Solguru har läst en välkänd uppsats om den fria viljans problem. Det är en text som, trots brister, väl förtjänat den uppskattning den rönt.
Schopenhauers välkända uppsats om den fria viljans problem skrevs som ett bidrag till en tävling utannonserad 1839 av Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab. Frågeställningen, som lovade en guldmedalj till vinnaren, löd som följer:
Är det möjligt att bevisa människans fria vilja genom självmedvetandets bevis? (Num liberum hominum arbitrium e sui ipsius conscientia demonstrari potest?). Schopenhauers resonemang kring frågan gick (i motsats till ett annat av hans bidrag till en annan tävling, rörande moralens grund) segrande ur striden. Vad handlar det hela då om?
Den självupplevda viljefriheten
Varje människa upplever i viss utsträckning att hennes vilja är fri – att hon träffar val, och skulle kunna träffa andra. Descartes och flera andra med honom har anfört detta faktum som argument för ett accepterande av viljans frihet a priori – att vi kan välja vilka handlingar vi ska eller inte ska utföra, om vi inte hindras av utomstående faktorer, är lika spontant, intuitivt självklart för oss som att vi kan tänka och uppleva vår omgivning. Schopenhauer menar dock att detta är att missförstå själva frågeställningen och att diskutera frihet i naiva termer.
Att vi när vi väl vill något har möjlighet att handla i enlighet med denna vilja och därmed upplever frihet är, enligt honom, något helt annat än själva viljans frihet. Frågan borde inte vara huruvida vi får ”vår vilja fram” eller inte, utan varför vi överhuvudtaget vill. Med andra ord: inte om vår vilja kan förverkliga sina mål, utan i vilken mån viljan i sig själv är fri – obetingad.
Kausala samband
Sedd ur det perspektivet blir tanken på en fri vilja problematisk. Schopenhauer anför olika exempel på kausalsamband i naturen – från de strikt mekaniska och överföring av kraft mellan döda kroppar, fram till det mänskliga medvetandets komplexa vägande av yttre och inre orsaker i form av motiv och tankar. Slutsatsen han drar tämligen tidigt i den närmare hundra sidor långa uppsatsen är, att varje viljehandling måste ha tillräcklig orsak för att uppstå, och att detta förhindrar en fri vilja i konventionell mening. Liksom allt annat som sker i naturen måste viljan agera utifrån tillräcklig grund – oavsett hur komplext orsakssambandet bakom ett specifikt val är, måste det om alla givna förutsättningar är desamma alltid bli detsamma. Viljan är alltså tvingad.
En bokstavligt talat fri vilja – det vill säga en vilja som kunde välja vilket som helst av två alternativ även om alla bakomliggande omständigheter vore exakt lika – blir för Schopenhauer något helt och hållet godtyckligt. En sådan frihet vore att handla utan orsak eller motiv – med andra ord slumpmässigt, vilket i sin tur inte är ett begrepp som korresponderar särskilt väl med någon meningsfull förståelse av frihet som begrepp.
Karaktären som frihetens grund
Schopenhauer menar att val är produkten av dels yttre omständigheter, och dels människans förefintliga karaktär. Den senare är (något kontroversiellt) i alla avseenden oföränderlig – människans väsen kan bara medieras och ta olika uttryck genom exempelvis bildning och reflektion, men aldrig förändras i grunden. Utöver skilda erfarenheter och olikheter i givna situationer, är det enligt Schopenhauer denna grundkaraktär som är orsak till att olika människor agerar olika under likartade omständigheter.
Inspirerad av Kant menar också Schopenhauer att det är precis i denna karaktär – i vårt vara – som den faktiska friheten existerar. När vi upplever oss ytterst ansvariga för vad vår karaktär i samverkan med omgivningen gjort och valt, alltså som moraliska subjekt, är vi också fria i transcendental mening. Den subjektiva (men ändå helt korrekta) medvetenheten om att våra handlingar till stor del emanerar ur vår essens gör att vi rent faktiskt i viss mån utgör orsak till – så att säga väljer – förloppen som drabbar oss. Detta trots att själva viljan i sig inte kan agera med godtycklig ”frihet” i en lagbunden värld.
Essens kontra konstruktion
Detta synsätt är för övrigt intressant att kontrastera mot socialkonstruktivistisk människosyn, vars företrädare inte sällan hävdar att ”essentialism” tar ifrån människan hennes frihet och gör henne predestinerad till fullo. Denna argumentation är grundfalsk, av den enkla anledningen att en individ som bestäms av sociala omständigheter givetvis inte är friare än en person som, helt eller delvis, bestäms av en essens – biologiska faktorer, gudomliga dekret eller vad det än vara må. Eftersom essensen dessutom är människan själv, och hon därmed blir delaktig i sitt öde snarare än en produkt av yttre faktorer, är alltså förhållandet om något det motsatta – socialkonstruktivismen berövar människan mer av hennes frihet än någon essentialism.
Det finns anledning att misstänka att det socialkonstruktivisterna ogillar är att givna mänskliga karaktärsdrag av essentiell art kan antas begränsa på godtycklighet grundade samhällsprojekt av typen jämlikhet. Strukturalister, postmarxister och övriga störs helt enkelt av att abstraktioner födda ur deras egen maktvilja eventuellt skulle kunna begränsas av en yttre (eller inre) verklighet.
Med utgångspunkten att människan har ett fundamentalt, individuellt vara som samverkar med yttre faktorer kan man fortfarande betrakta människan som subjekt, aktör, ansvarig och fri – utan att för den sakens skull postulera en godtycklig form av frihet som åtminstone i ett kausalt universum blir svårförsvarad och svårbevisad. Det är en av Schopenhauers viktigaste poänger, vad man än må tycka om hans filosofi i övrigt.
Hätsk, men värdefull
Uppsatsen har många gånger en omotiverat hätsk ton mot avvikande uppfattningar – när det gäller tänkare som försvarat viljans (absoluta) frihet på olika grunder avfärdas de till exempel kategoriskt som anhängare av ett naivt viljebegrepp. Schopenhauers hånfulla raljerande kring bland annat den tyska idealismen (vars synsätt han ofta inte ens verkar ha försökt begripa; avfärdandet av begreppet ande – Geist – är exempelvis svepande och kunde lika gärna ha utelämnats, eftersom det inte motiveras). En viss antiklerikal och framförallt antiteistisk hållning kan antagligen förklara en del av detta.
Även om det finns många orsaker att ifrågasätta delar av Schopenhauers filosofi, är hans uppsats om den fria viljan en riktig liten pärla. Den är också betydligt mer lättillgänglig än exempelvis hans magnum opus – Världen som vilja och föreställning – och behandlar på ett förtjänstfullt sätt några av filosofins tyngsta problem. Den norska guldmedaljen var, problem i texten åsido, välförtjänt.
Om skribenten: Solguru
