiska teorier”, liberalism, socialism och fascism. Tigerstedt hör främst hemma i den tredje teorin, men flera av dess mer problematiska inslag är nedtonade eller icke-existerande hos honom och i hög grad handlar det om en uppdaterad, bitvis revolutionär, konservatism. Dugins projekt, att förena de bästa inslagen i alla de tre teorierna, föregrips redan i Tigerstedts intresse för en syntes av monarkistiska Action Francaise och Sorels syndikalism. Antiliberalen Tigerstedt visar också att liberalismen redan under hans tid inlemmat socialism och konservatism. När vi rör oss vidare in i 2000-talet finns det mycket av värde hos den finske poeten, vad man bör vara försiktig med är de inslag av irrationalism och statsdyrkan som där också finns. Han är snarare spenglerian än traditionalist, vilket märks i inställningen till i Tigerstedts ögon historiskt nödvändiga gestalter som Cromwell, Lincoln och Vasa. Vi kommer oavsett vilket återkomma till Tigerstedt framöver, när han är som bäst är han en mer politisk, öppet antiliberal, Frans G. Bengtsson. Intressant är inte minst hans fokus på försoning mellan forna fiender, tillämpbart både i inrikes- och utrikespolitik. Tigerstedt är heller inte den som i liberal anda dömer ut motståndaren som en omoralisk undermänniska, han är medveten om att mod och godhet ofta funnits på båda sidor i historiens konflikter.

Ropet från Savolax

Grund är det lånades täckfärg och förnuftets grepp är svagt, när blodet ropar och fyller det domnade minnet med hemlängtan och saknad. Som en varghund lyssnar jag därför.
– Tigerstedt

En fascinerande essä av Tigerstedt är Ropet från Savolax. Han skildrar där en försvunnen värld, ”där natten för länge sedan uppslukat allt det som engång var mitt, mitt blod, min längtan och min uppgift”. I Savolax låg ett flertal löjtnantsgårdar, i skogs- och sjörikt land. Gränsen till Ryssland var nära, och Tigerstedt beskriver hur en i Norden säregen anda odlades där:

Där var ödemarken, ensligheten och Haapaniemi krigsskola. Det gällde att reda sig själv och man gjorde det. Man skar sitt torftiga bröd, man var pioniär och konungens speciella troman.

Skickligt målar Tigerstedt upp den sociala miljö som där uppstod, en miljö som snarast för tankarna till Tolkiens utbygdsjägare. Flera militära ätter hade i Savolax sina hem, han räknar bland annat upp Tigerstedtarna i Meyerhof och Furumarckarna i Sockala. I mötet med sydligare grannar kunde de framstå som ”björnar från urskogen”.

Tigerstedt beskriver också den ”björneborgska sjukan” under kriget 1808, då flera militärer valde att inte delta på grund av ”sjukdom”. Dessa såg redan kriget som förlorat. Intressant är att den anda som formats i Savolax gjorde att ingen av dem drabbades av sjukan. Tigerstedt identifierar här en inspirerande anda, ”löjtnantsgårdarnas ande, sjöarnas och skogarnas, ensamhetens och pliktuppfyllelsens”. Det är en anda som även idag är fruktbar, som kombinerar den karolinska andan med det Almqvist beskrev som ”den svenska fattigdomen”. I skisserandet av en nordisk världsåskådning, en inhemsk tolkning av Dugins tankar kring en ”fjärde politisk teori”, finner vi mycket av värde hos Tigerstedt.

Mer Tigerstedt

Örnulf twitter
Örnulf Tigerstedt – Uppslagsverket Finland

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.