Metaphysics of War har kommit ut i en tredje upplaga. Trots att det gått många decennier sedan essäerna först publicerades, innehåller boken mycket matnyttigt och relevant för samtiden.
Den tredje upplagan av Metaphysics of War kom ut för ett antal månader sedan på Arktos. Det handlar om en avsevärd förbättring jämfört med de två tidigare – både utseendemässigt och kvalitativt. För den som är tidigare obekant med boken, handlar det om en sammanställning av uppsatser författade under 30- och 40-talen av Julius Evola. Temat är krig och krigarmentalitet. Det är en av få böcker utgivna på engelska som fokuserar på Evolas politiska gärning, vilket kan ha olika orsaker.
Mellan de politiska stolarna
För en i första hand esoterisk förläggare som Inner Traditions (som publicerat de flesta engelskspråkiga översättningar av Evola) är Evolas politiska gärning dels ointressant, dels allt för belastad av hans kopplingar till fascismen. För den höger som räknar sig som direkta arvtagare till de (i bred mening) fascistiska rörelserna på kontinenten anses Evola problematisk av andra orsaker – gentemot den italienska fascismen var han växelvis bångstyrig och nedlåtande, och nationalsocialismens rasbegrepp ansåg han ”zoologiskt”.
Denna märkliga position mellan stolarna är en fortsättning på Evolas relation till politiken under hans egen livstid, då hans första tidskriftsprojekt förbjöds av fascistregimen och han ofta ignorerades eller trakasserades av de rörelser han nu ofta ses som en del av, bara för att efter kriget bli åtalad (om än slutligen friad) för att förment ha utgjort inspiration till nyfascistiska terrorister. Att Evola själv nästan undantagslöst besvarade förmaningar med att än hårdare hävda sina egna uppfattningar, oavsett vem som kom med kritiken, torde ha förstärkt detta förhållande avsevärt. Hans försvarstal när han anklagades för terrorism var visserligen till stor del sakligt, men även hånfullt och föga diplomatiskt. På samma sätt bemötte han under fascismens glansdagar en varning om att Mussolini inte höll med honom i en viss fråga med svaret: ”Synd för Mussolini”.
Förbättringar och självmordsbomber
Till boken. Den mest påtagliga förbättringen i denna upplaga är vid en första anblick omslaget och sättningen, som man får säga gör innehållet mer rättvisa än de tidigare. Vidare har notapparaten utvecklats, och översättningen setts över i sin helhet. Annars är det nog i första hand John Morgans förbättrade förord som är mest iögonfallande – det märks att några års erfarenhet har vidgat perspektiven och givit mognare infallsvinklar.
Förordet diskuterar bland annat tanken på heroisk död i krig, något Evola bland annat tar upp i samband med Japans Kamikaze-attacker under kriget i Stilla Havet. Morgan drar parallellen till muslimska självmordsbombare, och utvecklar ämnet på ett intressant sätt. Han påpekar att principen om martyrdöd i strid har massivt stöd inom islamisk tradition, men att både utpekandet av andra muslimer som legitima mål, och angrepp mot ’otrogna’ civila, är produkten av synnerligen komplicerade teologiska kullerbyttor inom fundamentalistisk-modern islamism (och då kanske främst salafismen).
Denna distinktion har inte bara en diffus religionsvetenskaplig eller esoterisk relevans, utan även en konkret, politisk och moralisk sådan, inte minst när det gäller den högaktuella diskussionen om terrorism. Det amerikansk-israeliska begreppsmonopol som hävdar att muslimer som bedriver vad de uppfattar som försvarskrig mot ockupation av egen mark definitionsmässigt är ”terrorister” är ogiltigt. Samtidigt finns det för anständiga människor inget alternativ till att med äckel vända sig ifrån de apologeter som försöker försvara faktisk terrorism och mord på civila (antingen de gör det på basis av muslimsk teologi eller vänsterextrema fantasier om mystiskt-marxistiskt motstånd mot imperialism och rasistiska världsstrukturer).
Krigare, soldater och kastregression
Evolas egna texter rör förstås Islam endast i förbigående, när han diskuterar olika aspekter på kriget. Med tanke på att han primärt skrev dessa artiklar för en samtida publik ser man tendenser till både anpassning och direkt protest mot olika samtida tankeströmningar, som ibland kanske främst är av (idé)historiskt kuriosaintresse, men det är inget genomgående. Istället återkommer många av hans huvudsakliga filosofiska principer i texterna, applicerade på enskilda frågor. En intressant distinktion som görs är den mellan soldaten och krigaren, där den förre redan etymologiskt är en betald våldsutövare, och en som enligt Evola alltid tjänar klasser som själva är orelaterade till det ethos som traditionellt sett sammanhängt med krigarfunktionen. I detta anknyter han till perennialismens tankar om en allmän kastregression som går från ett andligt styrt samhälle, över en krigisk och politisk statsmakt, ner till först borgerlighetens ekonomism, och slutligen samhällets sönderfall i principlöst driftsslaveri under en odifferentierad och generaliserad kast av utbytbara kollektivmedlemmar.
Värt att notera är att man i dessa uppsatser inte ser mycket av Evolas, religionshistoriskt mycket märkliga, antydningar om att krigarkasten, och därmed ”handlingen”, i traditionella samhällen redan tidigt skulle ha intagit en överordnad roll vis-a-vis prästkasten och det kontemplativa (en uppfattning, eller kanske snarare tendens, som sannolikt kom sig av Evolas syn på relationen mellan imperium och kyrka i Italien, där man möjligen med fog kan hävda att det förra under perioder förvaltat Europas andliga arv bättre än den senare).
Självdisciplin och frihet
Evola var ingen våldsförhärligande författare, och liksom övriga rent världsliga fenomen berörs i stort sett inte den moraliska sidan av kriget. Snarare handlar det, som alltid, om individuella och samhälleliga strukturbyggnader som antas kunna emanera ur krigaretikens inneboende ordnande och, för Evola, transcendenta natur. Självdisciplin menas vara en grundläggande förutsättning för reell frihet, eftersom alternativet är att styras av antingen instinktiva impulser, eller av dem som kan styra objekten för dessa instinktiva impulser. Detta – att lyda sig själv – blir möjligt genom att man först lär sig lyda andra, även när den intuitiva ”viljan” säger emot. Därför blir det militära, vid sidan av det asketiska livet under en guru eller i ett kloster, den historiskt sett vanligast förekommande förmedlaren av denna självdisciplin (även långt in i vårt tidevarv – jfr.”lumpens” omsjungna effekter på unga män).
Metaphysics of War är en fint sammanställd bok, som dels introducerar delar av Evolas bredare filosofi, dels behandlar specifika fenomen på ett sätt de flesta torde finna intressant. Som exemplen med självmordsbombare och självdisciplin ovan förhoppningsvis visar är det heller inte bara fråga om några ”häftiga” och samtidspolitiskt irrelevanta eller farliga våldsfantasier. Istället finner man här tankeväckande och originella perspektiv, anförda av en av 1900-talets originellaste tänkare under den förra stora, europeiska krisen.
Handla här eller här.
Oskorei: Julius Evola om korstågen (recension av första upplagan)
Om skribenten: Solguru
