Oswald Spengler: Preussisk socialism


Oswald Spengler är idag mest känd för sin storslagna studie av högkulturers uppgång och fall, Västerlandets undergång. Mindre känd är hans mer dagspolitiska studie Prussianism and Socialism, som inte heller när den kom ut togs emot med samma entusiasm som Västerlandets undergång.

Det är trots detta en mycket intressant skrift, och även om man inte håller med om alla Spenglers slutsatser så ger den mycket att fundera över och brottas med när man mejslar ut sin egen världsåskådning.

Studien finns online här: Prussianism and Socialism

En introduktion till Spengler finns här: Spengler: An Introduction to His Life and Ideas


Spengler utgår inledningsvis från dagsaktuella händelser i sin studie, närmare bestämt Tysklands situation efter Första världskriget. Men han kommer tidigt in på hur man bör se denna situation i ett större historiskt perspektiv. Spengler utgår här från sin teori om högkulturer, som är organiska enheter. Vår högkultur är den Faustiska, som Spengler sammanfattar med följande ord:

In the languages of Faustian man the basic cultural idea is expressed by the words ”will,” ”strength,” and ”space.” Faustian man differs from all others in his insatiable will to reach the infinite. He seeks to overcome with his telescope the dimensions of the universe, and the dimensions of the earth with his wires and iron tracks. With his machines he sets out to conquer nature. He uses his historical thinking to take hold of the past and integrate it into his own existence under the name of ”world history.” With his long-range weapons he seeks to subdue the entire planet, including the remains of all older cultures, forcing them to conform to his own pattern of life.

Men den Faustiska själen är splittrad, och bär inom sig en evig konflikt mellan två sidor. Spengler skriver:

Similarly, it is one and the same schism in the Faustian soul that has shaped our destiny through the Gothic and Renaissance, Potsdam and Versailles, Kant and Rousseau, socialism and anarchism, and which will go on shaping it right up to our last days.

Han kopplar detta till en egen ”raslära” (även om hans raslära inte fullt ut är biologisk på samma sätt som vi är vana vid), där fransmän och italienare ses som företrädare för den anarkistiska tendensen medan spanjorer, engelsmän och tyskar på sina egna sätt ses som representanter för den socialistiska sidan av av den Faustiska kulturen. Denna sida kallar han oftast den Gotiska.

The Gothic spirit, with its tremendous urge to break through all limitations, manifested itself in the figures of the great emperors and popes, in the Crusades, the imposing cathedrals, the institution of knighthood, and the religious orders. In the fifteenth century the soul of Florence rose up to oppose this spirit. What we call the Renaissance [5] is the anti-Gothic principle of artistic limitation and graceful thinking. Characteristic of its narrower focus are the myriad robber-principalities, republics, and condottieri that sprang up in the Italy of the time, the small-scale, opportunistic political scheming reflected in Machiavelli’s classic work, and the modesty with which even the Vatican pursued its plans for hegemony. It was a protest against the depth and breadth of Faustian universalism. The Italian people, as a type, had its origin in Florence.

Spanjorerna uttryckte enligt Spengler den Gotiska världsbilden när de skapade ett imperium i Amerika, och genom det Habsburgska kejsardömet så lämnade detta outplånliga spår även i dagens Österrike. Men de yngsta Gotiska folken är engelsmännen och tyskarna (särskilt då preussarna), som båda härstammar från samma germanska stammar:

The organized colonization of the Slavic frontier involved Germans of all tribes, but the area was ruled by nobles from Lower Saxony. Thus the Prussian people, by origin, is closely related to the English. It was the same Saxons, Frisians, and Angles who, as roving Viking bands, and often under Norman and Danish names, subdued the Celtic Britons. Saxon settlements sprang up along the Thames just as they had in the desert-like region near the Havel and Spree Rivers, a stretch of land comparable in desolate expanse and fateful importance only to Latium, the Roman Campagna. By contemplating the rigid figures of Duke Widukind, the Margrave Gero, and Henry the Lion, we can gain an impression of the type of men who first set this people on its path of Destiny.

Men de utvecklades åt två olika håll. I England vidareutvecklades vissa drag hos vikingarna, som individualism och vinningslystnad, medan det i öster istället var riddarideal som förädlades. ”Alla för alla”, är det etiska ideal som Spengler förknippar med denna anda.


Preussisk socialism
Som svensk känner man igen sig i Spenglers beskrivning av den preussiska typen, eftersom det påminner starkt om både våra karoliner och vår forna socialdemokrati (när den var som mest sann mot det bästa i vår folksjäl).

Spengler menar att detta ridderliga ideal gav upphov till en stat som var socialistisk långt innan Marx använde ordet. Denna stat genomsyrades av en känsla för gemenskapen, av lojalitet och uppoffring, och han ställer detta mot det engelska idealet:

Today we refer to these concepts as ”individualism” and ”socialism.” Virtues of the most exalted kind are summarized by these words: in the one case personal responsibility, self-reliance, determination, and initiative; and in the other, loyalty, discipline, selflessness, and a sense of obligation. To be free and to serve—there is nothing more difficult that this. A people whose spirit and being are capable of it, a nation that can truly serve and be free, deserves to take upon itself a great destiny.

Service—that is the style of Old Prussia, similar to that of Old Spain, which also created a people by engaging in knightly warfare against the heathen. Not ”I” but ”we”—a feeling of community to which every individual sacrifices his whole being. The individual does not matter; he must offer himself to the totality. All exist for all, and all partake of that glorious inner freedom, the libertas oboe dientiae which has always distinguished the best exemplars of Prussian breeding. The Prussian army, Prussian civil service, and August Bebel’s workers’ brigades are all products of this breeding principle.

