Den ryske geopolitikern, traditionalisten och sociologen Alexander Dugin är en av vår tids mest framstående, inflytelserika och välkända antiliberaler. Det är därför att betrakta som en global kulturgärning att Arktos översatt en av hans böcker till engelska, närmare bestämt The Fourth Political Theory.
Dugins utgångspunkt är att det i den moderna världen funnits tre ideologier. Den första, liberalismen, utmanades av kommunismen och fascismen, men besegrade och överlevde dem båda. Liberalismen har dock uttömt sin potential, och övergår framför våra ögon i postmodernismen samtidigt som den sprids över världen och utplånar alla de uråldriga och unika kulturer den stöter på. Traditionalisten Dugin anlägger här ett metafysiskt perspektiv, postmoderniteten är direkt demonisk och den tid vi lever i beskrivs i religiösa traditioner från kristendom till islam som de yttersta dagarna, den tid då Antikrist öppet utmanar den kosmiska ordningen. Ekologisk och kulturell mångfald utplånas av en likriktande liberalism som samtidigt reducerar människan till en föraktansvärd varelse. Istället för liberalismens och modernitetens individ får vi splittrade sub- och transindividuella fenomen, ständigt styrda av konsumtionssamhället och diverse kollektiva känslor. Den postmoderna människan saknar både mening i livet, identitet och en känsla för högre värden. Likt Nietzsches ”last men” anser ”hen” heller inte att detta skulle vara ovärdigt eller fel.
Uppgiften är därför inget mindre än att utplåna liberalismen, och den amerikanska världsordning den är intimt knuten till. Dugin analyserar de två tidigare utmanarna, och identifierar både deras starka och deras svaga sidor. Han noterar här bland annat att rashat både är moraliskt och strategiskt av ondo, och att den marxska kommunismen aldrig på ett medvetet sätt lyckades förstå varför den vann de framgångar den gjorde i diverse agrara samhällen. Dugin argumenterar här för att kommunismen i dessa länder utnyttjade och knöts till etniska och religiösa myter, bland annat rysk-ortodox och judisk messianism, men att kommunisterna själva sällan förstod detta.
Samtidigt analyserar han hur dessa tre ideologier alla var moderna, även om de båda utmanarna var det i mindre grad. Han beskriver också varför de misslyckades att besegra liberalismen, och ser dem som förbrukade. Vi ser idag mindre grupper som imiterar både Lenin och Hitler, men några folkrörelser lär det aldrig komma att röra sig om igen. Däremot noterar Dugin att mycket av värde fanns i dessa två ideologiers marginaler, såsom Herman Wirth och nationalbolsjevikerna. De värdefulla aspekterna måste dock frigöras från de döda helheterna.
De tre moderna ideologierna byggde på individen, klassen respektive staten/rasen, och Dugins projekt är att skissera en ny utmanare till liberalismen. Grunden här är Heideggers Dasein, vilket får tolkas som att den fjärde positionen ska bygga på det autentiska snarare än abstraktioner. Den vikt Dugin lägger vid etnicitet och religiös tradition antyder i varje fall att så är fallet. I praktiken är Dugins fjärde position en radikal konservatism med en stark social aspekt, det finns ett flertal nyskapande inslag i den. Så karaktäriserar han kommunismen som en revolt mot den moderna världen, och tar idag avstånd från ”antikommunism” på samma sätt som han ser ”antifascism” som något som spelar liberalerna i händerna.
Dugin utvecklar en geopolitisk teori, och i Ryssland är han ofta mest känd som just geopolitiker. I en värld där det liberala USA försöker sprida marknadskapitalism i alla länder, inte sällan med öppet våld, måste andra civilisationer verka för en multipolär värld, en värld med flera lokala ordningar snarare än en amerikansk världsordning. Vid sidan av etnos och tradition är just civilisationer en central aktör i Dugins fjärde position. Ryssland spelar här en central roll, då det ryska folket är att betrakta som antiliberalt i sin världsbild. Det som i Ryssland är ”konsensus” är en kombination av konservatism i kulturella frågor och socialism i synen på ekonomiska frågor (Dugin talar här om ett ”centrum” kring vilket politiska partier kan röra sig). I ”Väst” är det tvärtom, nyliberalism kombineras med politisk korrekthet.
