De s.k. ”alternativa medierna” är här för att stanna. Parallellt med det smått hysteriska gormandet om näthat börjar också allt fler förstå poängen med opinionsbildning som bedrivs av folk som inte umgåtts ihjäl sig i den exceptionellt trånga miljö som producerar majoriteten av den mediala yrkeskåren. Ändå är det än så länge en bra bit kvar tills dessa alternativa medier utgör alternativ i egentlig mening. Nedanstående synpunkter utgår ifrån tryckta medier, men stora delar av innehållet är tillämpligt även när det kommer till internet.
Idealbilden
En gång i tiden fanns en tumregel som sade att nyhetsrapporteringen och ledarsidan var olika saker. När det kom till nyhetsdelen skulle man där rapportera händelser och fakta, belysta från de mest relevanta synvinklarna. Fenomenet ”vinkel” handlade – i alla fall på pappret – om att hitta den intressantaste infallsvinkeln, för att förtydliga ämnet (och locka läsare och skapa en läsvärd text). Sedan dess har sakernas tillstånd förändrats, vilket gör att en tidning som Dagens Nyheter alltmer ger intrycket av att vara ett kulturradikalt fanzine, nästan oavsett vilka artiklar man läser.
Skulle syftet med den här artikeln vara att förklara för massmedia överlag hur de borde göra sitt jobb skulle detta tillstånd vara det första att ifrågasättas. Det vore ju onekligen trevligt att kunna läsa en artikel i en stor dagstidning och i allt väsentligt kunna lita på innehållet – att en journalistiskt kompetent person gjort sig omaket att beskriva en händelse utifrån vad som fysiskt ägt rum, och/eller hur de berörda uppfattat den.
Inledande steg
Så kommer det nu inte att bli, och till fullo kan inte heller ”alternativa medier” i dagsläget leva upp till detta egentligen ganska självklara journalistiska ideal. Istället är man, bland annat på grund av utrymmes- och resursbrist, i viss mån tvungen att fortsätta utgöra en motpol till etablerade medier. Aftonbladet redovisar inte invandrares brottslighet, Avpixlat fixerar nästan hela sin rapportering vid den. Så kommer det också att förbli för överskådlig framtid. Men det finns i alla fall mycket man kan, faktiskt måste, börja ta på allvar inom den alternativa opinionsbildningen.
Det första, och kanske viktigaste i en tid av bloggare och tyckare: skriv journalistiskt! Om det är oklart vad det innebär, kan man börja läsa till exempel här och sedan jobba sig vidare därifrån. Till och med Aftonbladet klarar att följa de rätt enkla formella regler som vägleder till exempel nyhetstexter. Kolla hur man gör det, och gör sedan precis likadant. Därtill kommer några specifika saker, som kan bli bättre i de allra flesta fall då den så att säga ”egentliga oppositionen” publicerar sig.
Vinkeln
Att nyhetstexter är vinklade råder det förstås inget tvivel om, och de vinklar som införs har (i politisk journalistik) numera nästan ingenting att göra med den klassiska tanken att vinkeln är till för att ”väcka intresse” och sovra bland informationen. Det handlar snarare om vad som snällt kan kallas opinionsbildning, och elakt propaganda – ”det är automatiskt synd om alla invandrarna” eller ”Håkan Juholt borde avgå”. Icke desto mindre: när det ska vinklas i nyhetstexter, ska det vinklas genom urval, inte genom inpass från skribenten. Betänk ett genomsnittligt reportage om en SD-politiker som trampat i klaveret och påstått att det inte alltid är fantastiskt med obegränsade mängder invandrare i varje given situation:
- Skandalen, i rubrik, ingress och början av brödtexten.
- Expert från Expo säger något om hur rasismen är rasistisk.
- Martin Kinnunen säger att situationen är ohållbar och lovar att politikern och hans ättlingar intill sjunde led ska slängas ut ur Sverigedemokraterna omedelbart.
- Politikern vägrar kommentera, eller gräver ner sig djupare genom en av journalisten väl utvald kommentar.
Därtill kan man, särskilt i längre artiklar, ta upp några mer allmänt hållna data (”SD har på senare tid skakats av…”, ”tidigare i veckan uppgav Jimmie Åkesson att partiet överväger att internt införa dödsstraff för rasism…”). Journalisten sitter inte själv och lägger ut texten om SD:s elakhet eller kommer med smarta egna kommentarer – annat än med hjälp av enskilda och hårt inarbetade invektiv i stil med ”främlingsfientliga”. Invektiv som dessutom används som om de vore objektiva, snarare än politiskt laddade värdeomdömen. Detta för oss till nästa punkt.
