Alain de Benoist – On the Brink of the Abyss

Ekonomi, Ideologi, Inrikespolitik, Invandringspolitik, Litteratur, Metapolitik, Nya högern, Politik, Rekommenderat, Samhälle

  • 19
    Delningar

Är det rådande systemet i grunden bra, med undantag för invandringspolitiken och/eller den politiska korrektheten? Eller genomlever vi snarare ett historiskt systems sista dagar av kriser och dekadens? Är politisk korrekthet och massinvandring snarare symptom, om än i det senare fallet ett i sig dödligt sådant, på mer djupgående problem?

Alain de Benoist är en av den europeiska nya högerns främsta representanter (även om han hellre beskriver sig som ”varken höger eller vänster”). I On the Brink of the Abyss tar han i en serie texter upp olika aspekter av det rådande ekonomiska systemet. Detta med ett historiskt och internationellt perspektiv man normalt bara kan drömma om i den svenska ankdammen.

Kapitalismens tre faser

The language of economics has become omnipresent. Money is henceforth the obligatory conduit of all the forms of desire that are experienced within the range of the market. The financial system, however, has only so much time left.
– de Benoist

de Benoist beskriver kapitalismens tre faser. Den första präglades av kamp mellan arbetare och kapital, ett noll-summespel där ena partens vinster blev den andra sidans förlust. Det var under denna era Marx levde.

Men den kom att ersättas av den såkallade fordismen, där arbetarnas stigande löner innebar en växande efterfrågan och konsumtion. Detta system var i hög grad uppbyggt kring nationalstaten. Under denna period byggdes också välfärdsstaten. Mot slutet av 1970-talet mötte denna andra fas utmaningar och svårigheter.

Avreglering både av tullar och av finansmarknaden ledde till en tredje fas, den globaliserade ”turbo-kapitalismen”, där kapitalets och de allra rikastes andel av inkomsterna ständigt ökat. Växande ojämlikhet är en följd av detta, liksom medelklassens kris. Alltfler människor konkurrerar nu med arbetare i olika låglöneländer. Samtidigt har finanskapitalet fått en växande makt, över både produktivt kapital och regeringar. De gamla i-länderna avindustrialiseras, välfärden monteras ner, en brist på moral och måttlighet som tidigare hade varit chockerande breder ut sig både i den ekonomiska och politiska eliten.

de Benoist visar hur finanskapitalet idag driver konsumtionen på kredit, med ökad skuldsättning för både stater och individer. Oansvarigt lånas pengar ut, och när bubblorna exploderar måste staterna träda in och betala för att systemet inte ska kollapsa (”socialism för de rika”). Vilket i sin tur ökar staternas skuldsättning. Det är ett anstötligt sakernas tillstånd, men de Benoist visar också att det knappast är hållbart. Flera faktorer bidrar till ohållbarheten. Dollarn fungerar exempelvis som världsvaluta, men den amerikanska ekonomi den bygger på blir stadigt sjukare. de Benoist analyserar också hur problematiskt det är för Europas mycket olikartade ekonomier att ha euron som enda valuta, att Grekland hamnar i kris är en naturlig följd av det. Behandlingen av landet därefter är däremot inte naturlig, normalt hanteras inte ens länder som förlorat ett krig på liknande vis. de Benoist tar också upp medelklassens kris, som förr eller senare kommer leda till revolt.

Vi lever kort sagt i en historisk era där den gamla modellen nedmonterats, och den nya varken är hållbar eller legitim. Mentalt lever de flesta dock kvar i den svunna eran, och tror att den med vissa reformer kan fås att återkomma.

Paradigmskiftet

Only the resolute intervention of the working and middle classes in the battle can give to the ”indignation” that the practices of the capitalist system arouse, or to the widespread discontentment with the banks, the social basis that they still lack – so that the action to be conducted is situated below or beyond the limits of bourgeois legality.
– de Benoist

de Benoist beskriver hur den gamla högern och den gamla vänstern övergett sina historiska ideal. ”Högern” har accepterat marknadens logik och gett upp äldre värden som heder och osjälviskhet, ”vänstern” har ersatt sina äldre ideal med moralism i stil med ”anti-rasism”. Samtidigt går den ofta storkapitalets ärenden.

de Benoist analyserar det psykologiskt-ideologiska släktskapet mellan stödet för massinvandring och stödet för frihandel. Han citerar Emmanuel Todd:

On the international level, universalism and anti-racism are directly related to the domination of free trade. The idea of opening up, of overcoming all differences, leads to that.

Detta trots att protektionism, på nationell eller kontinental nivå, är nödvändigt för att inte Europas sociala modeller ska undermineras och gå under. de Benoist refererar i ett värdefullt kapitel till flera ekonomer som kan vara intressanta för den pro-protektionistiske läsaren.

I ett kapitel om Immigration, the Reserve Army of Capital tar de Benoist upp storkapitalets intresse av invandring. Historiskt har det varit kapitalister som drivit på sådant. Redan president Pompidou erkände 1973 att han öppnat gränserna efter att ett antal ”stora bossar” krävt det, och att deras avsikt varit att sänka lönerna och förstöra arbetarnas kampförmåga genom att föra in arbetare som var vana vid låga löner och saknade de franska arbetarnas tradition av klasskamp. Idag får deras projekt stöd från delar av den yttersta vänstern. de Benoist noterar att invandringens kostnader, både ekonomiska och sociala, externaliseras, det är skattebetalarna och medborgarna snarare än ”bossarna” som bär dem.

