Genom åren har många olika förklaringar på den ofta bedrövliga situationen i subsahariska Afrika framförts. Vänstern tenderar att diskutera det koloniala arvet, liberaler talar om korruption och strukturella problem. Nu är debatten i varje fall slut, eftersom vi slutligen funnit ett definitivt svar på frågan om vad som orsakar Afrikas dystra situation.
Det handlar förstås om den här mannen:
De skilda åsikterna i frågan kan alltså äntligen läggas till handlingarna och arkiveras. Joseph Kony – mannen på bilden ovan – är inte bara Afrikas, utan faktiskt Jordens, nu värsta människa. Detta får vi veta genom en film som heter Kony 2012. Youtubefilmen på ganska precis 30 minuter berättar om hur Kony och hans Lords Resistance Army rekryterat barnsoldater, sexförslavat kvinnor och mördat människor i drivor. Filmens upphovsman skildrar i jagform hur han för tio år sedan lärde känna en ung ugandisk pojke vars bror mördats av Kony och LRA. I HD-upplösning får vi följa hans spontana samtal med pojken, och rörd bortom alla gränser lovar han att göra något för att hjälpa. Mer specifikt: att stoppa Kony. Vi får även träffa dokumentärfilmarens son, som upprört säger att man måste stoppa ”the bad guy”.
Osynliga barn
Kampen mot Kony inleds sedan med ett MTV-artat montage som beskriver framväxten av en gräsrotsrörelse, av allt att döma bestående av hundratusentals personer, som tar upp fanan för den stackars pojken, men möts av ett oförstående amerikanskt etablissemang. Gruppen – Invisible Children – får i åratal bedriva lobbyarbete, demonstrera och måla graffiti innan makten slutligen ger efter. Filmen låter oss förstå att om vi bara gör detta enda, stoppar Kony, kommer vi att lämna en bättre värld efter oss till våra barn. Världens befolkning, gemensamt, har sagt ifrån. Metoden för att få stopp på djungeldjävulen är, i lite av ett antiklimax, att skicka amerikanska militära rådgivare till Uganda, eller rättare sagt att behålla dem som redan är där kvar på plats. För de engagerade massor som nu brinner för militärt understöd åt Ugandas regering erbjuder de osynliga barnen även ett praktiskt Action Kit, bland annat innehållande ett armband med texten ”Kony 2012” och en helt personlig kod. De uppmanar oss också att donera pengar, samt att sätta upp affischer med slagkraftiga politiska budskap. Den här, till exempel:
Det hela skulle vara halsbrytande komiskt, om det inte vore så obehagligt. Kony 2012 är förmodligen det vidrigaste exemplet på skamlös krigspropaganda som synts till sedan andra världskriget. Framställningen får det att låta som om Kony disponerar en armé av 30.000 barnsoldater (istället för de 400 vuxna män som LRA för tillfället av allt att döma består av – för att nu inte tala om att de faktiskt befinner sig i Kongo). Den tycks även antyda att Kony är något särskilt unikt fenomen i Afrika, och bortser dessutom helt från att diskutera vad Uganda är för ett land egentligen. Den garderar dessutom redan på förhand mot tänkbara fredliga lösningar på konflikten, genom att upplysa oss om att Kony alltid använt vapenstillestånd för att samla styrka, för att sedan återgå till sitt barnsoldatsrekryterande våldtäktsprojekt. Kony måste gripas, med andra ord, och det kan bara ske genom att amerikanska rådgivare (som tidigare motsträvigt masat sig till Uganda som ett svar på påtryckningar från den idealistiska rörelse som under radar brunnit för detta i snart ett decennium) förblir på plats. Detta kan i sin tur bara ske om ”folket” – Facebookanvändare och gemene världsmedborgare – tillsammans kämpar vidare. Annars finns en överhängande risk för att höjdarna i Washington – som enbart ser till USA:s försvarspolitiska intressen (och inte, till exempel, Ugandas nyfunna oljereserver) – tar hem sina rådgivare. Ugandierna vore då helt oskyddade inför Koneys fyrahundramannaarmé. Som befinner sig i Kongo.
Monoman välgörenhetsorganisation?