Wake up and smell the underdog status
En ordinarie tidning kan använda ganska många termer, som inte på minsta sätt är värdeneutrala, också i sin nyhetsrapportering, eftersom en stor del av läsarna uppfattar dem som just värdeneutrala. Ordet ”papperslös” är här ett bra exempel. Debatten kring de papperslösas juridiska status har förstås ingenting att göra med deras eventuella brist på papper, utan med att de antingen fått avslag på sin asylansökan, eller helt enkelt tagit sig in i landet utan att behaga meddela myndigheterna alls. Att referera till dem som ”papperslösa” är ren språklig manipulation, både oärlig och dum. Detta har i det journalistiska sammanhanget inte någon betydelse, eftersom den ordinarie pressen har en enormt stark ställning på den offentliga scenen. Det innebär att den kan introducera ord, och göra dem hyfsat allmängiltiga. Man kan alltså välja att av ideologiska orsaker kalla illegala invandrare för papperslösa, och sedan finns ordet (på bekostnad av mer sakliga termer) ofrånkomligen i det allmänna medvetandet, även om det formulerats utifrån en oansvarig politisk sekts interna logik.
Detsamma fungerar inte för minoritetsmedier, i varje fall inte sådana som vänder sig till allmänheten. En person som inte håller med om de åsikter som torgförs kommer att få svårare och svårare att ta till sig textens sakinnehåll – oavsett hur brännande relevant det borde vara även för honom – om den är nedlusad med termer som ”svenskfientlighet”, ”kulturmarxism” och till och med ”massinvandring”. Det här innebär inte att man helt ska överge skapandet och torgförandet av termer, men dessa ska inte prägla allt som skrivs. I synnerhet inte nyhetsrapporteringen. Det spelar ingen roll om du kommit på det häftigaste ordet någonsin – om läsaren inte känner igen det eller tycker att det ser sektigt och konstigt ut, kommer det att sabotera din texts möjligheter att nå fram till denne. Såvida man inte publicerar sig av personliga, terapeutiska orsaker finns det alltså anledning att tänka på ordval och tilltal.
Fokus
Det mest framträdande draget bland ”extremhögerns” alla skribenter – från den mysproppigaste Mats Dagerlind till den desperataste hatkommentator – är den nära på kroniska oförmågan att fokusera. Till och med de som skriver bra är nästan helt inkapabla att skriva om ett ämne i taget, och hålla sig till det. Detta är naturligtvis inte något som är unikt i de här sammanhangen; oerfarna skribenter gör på det viset (jag med, förresten). I krönikor och resonerande texter kan det dessutom vara nödvändigt att sätta saker i sitt sammanhang, hänvisa till ideologiska principer eller göra jämförelser. Även i argumenterande eller kåserande skrift är det dock bra om man kan koncentrera sig, särskilt om man har en poäng som rimligen borde gå bortom den egna kretsens politiska intressen.
I nyhetstexter är det i vilket fall betydligt enklare: man ska hålla sig till saken och fokusera helt på ämnet. Möjligen kan man ha någon kortare ”bakgrund” i en ruta, eller någon kort kommentar om det omedelbara sammanhang i vilket händelsen har skett. Däremot finns inget utrymme för allmänna, vidlyftiga utgjutelser om världsläget och hur ditten liknar datten eller ”en annan intressant sak är att”. Fokus ger ett proffsigare intryck, och skapar större klarhet. Dessutom innebär det att den som läser texten inte nödvändigtvis tvingas köpa hela det ideologiska paket man själv vill servera, utan faktiskt kan ta till sig informationen sådan den är.
Breddning
I dagsläget gör resurser, och i viss mån också en sorts marknadslogik, att alternativa medier måste fokusera ganska snävt på frågor som andra medier inte berör. Det blir mycket invandring, bisarra idiotuttalanden av universitetsvänstern och otäcka konsekvenser av den svenska politiska och ideologiska riktningen. I längden är det dock inte hållbart att begränsa sig till den här typen av ämnen. För det första för att normala människor inte lägger all sin tid på politik – och särskilt inte ett fåtal politiska frågor. Man vill läsa om andra saker, vilket man också bör få göra, och ska nya medier konkurrera framgångsrikt med de gamla blir de tvungna att erbjuda den möjligheten. Dessutom är det förstås också så att det även inom det politiska rummet finns en hel del frågor värda att dryfta som inte rör vare sig invandring eller globalisering. Den (i vidast tänkbara mening) radikala högerns insnöande på denna typ av frågor har visserligen till stor del att göra med att de inte diskuteras på ett seriöst sätt någon annanstans, men har också skapat en politisk isolation som både minskar själva radikalhögerns interna kvalitet, och dess allmänna trovärdighet.
