När man diskuterar invandring drar det ofta iväg i alla möjliga och omöjliga riktningar. Det kan vara på sin plats att påpeka några av orsakerna till att det blir så, och att försöka hitta vägar ut.

Stora delar av diskussionen kring svensk invandringspolitik består av för ämnet oväsentliga frågor. Å ena sidan den strida strömmen av mediala floskler om pizza, kulturutbyte och mångfald (samtliga helt orelaterade till massiv invandring från MENA). Å den andra kvinnosyn, hedersmord och muslimer som säger fula saker till rabbiner i Malmö. Alla de här fenomenen finns förstås, i någon mening, men har egentligen ingen bäring på frågan om huruvida vi ska ha invandring av den typ vi har nu eller inte. Det handlar om något helt annat.

Redan de gamla grekerna
Inom retoriken finns ett begrepp som kallas stasis. Det syftar på en process inom klassisk grekisk argumentationslära, ämnad att reda ut vad en diskussion egentligen rör, huvudfrågorna i en debatt. Analysen utgår från frågor om fakta, definition, kvalitet och jurisdiktion. Ett typiskt medel för att förklara stasis är ett exempel, som involverar en advokat som försvarar någon som stulit ett fordon. Först och främst kommer faktafrågan: stal han överhuvudtaget fordonet? Sedan kommer definitionsfrågan: var det verkligen fråga om stöld, eller snarare om ett lån? Slutligen – den sista försvarslinjen – kvalitetsfrågan: var det i själva verket rätt av honom att stjäla fordonet, eftersom han därigenom räddade ett liv eller på annat sätt åstadkom något positivt. Den sista formen av stasis, frågan om jurisdiktion, är mer specifikt avsedd för advokatyrkets utövande i rättssalen, och handlar om huruvida saken överhuvudtaget diskuteras i rätt forum.

När endera parten i en diskussion inte har som mål att lära av den han diskuterar med, blir stasistänkandet i allra högsta grad viktigt och dess för argumentationstekniken viktigaste tre former får en hierarkisk karaktär. Det är alltid bäst om man kan låsa diskussionen vid faktafrågan, genom att exempelvis totalförneka att ett givet problem (säg kriminalitet i förorter) överhuvudtaget finns. När det blir omöjligt handlar det istället om definitioner (är det fråga om grova brott eller om ”pojkstreck”?). Den sista fasen, frågan om kvalitet, handlar om att ursäkta bort eller rent försvara beteendet ifråga. En gruppvåldtäkt begången av invandrare är inte ond på samma sätt som en Hagamansvåldtäkt begången av en Svennebanan, eftersom den förra är orsakad av diverse förmildrande omständigheter medan den senare är ett uttryck för patriarkal-kolonial sexuell dominans. När vi kommer ut på den riktigt sinnessjuka extremvänsterkanten kan ”underordnades” våld börja betraktas som legitimt och ”en form av motstånd,” men den biten kan vi för omväxlings skull lämna därhän.

Från ett annat håll
Något liknande finns naturligtvis från högerhåll. I synnerhet i vad vi skulle kunna kalla Avpixlat-sammanhang finns en tendens att helt förneka fakta som tyder på att invandrare ibland har det dåligt i Sverige för att svenskar tycker illa om dem. Över hela kommentarsherrefältet finns även de andra varianterna – har någon kastat sten på somalier är frågan om det verkligen var en så värst farlig stenkastning (definition), eller kanske helt enkelt karolinvikingen i svensken som vaknar och med rätta säger ifrån (kvalitet).

Det här är visserligen en ofrånkomlig del av diskussion kring känsliga ämnen, särskilt i ett debattklimat som är så ofattbart imbecillt som det svenska. Men i slutänden handlar det inte om de här sakerna. Naturligtvis är det så att en kvinna i full talibanpåse inte har det jättekul på Konsum i någon by utanför Smygehuk. Och naturligtvis är inte våra ”utanförskapsområden” några normala inslag i svensk historia, endast hemsökta av några enstaka ”pojkstreck”. Hela den del av diskussionen som försöker tramsa bort rena självklarheter kanske måste föras i kommentarsfält och på de mongoloida kvällstidningarnas ledarsidor, men folk med tresiffrig intelligenskvot bör i görligaste mån hålla sig borta från den typen av bjäbb.

