Invandringspolitiken är det tydligaste exemplet på våra styrandes oförmåga och ointresse att företräda våra intressen. Den hänger också nära samman med andra viktiga frågor, från arbetslösheten och bostadsbristen till miljöfrågan och skolans kris. Samtidigt är detta den fråga där medias svek är som mest uppenbart, där vi kort sagt varken får information eller debatt. Information måste sökas på alternativa vägar. Det är därför mycket positivt att Jan Tullberg nyligen gett ut Låsningen, där han analyserar frågan.
Tullberg är ekonom, han har doktorerat vid Handelshögskolan i Stockholm och skrivit ett flertal artiklar i svenska och internationella vetenskapliga tidskrifter. Många av dessa artiklar är relevanta för det område han tar upp i Låsningen. Det är en studie som tar upp frågan ur ett ekonomiskt perspektiv, men även ur andra. Bland annat analyserar han hur politiska partier och media hanterar invandringsfrågan. Tullberg är en njutning att läsa, språket är lättillgängligt men resonemangen är kärnfulla och bjuder på flera aha-upplevelser. Gång på gång tar han upp etablerade påståenden och visar hur de är halvsanningar och/eller självmotsägelser.
Kontentan
Enligt Medieakademins förtroendebarometer 2012 hyser endast 24 procent förtroende för journalisterna.
– Tullberg
Tullberg ger således de svar på frågorna om invandringen som media undanhåller oss. Detta gäller bland annat den rent demografiska statistiken. Vi får veta att kategorin ”flyktingar” utgör 6% av invandringen, resten utgörs bland annat av anhöriginvandrare (den största gruppen, på 40%). Tullberg redogör för hur antalet beviljade uppehållstillstånd per år hela tiden ökar. På 1980-talet var det cirka 20,000, efter 2006 är det 100,000 per år.
Vi får också veta att gruppen infödda svenskar mellan 2002 och 2013 minskat marginellt, gruppen är drygt 7 miljoner. Antalet invandrare har däremot ökat från 1,6 till 2,3 miljoner, och utgör idag drygt 24% av befolkningen.
Tullberg visar att talet om att invandringen behövs för att försörja de alltfler pensionärerna är felaktigt, även invandrare blir gamla och måste i så fall försörjas av en ständigt växande invandring. Han jämför detta med ett pyramidspel. Lösningen är snarare en pensionsreform. Även argumenten om arbetskraftsinvandring bemöts, delvis med utgångspunkt i LO:s rapport Fusk och utnyttjande.
Tullberg och LO visar hur generöst formulerade reglerna kring arbetskraftsinvandring är. Det räcker att en arbetsgivare anmäler en avsikt att rekrytera en person för att denne ska kunna få uppehållstillstånd i två år. Enligt LO har detta lett till en omfattande svart marknad, där man i ungefär hälften av fallen tvingas betala ockersummor för att få ett företag att anmäla en sådan avsikt. Tullberg noterar också att av 16500 beviljade tillstånd under 2012 avsåg 10000 enklare jobb som arbetslösa i Sverige kunde ha tagit.
Han visar hur den förda invandringspolitiken bidrar till att permanenta den höga arbetslösheten. Det skapas förvisso jobb, men antalet arbetssökande ökar också hela tiden. Tullberg noterar bland annat att sysselsättningsgraden i åldersspannet 20-64 för svenskar är 84% och för utomeuropeiska invandrare 51%. Om den senare gruppen gynnas av fortsatt massinvandring och generöst beviljade uppehållstillstånd för nya arbetskraftsinvandrare är alltså tveksamt.
Den centrala frågan för många torde vara invandringens kostnader. Tullberg gör en noggrann beräkning där han bland annat tar med i vilken grad invandrare utnyttjar sjukvård, skola och kriminalväsende mer än infödda (exempelvis viktar han upp invandrarnas kostnad med 1,25 för sjukvården, då de på grund av bland annat trauman utnyttjar denna i högre grad). Tullbergs kalkyl innebär att invandringen 2006 kostade skattebetalarna 85 miljarder, motsvarande 3% av BNP (detta är exklusive undanträngningseffekter). 2013 torde siffran ha ökat till 3,5% av BNP, motsvarande 26,000 kr per sysselsatt person i Sverige. Tullberg noterar att höginkomsttagare inte märkt av detta på grund av att skatter samtidigt sänkts, men för grupper med problem har det offentligas insatser istället minskats. Tullberg beskriver också andra beräkningar, bland annat Jan Ekbergs och OECD:s. Han beskriver även hur undanträngningseffekter på arbets- och bostadsmarknad gör invandringen mer negativ för befolkningen än vad enbart kostnaden för det offentliga antyder.