Om målet är att nå ut, om så bara med kärnfrågorna, måste man också bidra till att göra sina sympatisörer och läsare mer kunniga – i allmänhet – man kan inte bara bedriva vulgär propaganda av Aftonbladet-snitt, men med annat innehåll. Detta återknyter för övrigt till frågan om underdog-status: när Aftonbladet tjatar och vinklar sin smörja når den ut till miljontals människor. Etiskt är det förstås fortfarande ett problem att förenkla verkligheten till oigenkännlighet, men taktiskt är det betydligt mer rimligt att snacka skit om man vet att den i allt väsentligt får stå oemotsagd, än om man ur en extremt svag position måste bekämpa djupt ingrodda fördomar och faktiskt försöka sprida ny kunskap. Den förment allsmäktiga Vita Heteronormen är påfallande dålig på att hjälpa sina förtrupper. Dessutom ger en tidning som bara handlar om ett ämne (antingen det är socialism och facklig kamp, eller invandrarbrottslighet) helt enkelt ett sektintryck, och fungerar avskräckande på alla utom extremt politiskt engagerade individer. Ingen frisk människa läser pappersutgåvan av Expo, trots att åsikterna som torgförs i allt väsentligt är sådana en majoritet av befolkningen i alla fall låtsas ha. Man kan inte ge ut en motsvarighet till den och bara byta ut käpphästen från rasism till invandring, i alla fall inte om tidningen måste leva på egna meriter.
Liten sammanfattning
Ett bra pressklimat, om ett sådant är ens teoretiskt möjligt, skulle bestå av tidningar som redovisade ett brett utbud av dagsaktuella händelser med ambitionen att göra den faktiska verkligheten rättvisa. Det skulle inte utesluta vinklingar, men de skulle finnas där för att förtydliga, inte för att framföra journalistens insnöade fördomar om verkligheten. Sedan skulle opinionsbildningen ske på ledarsidorna och i kulturdelen (och i åtminstone det senare fallet skulle skribenterna vinnlägga sig om att ändå skriva nyanserat och mångfacetterat, och argumentera sakligt och sammanhängande). Dit är det i dagsläget långt, och det finns ingenting som tyder på att vi är på väg i den riktningen heller. Det är dock ett ideal att ha i bakhuvudet – ett sådant medieklimat vore nämligen en garant för massmedier med en (positiv) relevans för samhället i stort.
När det gäller hur alternativa medier bör lägga upp sin verksamhet får man dock börja med att sikta lägre. Till att börja med kan man läsa på lite kring hur journalistiskt skrivande ska gå till, så att den formella biten med ingresser och typ av språk blir vettig. Det är inte svårt – tusentals usla journalister klarar det varje dag. Dessutom måste man börja hålla rågången mellan nyhetsartiklar å ena sidan, och krönikor, kommentarer och ledarmaterial å den andra. Inget eget tyckande presenterat som sådant i nyhetsmaterialet, helt enkelt.
Mot professionalisering
Väl kommen så långt kan man koncentrera sig på att förbättra den allmänna kvaliteten, och försöka bredda utbudet av nyheter och ämnen. Både för att de medier man framställer ska vara goda medier, som gynnar de människor som tar del av dem, och för att det helt enkelt är nödvändigt för att få minsta genomslag bland folk som inte ser Ödesfråga X som den enda väsentliga frågan i livet.
Det finns förstås åtskilligt annat som är helt nödvändigt för att alternativa medier ska växa till maktfaktorer i det svenska samhället. Hit hör förstås först och främst den bokstavliga professionaliseringen – att skribenter kan börja få så pass betalt att de kan leva på sitt skrivande (på så vis kommer man också tillrätta med anonymitetskulturen – man får inte sparken för att skriva vad man tycker om det är det man får betalt för). Det är dock fullt möjligt att börja arbeta på ett professionellt sätt redan innan vi kommit så långt, och det är på tiden att det görs.
Om skribenten: Solguru
