Kinapuffsgate går vidare i svensk media. Själva debatten är tröttsamt förutsägbar.
– Alla svenskar är strukturella rasister.
– Det där är omvänd rasism. Jävla du. *näthata*
– Där ser du att du är rasist. Du blir ju defensiv när jag kallar dig rasist.
Och så vidare. Inte så intressant.
Intressant är däremot hur debatten började. Det skedde genom en enda liten krönika, nämligen Patrik Lundbergs ”Ni sliter själen ur mig”. I den hävdar Lundberg att han ungefär en gång i veckan får höra någon säga ”kolla en kines”. I en uppföljningskrönika, något mindre uppmärksammad, tillägger han också att han kallas för ”tjingtjong”. Han påstår vidare att folk brukar säga att det nog ligger i hans natur att äta med pinnar och spela pingis.
Nu är det väl ingen vuxen människa som riktigt tror på Lundberg, och det är inte så konstigt. Hans Anne Frankianska upplevelser är nämligen lyfta från en artikel av Tobias Hübinette och Carina Tigervall – ”Gulinghumorns Grunder” – publicerad i Dagens Arena #2 från 2010. Precis som i Lundbergs artikel är det främmande människor som säger ”tjingtjong” och ”kines”, och hyser rasbiologiskt grundade hatfördomar om asiater. Lundberg har översatt den ganska träliga, pseudoakademiska jargongen i Hübinettes artikel till vad som ska föreställa vara egna vardagsupplevelser, samt plockat lite från den topp tunnor vansinniga inledningen.
Höjdpunkten i Hübinettes artikel är nämligen just inledningen – en dramatisk skildring av hur Expogrundaren själv dunkar ett dagisbarns huvud i ett fönster (you can’t make this stuff up). Orsaken? Barnet hade sagt ”Titta, en kines.”
För den som orkar gräva fram det aktuella numret av Arena (liten sammanfattning finns här) blir det rätt uppenbart att Lundbergs texter grundar sig mer på läsningen av den artikeln (och möjligen annat material av Hübinette och besläktade postkoloniala tyckare) än på veckovisa upplevelser av rasism. Det här är inte vilken adopterad som helst som ger uttryck för sina upplevelser, det är en person som tillhör den minimala grupp människor i Sverige som läser böcker i stil med Annika Hamruds Svensk, svenskare – ett reportage om Sverigedemokraterna.
Krönikan handlar om att försöka lansera en representant för de utsatta minoriteterna. Detta är ingen tjatigt politiserad låtsasakademiker från Stiftelsen Expo, utan en alldeles äkta minoritetstillhörig som var vecka far illa i klorna på den strukturella rasismen.
För oss som inte riktigt köper den framställningen räcker det som sagt med att slå upp Arena från 2010. Artikeln är för övrigt illustrerad med – just det – en påse Kinapuffar.
Om skribenten: Solguru