Tullberg studerar också det han kallar ”det invandringsindustriella komplexet”. Detta har vuxit snabbt, och inkluderar idag bland annat Migrationsverket och ett antal ”entreprenörer” som Bert Karlsson. Här finns möjligheter till överprofiter, här råder också en utbredd slapphet i processerna. Tullberg beskriver hur Migrationsverket idag accepterar ”dokumentlöshet”, och hur andelen sökande som hade en identitetshandling 2013 därför sjunkit till 9%. På liknande vis tillämpades det lagstadgade kravet på försörjning vid uppehållstillstånd av anhöriga till andra än flyktingar endast i 53 av drygt 15,000 fall under en del av 2013. Något liknande gäller avvisningarna av de som fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd.
Invandring eller humanism
Intressant är att Tullberg visar hur Sverige i sin vilja till massinvandring frångår internationella normer. Detta gäller bland annat vanan att bevilja PUT, permanenta uppehållstillstånd hellre än temporära (TUT). UNHCR söker undvika att uppehållstillstånd i mottagarländer underlättar etnisk rensning, och uppmanar därför mottagarländer att ge TUT hellre än PUT. Detta så att exempelvis människor ur minoriteter kan återvända hem när krig och kriser övervunnits. Detta resonemang frångår Sverige, och underlättar på så vis etnisk rensning.
På liknande vis torde många känna till att det svenska biståndet numera minskats, eftersom kostnaderna för ensamkommande ökat. Man har tagit från biståndsbudgeten för att ge till invandringsbudgeten, men man kamouflerar detta som bistånd. Tullberg visar hur något liknande ägde rum under krigen i Jugoslavien 1993. Sverige erbjöds då att finansiera FN:s flyktingkommissariat i Jugoslavien, med 23 miljoner dollar till akut hjälp till 200.000 människor. Istället valde Sverige att förklara ”den regionala strategin” som misslyckad, och att fokusera på att hjälpa jugoslaver i Sverige. För samma summa som kunnat hjälpa 200,000 på plats hjälpte man istället 2000 i Sverige.
I praktiken finns här en konflikt mellan humanism och politisk korrekthet, en konflikt som också är en klasskonflikt. Det senare är uppenbart när det gäller arbetar- och underklass i Sverige, dess medlemmar skadas av fortsatt massinvandring oavsett var de själva är födda. De undanträngs från arbets- och bostadsmarknaden, och samhället får mindre medel till insatser för dem (”man kanske borde minska invandringen lite” för att citera Ken Ring). Men det finns här också en global klasskonflikt, mellan de grupper som har råd att ta sig till Sverige och de som inte har det. Den senare gruppen är betydligt större och lever ofta i direkt nöd. Biståndsmedel från denna grupp används numera istället till att hjälpa vad som ofta är global medelklass.
Summa summarum
Normalt intar den svenska politiska och redaktionella eliten en hövlig eller inställsam attityd mot underklassgrupper, men i den här frågan sätter man medelklassnäsan i vädret; invandringskritik är blott en åsikt bland lågutbildade från landsorten, något som man kan informera bort.
– Tullberg
Sammantaget framstår Tullbergs bok som den bästa sammanfattningen av ämnet. Han presenterar statistiken, kring allt från vad en ensamkommande kan kosta per dygn till vad undersökningar av deras egentliga ålder i våra grannländer gett för resultat. Men han sätter också detta i ett större samhälleligt sammanhang. Tullberg bemöter påståenden från journalister och politiker, kring allt från kostnader till debatt. Han visar att de ofta för pseudo-debatter, och att anledningen till att de ”vågar vägra ta debatten” är att de inte kan vinna den.
Tullberg visar hur journalistskåret här sviker sin uppgift. Han analyserar lagen om hets mot folkgrupp, inklusive hur dess formulering ”uttrycker missaktning” gör den till en gummiparagraf. Tullberg visar också hur låsningen i denna fråga leder till nytotalitära tendenser, och hur den demografiska statistiken antyder ett libanesiskt framtidsscenario för Sverige.
För min del är det en viktig bok då den så tydligt visar att detta är en klassfråga, där en liten grupps vilja att framstå som goda missgynnar inhemsk arbetarklass och större delen av global underklass. Den visar också att nationell suveränitet och politisk realism och balans, även i denna fråga, gynnar arbetarklassen.
Sammantaget är det alltså en mycket värdefull och angelägen bok, Tullberg kan heller inte på allvar kallas främlingsfientlig utan för sakliga resonemang i en fråga där media och etablissemang sviker. Varje svensk bör läsa Låsningen. Boken kan beställas på nätet, länkar på sidan Låsningen.se här: Köp boken
Relaterat
Tullbergs hemsida
Swedish Dissidents recension
Marika Formgren
Fria Tider
Lars Hedegaards recension på Dispatch
Om skribenten: Joakim Andersen