Prioriteringar
Frågan om hur man förhåller sig till svensk invandringspolitik är nämligen ytterst en fråga om etiska prioriteringar. Själva sakförhållandet att invandringen på det hela taget är dålig för svenskar och dålig för Sverige är nämligen inte något att ifrågasätta. Valloner och tyskar i all ära, men det är inte det vi snackar om, och ingen tror heller att det är det. Pizzarecept kan skickas över internet, ”mångfald” är en plakatslogan för begåvningssvaga. Det sexuella föraktet, och regelbundna våldet, mot svenska kvinnor är ingen ”del av en rasistisk föreställningsvärld” utan ett faktum. Personrånen, förslumningen och den etniska segregeringen (som inte påförs av politiker, utan är följden av frivilliga bosättningsmönster) är pinsamt uppenbara fenomen.

Att det överhuvudtaget finns hyfsat insatta, och dessutom i någon mening välvilliga, människor som försvarar invandringen i nuvarande form har inte att göra med att de är omedvetna om de här förhållandena; för att vara det måste man ha bott i en låda de senaste trettio åren. Det handlar istället, än en gång, om etiska prioriteringar.

Övertydligt kan man formulera det hela så här:
1) En grupp människor tycker att svenskar ska vara en högre prioritering för svenskar än andra folkgrupper.
2) En grupp människor tycker att andra folkgrupper ska vara en högre prioritering för svenskar än andra svenskar.

Politiken
Omsatt i politisk ideologi blir resultatet följande varianter:
1) En grupp människor tycker att svensk politik ska vara inriktad på svenskarnas och Sveriges välmående i främsta rummet. Det innebär, bryskt uttryckt, att det inte är värt att svenska tjejer blir gruppvåldtagna för att syrian X ska få politisk asyl eller somalier B höjd levnadsstandard. Det innebär att det inte är värt att skapa områden som rör sig mot ren slum på svensk mark bara för att på ett ofattbart ineffektivt sätt överföra svenska resurser till en promilles promille av världens sämre lottade. Det innebär inte nödvändigtvis att man omfattar global socialdarwinism, eller ”skiter” i alla andra (även om det kan göra det), men det betyder att man inte vill offra eller förstöra unga svenskars liv för att rädda eller förbättra andras.

2) En annan grupp människor tycker att den svenska staten (ofta även varje enskild individ) i princip har samma förpliktelser till alla människor på jorden, och inte ska gynna någon särskild grupp. Eftersom svenskarna nyligen, under en minimal och sannolikt raskt övergående period i historien, lyckats få det ganska bra ställt materiellt innebär det här rent konkret att det är statens uppgift att ta svenskarnas resurser och fördela ut dem över alla dem, som för tillfället inte har det lika bra. Ett av de effektivaste sätten att åstadkomma detta på är invandring.

Barnprostituerade i Jakarta
För den överväldigande majoriteten antirasister är det detta – 2) – som är själva kärnan i hur man tänker. Inte ”antivithet”, inte någon liknande principiellt konsekvent linje. Den centrala emotionella drivkraften är en selektiv empati, där svältande av annan ras eller offer för våld och katastrofer i andra länder får en högre prioritet än ens eget, omdelbart närvarande, folk. Den intellektuella rationaliseringen av de känslorna tar sig sedan uttryck i ett jämlikhetstänkande där man, till viss del med rätta, konstaterar att stora delar av världen är betydligt vidrigare än Sverige. Vilket i sin tur innebär att man inte är intresserad av vad som händer med Sveriges ekonomi eller med svenska tjejer – en barnprostituerad i Jakarta har det ju hur som helst sju resor värre (och själv har man ju ändå inte tänkt ta del av konsekvenserna av den här omfördelningspolitiska experimentlustan, annat än i form av lite afrikansk dans på Tenton gym på tisdagar).

Det kan i varje fall vara av värde när man diskuterar invandring att först och främst avstå från att acceptera fusk – försöker någon låtsas som om det regnar och påstå att våra förorter minsann bara är missförstådda är denne antingen oärlig (och alltså inte värd någon diskussion), eller en fullständig idiot. Visst kan man, i alla fall i det senare fallet, argumentera lite, men man bör vara beredd på att det hela handlar om ett bedrägligt val av stasis – medvetet eller omedvetet. Det centrala är i vilket fall att föra över diskussionen till det den faktiskt rör, och kräva att folk säger det de faktiskt menar.

Och det de faktiskt menar, den grundläggande ”intellektuella” komponenten i invandringsindustrin, är lättsammanfattad:

Svenskar har det så bra att de gott kan tåla lite förslumning och gruppvåldtäkt.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.