Andra sidor av näthatet

Debatt, Rekommenderat, Samhälle

Det är lätt att tolka svenska massmediers iver att få kontroll över kommentarsfälten som en ren censurvilja – Politiskt Inkorrekt och liknande fora har redan börjat argumentera i de termerna. Det finns dock andra aspekter på det hela.

Medias beslut att förhandsgranska eller på annat sätt begränsa kommentarerna på sina sidor har väckt ramaskri. Till stor del är det naturligtvis med rätta – den som roat sig med att kommentera på tidningars hemsidor märker regelbundet att kommentarsurvalet ofta går från att ta bort olagliga, stötande och korkade inlägg till att censurera faktiskt åsiktsinnehåll. Det finns naturligtvis goda skäl att kritisera den sidan av saken, men det finns även andra aspekter som spelar in.

Trist att bli hotad och kallad hora
Faktum är att argumentationen kring ”näthatet” inte alls uteslutande är eller behöver vara uttryck för politisk korrekthet och journalistisk vilja att leva vidare i sin ideologiska bubbla. Det finns även andra orsaker. En sådan är förstås att det inte är speciellt roligt att hotas eller förolämpas grovt, och att det faktiskt inte är en skyldighet ens som offentlig person att låta sig utsättas för sådant. Med tanke på hur journalister rutinmässigt tonar ner betydelsen av våld mot Sverigedemokrater (och i princip totalnonchalerar ”antifascistiskt” våld mot radikalare höger) kan man tycka att de egentligen inte har något att klaga på själva heller – de får det samhälle de vill ha.

Samtidigt kan man inte hur långt som helst sitta och använda någon sorts resonemang om ”lika goda kålsupare” för att legitimera otrevligt beteende mot meningsmotståndare. Dessutom är det en minoritet även bland Sveriges journalister som faktiskt omfattar uppfattningen att ”rasister får skylla sig själva,” eller som statsminister Reinfeldt menar att man får ”räkna med” att saker händer om man tycker fel. Det är en extremistisk uppfattning – och de flesta journalister som nonchalerar eller hävdar att Sverigedemokraterna ”spelar martyrer” (som Socialdemokraternas interna instruktioner säger att man ska säga) fattar faktiskt inte att hot och våld mot högern är något som finns. För det kan man lasta dem, och kritisera dem, men att sitta och skrika ”kommunisthora” i kommentarsfält och på bloggar är kontraproduktivt, korkat och dessutom jävligt otrevligt. Till saken hör också att den infama ovanan att flyga på folk  med korkade påhopp utan anledning även, kanske till största delen, utförs helt utan politiska motiv av rena arslen.

Någon sorts ordning
Nästa punkt är att kommentarsfält, precis som andra offentliga fora, faktiskt inte – med eller utan ”politisk korrekthet” – kan få se ut hur som helst. Den typ av dunderliberalism som menar att Flashback är den högsta formen av mänsklig debatt är inte grundad i någon som helst vettig princip för offentliga samtal. I vissa avseenden är den svenska debatten faktiskt i behov av ”mer respekt”. En sådan respekt skulle givetvis inkludera att man inte kan ogiltigförklara andras åsikter genom ad hominem-angrepp och floskler, utan faktiskt måste ta diskussionen. Folk som i det läget vägrar att spela boll på lika villkor kan man då med gott samvete kasta bort; ett relevant meningsutbyte utgörs inte av att bara skriva halsstarriga påståenden om det ena och andra och sedan kalla motståndaren batikhäxe-skäggbarn – eller ”rasist”.

Det är alltså inte principiellt fel att förhandsgranska kommentarer och avlägsna sådant som är aggressivt, monomant eller på annat sätt icke konstruktivt. För högerns del torde det för övrigt vara bra om de sämsta representanterna för invandringskritik, ”konspirationsteorier” och antifeminism försvann helt ur offentligheten, eftersom de häller bränsle på den mest hysteriska antirasismen och därmed utgör en fara både för debattklimatet och för seriösa aktörer på högerkanten – de må nu vara mer eller mindre ”extrema” vad åsiktsinnehållet anbelangar.

Orosmoln
Tyvärr finns det förstås en hel del orosmoln på horisonten. Ett av de värsta är vissa journalisters påstående att man ”inte kan diskutera” med vad de uppfattar som ”rasister och konspirationsteoretiker”. De menar att hela åsiktskomplex är så anstrukna av patologi att det inte finns någon anledning att låta dess representanter få komma till tals. Om man härmed syftade på personer som rent faktiskt lider av olika former av schizofreni, tror att världen styrs av ödlor eller att all kritik av eller avvikelse från den egna åsikten definitionsmässigt motiveras av judekontroll, proislamism eller frimureri vore det en sak. Problemet är, att när en person som på allvar omfattar genusvetenskap, mångkulturalism och olika bastardiserade former av marxism säger att det ”inte går att diskutera” med vissa människor säger det väldigt lite om dessa människors faktiska kompetens.

Principen att folk som reagerar på motsatta åsikter med hysterisk aggression inte kan delta i diskussion, och att tidningar eller andra fora inte har någon som helst skyldighet att i yttrandefrihetens namn erbjuda dem en plattform är inte i sig fel. Att kalla folk hora, kommunistsvin eller svarting under deras egna artiklar har ingenting med någon ”rättighet” att göra. Den stora faran är dock att det är högst tveksamt i vilken mån det är denna självklarhet den nya förhandsgranskningsivern egentligen syftar till.

Vettig princip blir farlig
Den huvudsakliga anledningen till att journalister och vänsterfolk inte kan ”ta debatten” har nämligen ingenting att göra med att hela den ”populistiska extremhögern” är så oerhört konspirationsteoretisk och sinnessjuk att den inte går att prata med, utan att samma journalister och vänsterfolk är totalt obildade. De klarar egentligen bara att hävda utnötta sofismer ämnade att (bort)förklara kön, etnicitet och en myriad samhällsproblem med kontrafaktiska fantasier de misstar för idealism. Och de klarar definitivt inte av att ”ta debatten” seriöst, utan att angripa motståndaren med etablissemangsmedias terminologiska motsvarigheter till ”kommunistfitta”: rasist, homofob, islamofob, antisemit.

Därför är det tveksamt om den egentligen vettiga princip som skulle kunna finnas inrymd i kampen mot ”näthatet” kommer att bli något annat än just det debattörerna på Politiskt Inkorrekt hävdar av bara farten: ett censurmedel.