Viktor Rydberg (1828-1895) spelade en viktig roll i förmedlandet av det fornnordiska arvet till nya generationer. Han skrev den mäktiga studien Undersökningar i germanisk mytologi, men han författade också mer populariserade framställningar som Segersvärdet och Fädernas gudasaga. Intressant är att Rydberg planerade att inleda Undersökningar med en gudasaga, vilken ofta identifierats med Segersvärdet. Det har dock visat sig att det egentligen rörde sig om ett annat manuskript, vilket aldrig publicerats. Förrän 1993, då Lars Krumlinde, Viktor Rydberg-sällskapet och Svenska Akademien tillsammans såg till att det gavs ut, under titeln Sagan om svärdet.
Sagan om svärdet
Som i en drömlek hade idgoda asar skapat människosläktets stamfäder. Det var ett ödets verk vid vilket de handlat som tjänare åt en dunkel makt, vars härold Urd är och vars uppsåt hon och Mimer bättre än gudarna känner. Med människosläktet började orons skede. De avtalens heliga band som i urtiden knötos mellan alla varelsearter hade sedan dess, det ena efter det andra, lossnat och fallit, utan att gudarna velat det och likväl icke utan deras skuld…
– Rydberg
Med en sådan titel för det snabbt tankarna till Tolkien, vilket inte är ägnat att förvåna med tanke på Tolkiens och Rydbergs många gemensamma inspirationskällor. Deras sätt att skriva påminner också om varandra, det är en relativt kärnfull stil vi möter. I jämförelse med Tolkien befinner sig Rydberg dock närmare källorna, även om han behandlar dem med konstnärlig frihet.
Vi vet idag att det i den fornnordiska traditionen fanns ett inslag av svärdkult. I ett gammalt inlägg om Tyrfingcykeln skrev vi om detta följande:
Ett av de indo-europeiska, och då inte minst de nordiska, folkens utmärkande drag var den roll svärdet spelade hos dem. Svärd gavs namn och gick i arv, historierna om förtrollade och förbannade svärd är också många. Kung Arturs svärd i stenen och Excalibur, Hrolf Krakes Skofnung och Sigmunds Gram är bara några i en lång rad av mytomspunna nordeuropeiska svärd, ett par återkommande teman är svärdet som bara kan dras av en sann kung eller hjälte och svärdet som splittras men sedan smids samman igen. I mer modern litteratur har denna nordiska tradition förts vidare, med exempel som Aragorns Anduril, Elrics Stormbärare och Svavelvinters Ebharing. De två senare av dessa för genom sin demoniska natur osökt tankarna till ett av den nordiska traditionens mest beryktade vapen, svärdet Tyrfing.
Rydberg placerar ett sådant svärd i centrum för sin saga, samtidigt som hela den nordiska myten äger rum runt det. Huvudpersonen, på många sätt den som i bakgrunden sätter igång det ödesdigra skeendet, är här ett svärd. Rydberg skildrar hur Burs söner ordnar världen ur kaoshavet. Han skildrar det inte reciproka förhållandet mellan asar och jättar, vilket gradvis förbittrar jättarna och driver dem i händerna på sina ondskefullaste fränder, bland dessa den ”tre gånger födda”. Inte minst är det undandrivandet av jättarna för människornas skull som ”alstrat hat och hatet givit näring åt det värsta som kaosresen gav sina barns sinnen i arv”. I den fornnordiska världsbilden har allt konsekvenser, när man tar utan att ge får man på sikt betala ett än högre pris. Det som leder fram till Ragnarök är hos Rydberg snarare en variant av entropins lag än ondska.
Det är en komplex väv Rydberg med utgångspunkt i de nordiska myterna och sagorna väver. Där finns alfer, vaner, jättar och andra, där finns Mann, germanernas urfader men också Rode, den förste rövaren. Skeendet leder fram till att en förbittrad Völund smider ett svärd, med vilket han planerar att leda jättar och missnöjda alfer mot Asgård. Völund framträder som en tragisk gestalt i sagan, effektivt tecknad. Men det finns många huvudpersoner.
Effektiv är också Rydbergs skildring av Ragnarök. Völunds svärd når så småningom sitt mål, och världsundergången sätts igång. I kontrast till den idylliska inledningen på sagan är det gripande i sitt mörker, sin tragik och sin heroism, och på samma gång god fantasylitteratur. Överhuvudtaget är Rydberg skicklig på att skildra allt från Järnskogen till underjordiska världar, här finns inga orcher men Rydbergs alfer, dvärgar och jättar är lika levande som Tolkiens. Roligt är att hans intresse för Månen, tydligt i Singoalla, återkommer i ”månalfen Nep”. Han skriver om Ragnarök:
… det är Surt, som anrycker med Muspels söner – mörknar östern av Järnskogens svarta vidunderhärar, förda av Loke och Hate Månegarm – vitnar norden av snö och hagel, varur förnimmes de vrålande och tjutande stormjättarnas stridssång – de komma på vingar, på skidor, på jotunulvar, förda av Rym…. överallt enhärjar störtande, man och häst, till marken under resarnas hugg och slag, under vidundrens blodiga käftar, under Muspelsönernas blossande och gnistrande vapen.
Inflytandet från Grundtvig, där den forna tron tolkas som en förelöpare till den kristna, anas i avslutningen, där Rydberg skriver:
Och i tidens fullbordan uppenbarar sig den okände guden själv, jämkar och förliker vad som bot tarvar och stiftar för tro och levnad lagar, som evigt skola stånda.
Men dessförinnan är det en storslagen fantasy, som förenar de flesta berättelserna om asagudarna med historier om både människor och alfer, från skapelse till Ragnarök. Man kan vara osäker på den tolkning av sagorna Rydberg gör, där samma svärd står i centrum, men i det stora hela är han trogen det mesta av deras detaljer och deras betydelse. Det är tragiskt och heroiskt, inte minst torde det vara en god inspirationskälla för den som själv vill skapa stor litteratur med utgångspunkt i fornnordiskt stoft.
Relaterat
Tyrfingcykeln
Viktor Rydberg och Bonde-Sverige
Viktor Rydberg – Singoalla
Viktor Rydberg – Medeltidens magi
Om skribenten: Joakim Andersen