Samtidigt är det inte en själlös kollektivism eller totalitarism som han beskriver, utan det ligger närmare det korporatistiska idealet (något som bland annat blir uppenbart när han nämner medeltida gillen som ett exempel på detta etiska ideal).

Skillnaderna mellan engelska och preussiska ideal är för Spengler djupa. Det engelska samhället var ett klassamhälle, av rika och fattiga, medan det preussiska var ett korporativt ståndsamhälle, där alla hade sin roll i helheten. Han påpekar också att det preussiska idealet inte var ett kastsamhälle där man föddes in i en roll, utan att de dugliga skulle ha möjlighet att hamna på rätt plats.

Spengler påpekar att varje folk har sin egen socialism, och att Marx’ inflytande varit mycket skadligt eftersom det dolt detta faktum:

Today we are beginning to realize that Marx was only the stepfather of socialism. Socialism contains elements that are older, stronger, and more fundamental than his critique of society. Such elements existed without him and continued to develop without him, in fact contrary to him. They are not to be found on paper; they are in the blood. And only the blood can decide the future


Hence we now face the task of liberating German socialism from Marx. I say German socialism, for there is no other. This, too, is one of the truths that no longer lie hidden. Perhaps no one has mentioned it before, but we Germans are socialists. The others cannot possibly be socialists.


These are the three ideals of property that are today locked in conflict: the communist ideal of equal distribution of the world’s goods, the individualistic ideal of using them to create business trusts, and the socialistic ideal of administering them in the name of the totality.


The true International is imperialism, domination of Faustian civilization, i.e., of the whole earth, by a single formative principle, not by appeasement and compromise but by conquest and annihilation. Socialism has beside and against it capitalism and ultramontanism, and thus there are three different forms of the socialist will to power: through the state, through money, and through the Church.

Överhuvudtaget menar han att den marxianska socialismen delar mer av sin världsbild med den engelska individualismen än med den preussiska. Den är kort sagt en ”kapitalism för arbetarklassen”, där man ser arbete som något negativt (och målet är att slippa arbeta), medan det för den preussiska socialismen tvärtom ses som en viktig del av att vara människa.

Men han påpekar också att den tyska socialismen trots Marx’ inflytande historiskt lyckades komma till uttryck också i det tyska socialdemokratiska partiet, särskilt under August Bebel:

The party of August Bebel had militant qualities which distinguished it from the socialism of all other countries: the clattering footsteps of workers’ battalions, a calm sense of determination, good discipline, and the courage to die for a transcendent principle.

Därför ser han inte den tyska arbetarrörelsen och de konservativa som så oförenliga, eftersom de uttrycker samma anda.

The spirit of Old Prussia and the socialist attitude, at present driven by brotherly hatred to combat each other, are in fact one and the same. This is an incontrovertible fact of history, not just a literary figment. The elements that make up history are blood, race—which is created by ideas that are never expressed—and the kind of thought which coordinates the energies of body and mind. History transcends all mere ideals, doctrines, and logical formulations.


”Den inre engelsmannen”
Ett avgörande problem som Spengler urskiljer, utöver Marx’ inflytande, är ”den inre engelsmannen”. Många tyskar var påverkade av engelsmännen, och försökte att imitera dem både politiskt och intellektuellt. Detta genomsyrade Weimarrepubliken, med dess otyska fenomen som parlamentarism och liknande. Också de ”socialister” som genomfört ”revolutionen” i världskrigets slutskede var sådana ”inre engelsmän”; journalister, pratmakare och liknande. Men Spengler menade att deras tid var förbi, och att folket efter deras uppenbara misslyckanden skulle vända sig från dem med avsmak:

And it has failed for all time, because momentum of this sort, once lost, can never be regained. A grand passion cannot be replaced by embitterment. From now on let there be no illusions among the advocates of the erstwhile ”socialist” program; they have completely alienated the valuable element of the working class. Formerly the leaders of a great movement, they will one day find themselves as big-mouthed heroes of street brawls in the suburbs. From the sublime to the ridiculous is but one step.

Istället hoppades han att tyskarna skulle återfinna sin preussiska själ, och vara sanna mot sitt gotiska projekt. Här känner man igen Nietzsches inflytande och livssyn, den heroiska nihilism som också genomsyrar Nibelungensången:

The greatness of the universal drama lies in its aimlessness. Goethe was aware of this. What we are called upon to do is to render the greatest possible meaning to the life that has been granted us, to the reality that surrounds us and into which Destiny has placed us. We must live in such a way that we can be proud of ourselves. We must act in such a way that some part of us will live on in the process of reality that is heading toward eventual completion. We are not ”human beings an sich.” That was a factor in yesterday’s ideology. ”Cosmopolitanism” is a wretched word. We are persons of a particular century, a particular nation, a particular circle, a particular type. These are the necessary conditions under which we can give meaning and depth to existence, by being doers, even if we do with words. The more we fill out the area within these given boundaries, the greater will be our effect. Plato was an Athenian, Caesar a Roman, Goethe a German. That they were so first and foremost is the reason for their universal and timeless importance.

Och dessa ord är lika sanna för oss idag, som de var för tyskarna på 1920-talet. Europas autentiska projekt är, än idag, att leda motståndet mot det engelska och amerikanska projektet av global kapitalism, och i dess ställe sätta den preussiska Staten som ideal.