I samband med olika skandaler knutna till vänsterkanten har ett nytt ord börjat brukas på Sveriges knäppflygel. Det är inte ett särskilt svårt eller ovanligt ord, ändå lyckas i stort sett samtliga personer som använder det använda det fel. Jag tänkte därför mycket kort förklara vad ordet satir betyder. Wikipedias definition är klockren:
”Satir är en skrivteknik där man påvisar brister hos subjektet (till exempel en individ, en organisation eller en stat) för att förlöjliga, ofta menat som en provokation eller för att få till stånd en förändring. Humor i satir tenderar att vara subtil, med ett fritt användande av ironi och skruvad humor. Enkelt förklarat är det ett sätt att förmedla budskap i förklädd form med hjälp av ironi och humor.”
Och, vidare, ”Den största fördelen med satir är dock att satirikern kan ta motståndarens sida och argumentera in absurdum för den för att påvisa brister hos opponentens resonemang.”
Med eller utan Wikipediadefinition: satir är i de allra flesta fall en fråga om att skoja till det genom att inta en motståndares position i syfte att gör sig lustig över den. Det är inte att säga vad man tänker egentligen, eller säga något överdrivet för att leva ut lite barnsliga aggressioner. I så fall vore varenda näthatare i landet en briljant satiriker.
Alltså: när en extremt vänstervriden, självgod tönt i Galago formulerar skämtsamma hot mot Per Gudmundson (en person Galago som helhet med all säkerhet hatar på riktigt) är det möjligen någon sorts humor. Men det är inte satir, såvida inte Galago avser att förlöjliga sig själva och det de själva står för. Och det gör de förstås inte, eftersom Galagogänget till största delen är uddlösa hovnarrar utan minsta självdistans, som tror att det är kontroversiellt att säga att Jimmie Åkesson är dum, eller rita roliga gubbar som bajsar och har sex.
På samma sätt: om den nu pågående teateruppsättningen av Solanas SCUM Manifesto avser att förlöjliga och driva med feminismen, så är den satir. Men det är ju inte alls poängen; pjäsen uppförs och hyllas av samma trötta elitfeminister som vanligt, med syftet att bekämpa en demoniserad version av 50-talets könsrollsmönster, främst belägen i deras egna huvuden. Man kan möjligen låtsas som att manifestet och föreställningen är roliga eller på något sätt relevanta. Men satir, det är de inte, i varje fall inte frivillig sådan.
Hur som helst: att säga det man verkligen tycker på ett otrevligt, överspelat eller löjligt sätt är inte satir. Och därför bör svensk muppvänster sluta använda det ordet för att ursäkta bort en våldsromantik man vill men inte törs stå för.
Om skribenten: Solguru
