Det ska, som vanligt, rensas i Sverigedemokraterna, och upprördheten är stor på Internet. Kanske är det domedagen som väntar för partiet, men sannolikare är nog att det handlar om mindre dramatiska förändringar.
Jimmie Åkessons senaste utspel om att städa upp i partiet och göra sig av med ”rasister, extremister och rättshaverister” har mötts med blandade reaktioner. Lågmälda, skadeglada rubriker i ordinarie media (formulerade för att maximera skandalen i Näthatarland), förutsägbart upprörda reaktioner på högerflanken. En av de bästa kritiska poängerna görs i en ledare på Fria Tider – ”Gör som Sveriges Radio, Jimmie.” Det som där sägs tål förstås att upprepas både en och två gånger. Det finns ingen medial eller politisk legitimitet att köpa för SD, såvida de inte helt och hållet avser att ge upp ambitionen att förbättra någonting, överhuvudtaget, i landet. ”Rasism” betyder definitivt inte ”irrationellt rashat” i den officiella jargongen – det betyder inte ens intresse för väl belagda vetenskapliga data. Det betyder att man menar att det finns minsta problem med invandring som inte kan åtgärdas genom antirasistiska kampanjer och verkningslösa penningregn över förorter. Ingenting annat.
Gardell och Geller
Men det här vet Åkesson förstås. Varför väljer han då att göra ett sådant här utspel? Det finns ett par olika möjliga tolkningsmodeller. Den mest typiska ute i extremistkretsarna är att det handlar om att kasta ut samtliga nationalister, och omvandla Sverigedemokraterna till ett kontrajihadistiskt muslimhatarprojekt som skiter i invandringsproblematiken, och mest ägnar sig åt att mobba muslimer (och, i förlängningen, stödja amerikanska och israeliska bombkrig mot det ena och det andra). Sådana tendenser har funnits, och de är förstås vansinniga. Det Pamela Geller och Robert Spencer håller på med kan möjligen accepteras när det ställs mot vänsterns motsvarighet – hysterisk islamapologi bedriven av allmänna dårar. Men det är faktiskt inte särskilt mycket bättre. Mattias Gardells myggsilande av liberala imamer och obskyra, maktlösa kvinnorättsorganisationer i arabvärlden har en rätt exakt spegel i Gellers och Spencers monomana gormande om Muhammed och odemokratiska muslimer. Den typen av retorik ger inte SD någon legitimitet, och är dessutom inte till någon nytta för att förändra landet.
Men det vet nog Åkesson också. Med risk för att anklagas för blåögdhet tänker jag istället påpeka en annan sak, som vissa tycks glömma bort: Sverigedemokraterna har problem med ”rasister, extremister och rättshaverister”. Och då inte den sortens folk som tycker något annat än extremvänstern på Aftonbladet och DN, eller folk som gör goda poänger i viktiga frågor, utan människor som inte kan uppföra sig. Alls. Det stora problemet med lokalpolitiker som skriker och gapar på Twitter eller gör begåvningssvaga uttalanden är nämligen inte exakt vad de skriker och gapar, utan att och hur de gör det.
Ryggradslöst vs. Rättshaverism
Kikar man närmare på Sverigedemokraternas uteslutningsärenden finns det förvisso några fall där det hela tycks leva upp till den hårdaste kritiken: i bästa fall ryggradslöst, i värsta fall systematiskt för att förändra partiets faktiska funktion från att motverka och slutligen sätta stopp för en okontrollerad och livsfarlig invandring, till att gagga tandlöst om ”svenska värderingar” som i dagsläget reducerats till knull- och supkultur. Det är ibland nästan så man väntar på att någon ska kritisera muslimerna för att vara emot invandring, och därmed rasister (det är väl ungefär det enda som är kvar innan botten nås i den kontrajihadistiska diskursen).