Dugins eurasiska vision är komplex, men bygger både på kulturhistoriska och geopolitiska teorier. Å ena sidan återknyter han till det tidiga 1900-talets eurasiska tänkare och till Lev Gumilev. Dessa menade att det ryska folket var unikt, och stod närmare stäppens nomadfolk än Västeuropa. Samtidigt är det eurasiska hjärtlandet i geopolitiska teorier från Haushofer till Brzezinski av central vikt för den som vill kontrollera världen. Ryssland har därför en unik förmåga att dels samordna de eurasiska folken, uttrycka en antiliberal världsåskådning, och bedriva framgångsrikt motstånd mot ”hypermakten” USA.
Dugin hamnar här nära det traditionellt europeiska konceptet imperium, en ordning som är mer än bara politisk och som förmår förena bland annat flera etniska och religiösa grupper. Så har hans eurasiska rörelse också knutit band med många av Rysslands minoriteter. Ledarna både för de ryska muslimerna och de kalmuckiska buddhisterna finns i hans krets, liksom gammaltroende ortodoxa och judar. Detta får betraktas som ett sympatiskt drag hos Dugin, där han i kampen mot liberalismen söker vänner snarare än fiender. Han har här också aktivt återupptäckt eurasiska tänkare från tidigt 1900-tal som inte var etniska ryssar, såsom Yakov Bromberg och E Khara-Vadan. Intresset för den eurasiska ideologin omfattar också höga politiker i bland annat Kazakhstan, Turkiet och Ossetien.
Hur väl lyckas då Dugin att skissera en ny politisk position? Svaret är att han lyckas väl, den fjärde positionen är en konservatism men många av hans positioner är innovativa och positiva. Många är också nödvändiga uppgörelser med fixa idéer från 1900-talet, såsom kampen mellan ”höger” och ”vänster” och hatet mellan dessa bådas ”extremer”. Dugin tar här det värdefulla från tillsynes oförenliga ideologier och skapar en sund syntes för en ny tid, en syntes som förenar social rättvisa med traditioner och etnos, teori med praxis. Genom det geopolitiska fokus erbjuder han en realistisk strategi med Ryssland som antiliberalernas Piedmont (vänligt sinnade stormakt utanför Västeuropa, för att något omtolka Thiriart). Samtidigt är det roligt att läsa Dugin, han tilltalar det Wright Mills kallade den sociologiska fantasin. Det finns avsnitt i Fourth Political Theory som undertecknad ser mer som underhållande tankeexperiment än hållbara politiska strategier, men dessa tillhör inte bokens kärna och är både tankeväckande och intressanta.
I beskrivningen av vänsterns tillkortakommanden och den postmoderna människotypen är Dugin knivskarp, och det är också underhållande läsning med ett flertal aha-upplevelser. Han kan både Foucalt, Deleuze med flera utantill, och samtidigt som han inte helt delar deras utopier är det uppenbart att han finner det spännande och givande att analysera deras teorier. Inte heller när det gäller dessa teoretiker avfärdar han dem helt, utan är förmögen att ta till sig det som är av värde. Dugins förmåga att analysera de tre moderna ideologierna som uttryck för samma modernitet gör också att han kan utföra en liknande ”misstankens hermeneutik” som Freud och Marx. Han visar här exempelvis hur nationalsocialismens rasism har uppenbara paralleller i den liberala ideologin, i föraktet för fattiga, fula och ”u-länder”. Likaså visar han hur vår tids etablerade ”konservativa” egentligen är att betrakta som liberaler. Dugin för åter in Evola och Guenon i storpolitiken.
Samtidigt är inte allt Dugin skriver av lika stort intresse för en europeisk läsare. Han har tidigare talat om en för Ryssland önskvärd ”finlandisering” av Europa, och bakom försöket att skapa en fungerande mångetnisk rysk stat med fredliga medel finns ett uppenbart och avgörande statsintresse. Om Ryssland inte skapar en fungerande mångkultur slits landet sönder i sina etniska beståndsdelar. Men för den antiliberale läsaren är det ändå en synnerligen givande bok. Greppet att visa kommunistiska läsare att Sovjetunionen varken uppstått eller överlevt utan ett mytiskt och nationellt ”kapital” är exempelvis genialt, liksom hans beskrivning av potentialen i det postmoderna tillståndet för det pre- och antimoderna.
Relaterat
Alexander Dugin och Förenta Nationerna
Lev Gumilev och etnogenesis
Noukhaev och eurasianismen
Motpolredaktionen – If You Are in Favour of Global Liberal Hegemony, You Are the Enemy’: An Interview with Alexander Dugin
Limonov – Ett annat Ryssland
Något om det ryska kommunistpartiet
Om skribenten: Joakim Andersen