Det behövs ett paradigmskifte, där sakernas tillstånd inte längre ses som oundvikligt. Kritik av den rådande nationalekonomins påståenden kring exempelvis öppna gränser och avreglering är ett steg i detta skifte. de Benoist beskriver också hur folket i gemen, arbetar- och medelklass, drabbas av den förda politiken. Detta samtidigt som de sällan ens reflekterar över sakernas tillstånd eller möjliga alternativ. de Benoist lånar begrepp från Gramsci och talar om skapandet av ”kollektiva viljor” där det just nu bara finns ”individer”. I ett sådant projekt har den historiska högern mycket att bidra med, de Benoist tar upp kritiken av ocker, kritiken av att det ekonomiska överordnas bland annat det politiska, och insikten att ojämlikhet bortom en viss punkt är ett politiskt snarare än moraliskt problem.

Centralt för de Benoists analys är att medelklassen under kapitalismens andra fas var allierad med kapitalet. Deras intressen sammanföll oftast. Så är inte fallet idag, det är från medelklassen som ökade profiter idag kan tvingas fram. Men medelklassen har i gemen ännu inte anpassat sig till den nya situationen, eller ens identifierat den. de Benoists historiska subjekt är folket, där både arbetar- och medelklass ingår. Folket måste identifiera den nya situationen, och lära känna sina nya vänner och fiender. Så är det i grunden en populism de Benoist skisserar, delvis en sådan vi idag känner igen från både USA och Europa.

Sammantaget är det en mycket värdefull samling artiklar, som varmt rekommenderas den som vill få perspektiv på det internationella ekonomiska systemet, dess inbyggda motsättningar och dess framtid. de Benoist skisserar också användbara strategier för en bättre framtid, en sådan strategi är europeiskt samarbete för de europeiska folkens väl.

Vi införskaffar On the Brink bland annat här:

Arktos


  • 19
    Delningar
  • William Adams

    Tack för denna text. Mycket intressant. Svenskar har det i gemen emellertid alltför gott ställt för att vilja förändra i grunden. Maslows behovstrappa är daterad och har aldrig byggt på särskilt mycket empiriskt underlag, men den säger ändå någonting om underliggande mekanismer. Man kan få basbehov, trygghetsbehov, gemenskap (nåja, i alla fall familj) uppskattning, och självförverkligande uppfyllt genom att vara medelklass i Sverige.

    Det man kan hoppas på som något slags motkrafter är att medel- och överklass skaffar alltfler barn, bosätter sig på landet eller i tryggare stadsdelar i städerna, och utgör ett slags demografisk-ekonomisk motpol till de söndrande krafterna. Så kan man bygga upp en ny moral därifrån som partiellt tar avstånd från konsumism, hedonism och politiskt korrekthet.

  • Palnatoke

    Det nuvarande kapitalistiska systemet har varit dömt att gå under redan från början. Vilket den globala bankstereliten givetvis vetat hela tiden. Ett icke-linjärt system byggt på skuldpengar kommer så småningom till vägs ände. Ungefär där befinner vi oss idag.

  • Parsifal

    de Benoist och Christopher Lasch gör delvis likartade analyser men lite från olika infallsvinklar och med olikartad terminologi. Det är bara att beklaga att den amerikanske historieprofessorn Lasch avled straxt innan hans bok om Eliternas uppror publicerades 1995. Där finns analyser och förutsägelser som närmast är av profetiskt slag. I princip förutsade han Doanld Trumps valseger tjugo år i förväg. I en artikel av Svante Nordin i Axess nr 1/2018 (Den narcissistiska eliten, sid. 58-61) som tar upp Laschs böcker kan man läsa följande om den framväxande globalistiska eliten:
    ”De hörde inte hemma någon särskild stans utan rörde sig i en multinationell miljö i likhet med de företag de tjänade. Inom dessa skikt utvecklades en ny typ av kultur. Denna nya elit revolterade mot Middle America sådant de föreställde sig detta – reaktionärt, fördomsfullt, efterblivet, förtryckande, befolkat av en underklass utan utbildning, initiativkraft eller framtidsutsikter.Själva uppfattade de sig knappast alls som amerikaner, de tillhörde en internationell kultur av snabbt rörliga pengar, mode, glamour och populärkultur.”
    Varför dröjde revolten så länge?
    ”En del av svaret finns uppenbarligen i de förefintliga politiska och mediala institutionernas motståndskraft.” Men.
    ”Medieetablissemangets motstånd kunde i båda fallen ( brexit och Trump, min anmärkning) neutraliseras genom framväxten av medier av en ny typ som inte på samma sätt kunnat kontrolleras. Det har med andra or de senaste 20 åren skett en ibland oobserverad utveckling son underminerat den gamla elitens makt. Migrationen har tillstött som en utlösande faktor.”
    Artikeln tar också upp den nya klassens oförmåga att förstå sig på sina motståndare. Något som är genomgående i hela Västvärlden. Man verkar helt enkelt inte begripa vad som sker och varför. Vilket förklarar den vilsenhet och förvirring som vi allt som oftast ser prov på, inte minst i den svenska ankdammen.