Men många av Sverigedemokraternas uteslutningsärenden är inte alls av den arten. Det handlar tvärtom om labila människor som inte fattar hur politik fungerar, och senare går vidare till att vara lika dysfunktionella i mer obskyra politiska miljöer (skriver han på högerextrema bloggportalen motpol…). Fria Tiders ledare jämför med Sveriges Radios hantering av Täppas vilja att låta folk mörda Lars Vilks, och Aftonbladets nonchalans inför Oísin Cantwells skjutjärnsjournalistik på Twitter. Det är i och för sig i sak riktigt. Frågan är bara om vi verkligen vill ha partier, ens bra partier, med motsvarigheter till Täppas och Cantwell vid spakarna? Ledaren påpekar att folk inte alltid menar det de skriver bokstavligt, men det är faktiskt inte så svårt att låta bli att skriva enfaldiga, ilskna saker på Internet, och om man inte klarar av det är frågan om man är lämpad att vara politiker.
De som kommer undan
Framförallt finns en avgörande skillnad mellan Sverigedemokratiska kommunalpolitiker och Täppas: den senare vet att han kommer undan med vad som helst. Hans beteende är fortfarande odrägligt och osmakligt, så klart, men det är inte nödvändigtvis korkat. Sitter man i kommunen för Sverigedemokraterna och pratar om att skjuta statsministern har man inte lyxen att komma undan med det, alldeles oavsett hur lite man menar det (för naturligtvis har inte karlstackaren tänkt skjuta någon statsminister). Man förstör för sitt parti, man skämmer ut sig själv, och viktigast av allt: man borde begripa det. En person som inte klarar en sådan sak, utan känner att det är omöjligt att undvika att spy ur sig sina magkänslor, är helt enkelt inte skapt för att navigera det svenska politiska systemet, som faktiskt är exceptionellt skitnödigt och skandallystet även i andra sammanhang än när det kommer till ”rasism”.
Vänstern kommer visserligen allt som oftast undan med infantilt klasshat och rena absurditeter, men högern gör inte det, överhuvudtaget. Inte ens moderaterna kan twittra sin syn på sjukskrivna latmaskar, bortskämda arbetstagare och Olof Palme. Och vet ni vad? Därför gör de oftast inte det. Och, media åsido, så är det åtminstone en av orsakerna till att vi idag har en nominellt borgerlig regering.
Harmlös självsanering?
Den mest optimistiska gissningen, för att komma till sak, är att Åkessons utspel handlar om ett rätt harmlöst försök till självsanering. Tanken är i så fall att de som blir så provocerade av formuleringen om rasister och rättshaverister att de känner sig manade att i protest lämna partiet, sannolikt är samma personer som förr eller senare kommer att tappa besinningen av andra orsaker. Därför petar man dem i magen redan nu, i förhoppningen att de ska ge sig av självmant, och sedan rasande anklaga SD för att inte vara tillräckligt mycket nazister. Det är ett ganska bra sätt att normalisera bilden av partiet, utan att genomföra några faktiska förändringar i de politiska ambitionerna.
Det kan vara naivt – det erkänner jag villigt. Är det så, kommer framtiden att utvisa det. Kanske åker halva SD ut ur partiet, kanske ersätts blåsippan av en blandning av stjärnbanéret och Israels flagga. Jag tror dock inte riktigt det. Sverigedemokraterna har mandat för att stoppa förstörelsen av Sveriges sociala infrastruktur, inte för att stå upp för diverse hysteriska tolkningar av malätna upplysningsvärderingar. Vägen till att bli ett s.a.s. seriöst parti inkluderar visserligen en uppgörelse med ”rättshaverismen” och ett stopp för den barnsligaste hetsretoriken, men i slutänden är det enda vettiga politiska målet ett totalstopp för den utomeuropeiska invandringen. Rasism eller ej.
Och vet inte Åkesson det, är han nog rätt ensam om den saken bland folk som har minsta insyn i hur läget ser ut just nu.
Om skribenten: Solguru
