SDU har startat vad som kan bli en storm för Sverigedemokraterna. Förhoppningsvis får det hela positiva följder.
Sverigedemokratisk Ungdom har gått ut och krävt att partiet ska ge sitt stöd åt erkännandet av en palestinsk stat. I motiveringen skriver man att partiets linje i Israel-Palestina-konflikten allt för länge ”präglats av enskilda partiföreträdares personliga agenda.” Det hela kan bli en av de största prövningarna i partiets historia, om debatten flammar upp på allvar – enstaka Sverigedemokratiska twittrare överväger redan att lämna partiet.
Vissa Sverigedemokraters försök att framställa svensk vänstermedias skildring av konflikten i Mellanöstern som ett oerhört relevant problem för det svenska debattklimatet har aldrig haft någon trovärdighet. Exakt vad meningen skulle vara med den Per Ahlmarkska fixeringen vid Israels absoluta rätt att uppföra sig precis hur som helst har för mig också länge varit påfallande oklart. Inte för att jag för den sakens skull riktigt kan dela romantiseringen av palestiniernas våld som ren ”frihetskamp”, men det har aldrig varit någon poäng för SD att profilera sig som ett pro-israeliskt parti. Israel klarar sig utmärkt utan svensk hjälp.
Med det sagt finns det faktiskt ingen orsak att oproblematiskt ta ställning för palestinierna heller. Vi kan för ett ögonblick bortse från den interna dynamiken i Mellanöstern – där judarnas besinningslösa våld mot araberna varvas med lika besinningslösa självmordsangrepp mot israeliska civila, och det ena sedan femtiotalet använts för att ursäkta det andra och tvärtom. Det dör många fler i många andra länder, och relevansen för Sverige är väl snarlik. I den mån vi har tid och resurser skulle vi förstås kunna hjälpa till, men det är en extremt konstig hjärtefråga att ha som svensk nationalist (eller, för den delen, ”kulturkonservativ” eller vad moderpartiet nu vill kalla sig).
Den stora faran för Sverigedemokraterna nu är hur som helst den prosionistiska falangen – några fanatiska antisemiter som till varje pris måste ta avstånd från Israel finns inte längre kvar i partiet, så om SDU:s markering leder till konflikt kommer det att vara på Tommy Hanssons och Ekerothbrödernas samvete åtminstone lika mycket som på ungdomsförbundets. Med det sagt tåls det att sägas igen: det finns mycket lite orsak att engagera sig i denna fråga så länge vare sig israeler eller palestinier visar minsta lilla intresse för vad som händer i Sverige. Vi ska inte åka på illa dolda provokationsbåtar till Gaza, men heller inte låtsas som att det israeliska övervåldet mot utblottade palestinier är någon sorts legitim, polisiär verksamhet befriad från israelisk etnocentrism. SD skulle möjligen kunna bli det första parti som har en seriös och nyanserad linje i frågan, istället för frasradikalt fantiserande?
Sverigedemokraterna bör annars stärka den linje som en smått briljant Jimmie Åkesson styrde in skutan på när han meddelade att partiet tills vidare låter utrikespolitiken vila – få tyst på de gällt skrikande sionisterna så pass att deras åsikter inte framstår som partilinje, utan att för den sakens skull snöa in för mycket på en pseudo-etnopluralistisk linje till stöd för ett Palestina som högaktningsfullt struntar och alltid kommer att strunta i vad som händer i ett litet land i Norden. Medlemmarna bör också, oavsett hur de personligen ställer sig i frågan, välkomna en sådan inriktning – och i varje fall inte lämna partiet. Den som slutar bry sig om Sveriges framtida utveckling på grund av sitt hysteriska engagemang i ett oändligt ökenkrig halvvägs runt planeten är en pajas.
Om skribenten: Solguru
