Det svenska kulturetablissemanget, med tillhörande svans av förvirrade ungdomar, har under senare år haft fullt sjå med att begripa vad som händer i Sverige. Det har stundtals lett till halsbrytande utläggningar. Ett av många fenomen nomenklaturan haft problem med är det tilltagande missnöjet med ”politisk korrekthet”. Här finns en uppsjö av fascinerande tolkningsmodeller att kika på.
Först ut, vad jag minns, var Niklas Ekdal, redan 2006. Som ledarskribent presenterade han följande teori: ”Avsikten med PC-begreppet är i grunden att legitimera cynism; jag tror inte på växthuseffekt, jämställdhet, bistånd, minoriteters rättigheter, sociala reformer, Amnesty och Läkare utan gränser alltså är jag lite tuffare.” Det handlar alltså om att det DN, Expo och den svenska vänstereliten (i vilken jag inkluderar liberaler som Ekdal, som förmodligen inte har det minsta emot det heller) står för skulle vara idealism. I motsats till ”cynism” och att vilja vara tuff.
Vapenbröderna Tobias Hübinette och Patrik Lundberg har en annan idé: kritiken handlar om att svenskar vill kunna kalla dem kineser och teoretisera om deras genetiska pingiskapacitet. Denna variant, att diskussionen handlar om att få säga ”negerboll” eller dra rasistvitsar, är förmodligen en av de mer utbredda när man ser folk ställa sig på barrikaderna för den politiska korrekthetens inneboende värde. Tanken är att det hela handlar om att vara snäll. Vilket då innebär att de som anklagar andra för att vara politiskt korrekta vill vara dumma.
Men det har ju för fan inte med det att göra, pappskallar.
Politisk korrekthet som fenomen går långt bortom att Sveriges Radio klipper bort ljudbitar i Astrid Lindgrens högläsning så att Pippis pappa plötsligt är ”-kung”, eller att bajsnödiga människor tycker att man inte ska använda fula ord om folkgrupper det är synd om. Det här är också problematiskt på sitt sätt. Det första för att det är att göra våld på historien, det andra för att det är störigt i största allmänhet (folk snackar skit om varandra alltid, på alla möjliga grunder, och att vissa specifika egenskaper ska fridlysas från slaskprat är bara dumheter). Men det är naturligtvis inte där det går illa på riktigt.
Politisk korrekthet – när den är på allvar – ställer till betydligt värre saker.
Den får människor att vara rädda för att säga vad de tycker, och att ilsket huka i anonyma kommentarsfält. Den gör att oseriös opinionsbildning ses som rationellare forskning än riktig sådan (för att den senare ger resultat som skär sig mot förutfattade meningar). Den gör så att en statsminister vars politik förslummar landets förorter och orsakar våldtäkter, rån och mord begångna mot den befolkning som valt honom sitter och gaggar om att hans anfader var cirkusartist.
Politisk korrekhet sätter ensamma kvinnliga fängelsevakter i samma rum som psykopatiska våldsbrottslingar, anställer uttalat inkompetenta brandmän för att öka ”mångfalden” och bekämpar rasism i skolor där problemet är att de förment förtryckta minoriteterna spöar den förment förtryckande majoriteten (och varandra). Politisk korrekthet leder till mediedrev mot människor som delger sina konkreta erfarenheter, den havererar migrationspolitiken och får människor att diskutera politik överlag i termer av sina egna känslor istället för samhällelig verklighet.
Den producerar dessutom frustrerade motreaktioner – Breivik agerade nu av allt att döma utifrån sitt eget schizofrena fantasiuniversum, men när man förbjuder människor att öppna käften på normala villkor finns i varje fall alltid risken att de hittar på betydligt värre sätt att komma till tals. Att eliminera det normala samtalet genom medialt och akademiskt påtvingad låtsaskonsensus är inte ett vettigt sätt att lösa de enorma motsättningar som byggts upp i Västvärlden genom fyrtio år av idiotisk kulturradikalism. I synnerhet inte när tillväxten inte längre räcker till för att förpacka totalt oansvarig invandring, värdelös skola och förfulande estetiska ideal i ekonomiska reformer.
Att vara politiskt korrekt är – när vi skalat bort flosklerna om jämlikhet, jämställdhet och allas-lika-värde – ett irrationellt, korkat och oansvarigt sätt att förhålla sig till verkligheten på. Det är att blunda för enorma samhällsproblem, för att de liks skulle lösa sig om den fria marknaden fick råda, eller om socialismen segrade, eller om alla bara slutade tänka i termer av ”vi och dom”, eller om Hissjös alla grisar införskaffade trehjulingar och genomförde en polarexpedition. Politisk korrekthet är att skada andra människor genom sitt eget förhållningssätt, och sedan peka finger och kalla andra för rasister och främlingsfientliga när det samhälle man själv skapat och stödjer går åt helvete.
Det, om något, är cyniskt.
Om skribenten: Solguru