Kritiken mot filmen har varit omfattande. Rena dumheter (såsom tramsandet om vad organisationen gör av sina pengar) har blandats med mer vederhäftig kritik. I princip alla med en intelligenskvot över potatisnivån förstår förstås att det inte rör sig om någon verklig skildring av en idealistisk dokumentärfilmare och hans alldeles hemmasnickrade arabiska vår. Det spelar dock ingen som helst roll. Det fina i kråksången är att filmen artificiellt lyckats uppbåda en massiv, global opinion som plötsligt vet exakt hur man ska lösa problemen i Uganda och Kongo: genom att ”stoppa Kony”. Alla politiska handlingar som på något sätt anknyter till den ambitionen, kommer att ha ett enormt stöd på Facebook och på Internet överlag bland politiskt o- till halvmedvetna människor. Rudimentärt mentalt funktionella personer, som begriper att filmen är mer eller mindre dravel, kommer till stor del att falla tillbaka på ”sunt förnuft”-argument i stil med att det givetvis är bra att man stoppar den utan tvivel osympatiske Kony, oavsett orsakerna (och, dessvärre, metoderna).
Kony 2012 menar som sagt att dess syfte är att USA ska ha kvar de etthundra rådgivare som finns i Uganda, och att den gjorts för att säkerställa att de inte tas hem av Washington. Betydligt sannolikare är förstås att det handlar om att bereda marken för mer omfattande operationer, möjligen militär intervention, i olika delar av subsahariska Afrika. Jämförelserna med Hitler antyder i alla fall det senare – USA skickade inte bara hundra militära rådgivare till Storbritannien när det begav sig. När Hitler dyker upp måste man förstås dra ut i krig; det är alla överens om. De exakta orsakerna är det dock för tidigt att säga något om – naturresurser som olja är förstås ett ganska säkert kort, liksom geopolitiska överväganden som svar på Kinas snabba och sedan länge pågående expansion i området. Att filmen och dess genomslag på allvar skulle vara helt grundade på en fristående och i så fall totalt monoman välgörenhetsorganisation vars enda syfte är att få död på en ensam negerhövding och hans rövarband är i alla fall inte så sannolikt.
Implikationer
Förmodligen är Kony 2012 främst det den verkar vara – ett sätt att skapa opinion för annars moraliskt svårmotiverade politiska handlingar av geopolitisk natur, och ett effektivare sådant än diffusa anklagelser om massförstörelsevapen. Men vi kan också få en aning om hur framtidens krig och maktutövning kan komma att gestalta sig. Att morgondagens metod för att motivera krig och förstörelse är ”folket” och ”demokratin” är förstås ingen nyhet – så är det redan och har varit länge, och i och med den ”arabiska våren” med tillhörande interventioner har detta tillstånd också gått in i en ny fas. Det nya med Kony 2012 är att man istället för att fokusera på det givna folket i det område där man tänker lägga sig i, stödjer sig främst på en amorf massa av Facebookanvändare och ”global opinion,” som i en vulgär propagandafilm fått veta att gripandet av (helst förmodligen mordet på) en krigsherre i Kongo är första steget till global förlösning, förbrödring och a better tomorrow. Dessutom erbjuds möjligheten att visa upp sin moraliska dignitet genom ett hippt armband och skojiga protestaktiviteter, och därmed lägga en mycket passande bit till den pseudoidentitära konsumtionsmänniskans statuspussel.
Genom att via Internet och sociala medier hetsa djupt obildade massor till radikala ställningstaganden i frågor de egentligen helt saknar insyn i, kan den som vill starta ett krig, mörda en fiende eller bedriva geopolitik på annat sätt stödja sig på en artificiellt genererad global folkvilja. Detta kommer, om det klaffar, att erbjuda enorma möjligheter att bedriva global politik. Inte minst kommer man att med större lätthet än någonsin kunna nonchalera de befolkningar som är direkt berörda av de åtgärder man beslutat att vidta. Allmänna medmänskliga principer (såsom att det är dumt att vara en barnsoldatsgeneral som tar sexslavar), vars innebörd och relevans i enskilda fall helt kan definieras av resursstarka intressenter, kan övertrumfa verkliga politiska omständigheter och de inblandades erfarenheter fullständigt. Begreppet demokratisk förankring får en helt ny innebörd, i synnerhet för den som har resurser till att skapa globala åsiktstrender.
Platon menade att demokratin övergick i tyranni genom demagogi och pöbelvälde. I den globala tidsåldern, när torget i den grekiska statsstaten ersatts av Youtube och Facebook, och den gapande folkförföraren av välproducerad, sentimental propagandadynga som når miljoner på några dagar, är det perspektivet dystrare än någonsin.
Om skribenten: Solguru
