Morden i Norge har diskuterats i media i flera dagar. Viljan att utnyttja det skedda till dess yttersta gräns är obegränsad. Förklaringsmodellerna är desto sämre.
En förhållandevis samstämmig medieapparat har ägnat de senaste dagarna åt att försöka plocka maximala mängder politiska poäng på vad som torde vara den vidrigaste händelsen i efterkrigstidens Skandinavien. Blådåren Behring-Breivik, som slaktat över 70 människor i Norge, framhålls som symptomatisk för en bredare samhällsutveckling. En samhällsutveckling som i Sverige personifieras av Sverigedemokraterna, den ”islamofoba bloggosfären” och alla som inte håller med de sju riksdagspartierna, Aftonbladet och DN om det mesta. De är ”inte skyldiga, men delar samma idévärld” låter man meddela.
Dubbelmoral
Den ”bloggosfär” som fokuserar all sin energi på att angripa Islam och framföra generiska högeridéer utan vidare analys är en märklig fågel, som i många avseenden utgör spegelbilden av ordinarie massmedia. Därför uppstår ett slags absurditetens cirkel när diverse opinionsbildare nu försvarar sin kollektiva skuldbeläggning av samma debattsfär med att den själv uppför sig så. Jag trodde att vitsen var att det är dåligt att skuldbelägga kollektivt? Handlar det hela egentligen bara om att man ska gilla stor invandring och tycka rätt i diverse frågor, och om man sedan generaliserar eller hatar spelar det i sig själv ingen större roll? Det är inte svårt att se att mängder av debattörer är genuint överlyckliga över att det rör sig om en etnisk norrman och högerextremist. Precis den reaktion som vissa invandringskritiker menas uppleva (och kanske stundom faktiskt upplever) när gärningsmän är muslimer. Var det inte mer bevänt än så med ”toleransen”?
Idévärldstanken, som konstruerats för att kringgå denna massiva självmotsägelse och låtsas som att man inte skuldbelägger när man gör det, är sinnesslö. Nog delade Unabombaren till viss del ”idévärld” med gröna partier, Miljöpartiet inkluderade? R.A.F. med europeiska vänsterpartier? Columbine-skyttarna med deprimerade gotare? Och Usama Bin Laden delade helt klart ”idévärld” med övriga muslimer – han torde exempelvis läsa Koranen, ogilla Israels ockupationspolitik och mena att USA har inflytande i världen. Ändå torde ingen intelligent människa mena att saker som miljöintresse, socialistiska åsikter eller individuell muslimsk tro leder till terrorism i sig själva.
Det handlar om synen på våld
Det centrala här är inte vilka samhällsproblem man ser eller tror sig se (Breiviks manifest innehåller alltifrån truismer till vansinniga nonsensutlåtanden). Det väsentliga är huruvida man tycker att besinningslöst våld är en lämpligt väg att åtgärda de problemen. I tidigare fall, när det inte gick att utnyttja tragedin till att driva sin egen politiska agenda, har vare sig politiker eller media haft några problem med att se den aspekten.
Betecknande nog finns det ytterligt få i Sverige som uttrycker någon sympati för Breivik, vilket är kuriöst, med tanke på att det nu hävdas att han förkroppsligar invandringskritisk opinion och en hotande, militant högerextremism. Det spelar ingen roll hur långt ut på högerkanten man går – applåder och lyckorop saknas. De enda som är glada är väl valda representanter för media – vars illa dolda förtjusning varit uppenbar sedan man för första gången kunde kabla ut att gärningsmannen var ”etnisk norsk”. Att förklara Breivik med ”växande högerextremism i Europa” är ett billigt försök att manipulera opinionen, vilket tyvärr också torde fungera. Om inte terrorism är en produkt av Islam är inte Breivik en produkt av högerextremism heller, såvida man inte begränsar begreppet ”högerextremism” till att enbart inkludera folk som är höger och vill mörda människor för att uppnå sina mål.
Förklara och ursäkta?
Hur ska vi förklara Breivik, då? Vi kunde hävda att orsaken är att samhället förtryckt honom och hans åsikter, och att det därför inte är så konstigt att han vill ”slå tillbaka,” som en viss Aftonbladetkrönikör gjort i ett annat sammanhang, men knappast lär göra nu. Man kunde hävda att socioekonomiska faktorer, elaka föräldrar och ett ”hårt och kallt samhälle” drivit Breivik till detta. Alternativt kunde man påstå att annat inte är att vänta i det skandinaviska åsiktsklimatet.
Allt detta är dock snusk och dumheter, och inte något vi ska hålla på med. Det finns nämligen inte någon ursäkt för Breiviks massmord. Att mörda barn i en politisk saks namn ligger faktiskt utanför våra normala referensramar för ondska, och är dessutom ett säkert sätt att skada den politiska saken ifråga. Låt vara att det är oklart vad Breivik egentligen stod för; han är ”kristen” men inte troende, ”konservativ” men tror på väpnat maktövertagande genom elitterrorism. Han har i varje fall uttryckt nog många högeråsikter för att dra många av dem i smutsen för överskådlig tid. Om han, som obegripligt nog har hävdats, vore ”rationell” skulle han givetvis ha kunnat förutse den konsekvensen. Återstår sinnessjuk, alternativt ond. Av det jag hittills läst av hans narcissistiska fantasier tycks bägge vara habila förklaringar, i all sin otillräcklighet.
Vidrig
Behring-Breivik är en vidrig mördare, vilket åtminstone så här nära inpå den oerhörda tragedin borde väga tyngre än hur man kan utnyttja hans dåd för att manipulera den skandinaviska opinionen. Ska man trots allt kosta på sig en konsekvensanalys kan man i alla fall konstatera en sak: Breivik har genom sitt agerande skadat möjligheterna att föra en seriös debatt kring dussintals samhällsproblem och lämnat över mikrofonen till några av de sämsta rösterna i skandinavisk politik för överskådlig framtid.
I det avseendet är han inte enbart ett mordiskt monster utan även, ironiskt nog, en landsförrädare.
Om skribenten: Solguru
