Högern, i bred mening, marscherar framåt i Europa. Det är en lovande utveckling, men också en med stora risker. Det är hög tid att börja diskutera dem.
Högervindar friska leka i Sverige, och i Europa. Det är inte särskilt märkligt. I synnerhet svensk politik och kultur har befunnit sig under en våt filt av teoretiskt förvirrad och moraliskt defekt nymarxism i decennier, och dryga tjugo år efter murens fall vill folk ut i friska luften. Att folk som kritiserat någon enda av de heliga korna knutna till denna ordning utsatts för alltifrån överlägset hån till rent våld gör inte saken bättre – pendeln har dragits upp långt, och dras nu med oemotståndlig kraft i motsatt riktning. Även på kontinenten och i Storbritannien sker ett långsamt uppvaknande, och politiker måste börja anpassa sig efter verkligheten. Än så länge är det otillräckligt, kanske rent falskt, men det händer.
Mummel i skägget
Exemplen på utvecklingen är otaliga och behöver knappast ens listas. Axess har visserligen inte tagit bladet från munnen, men väl börjat mumla i skägget vad gäller mångkulturen, och i trakten runt omkring börjar yrvakna liberaler smyga mot någon form av konservatism. Abortdiskussionen har börjat komma igång igen, och den här gången inte enbart på de villkor som satts upp av de mest hysteriska abortförespråkarna (för sådana har vi i Sverige; det handlar inte om ”rätten till abort” utan om aborten som sådan som symboliskt och nästan religiöst egenvärde). Fler områden lär följa.
Utvecklingen är dock inte riskfri, och det finns några faror som måste beaktas för att den kulturella och politiska högervridningen ska bli något positivt, och inte bara en ekonomisk, ytlig eller rent destruktiv förändring. Det finns blindskär att undvika, inte minst för den så kallade ”populistiska högern” i form av Sverigedemokraterna och andra liknande partier i Europa som i kraft av storlek och ungdom till stor del saknar genomgripande ideologiska referensramar.
Världsekonomin och högern
Den första risken utgörs av den direkta kopplingen mellan ”högern” och det globala ekonomiska systemet. Det är lätt för en högerrörelse med liberala ekonomiska föreställningar att förvandlas till lydhjon under ekonomisk-politiska projekt som är emot allt vad ansvarstagande konservatism heter. Den radikala vänstern, till synes finansglobalismens motpol, har sedan decennier förvandlats uteslutande till en patetisk vägröjare, och genom bland annat sitt besinningslösa försvar för okontrollerad invandring allt mer nonchalerat och underminerat den klass- och fackorganisation som historiskt sett varit dess främsta politiska mål. I och med att man gått från nationell till internationell utjämningspolitik delar man dessutom numera mål med de ekonomiska intressen som vill utarma den europeiska arbetarklassen – att återinföra fattigdomen i Västeuropa, om än på egalitär eller miljöskyddsorienterad grund snarare än ekonomisk.
Det finns på motsvarande sätt en risk att en ekonomiskt orienterad höger här fastnar i just ekonomiska dogmer om principiell ”fri rörlighet” och en barnslig fascination inför socialdemokratins och fackföreningsrörelsens visserligen välbehövliga förlust av makten. Att acceptera eller till och med understödja en kollaps av löner i riktning mot tredje världen-nivåer, ett mångkulturellt proletariat och underminering av Europas och Sveriges maktposition på basis av doktrinär tilltro till ”fri konkurrens” och ekonomisk ojämlikhet i sig är antingen naivt eller förräderi. Högern får aldrig, som inom nyliberalismen, bli en utopisk vanföreställning av motsvarande art som marxismen. Aldrig låta en uppenbart felaktig antropologi (i liberalismens fall ”individen” som total-autonomt subjekt; en visserligen trevligare men ändock lika lögnaktig föreställning som marxismens debila fixering vid klassens ensamma relevans i samhällsanalysen). I så fall var Folkhemssverige faktiskt att föredra, minus ful arkitektur, du-reform och familjefientlighet.
Den enda ekonomiska doktrin som hör hemma på högerkanten är pragmatismens: en fri marknad får aldrig tillåtas inkräkta på överordnade överväganden – folkens välmående, och centrala kulturella och politiska frågor, måste alltid gå före ekonomisk teori.
Nykonservatismen och världspolitiken
Den andra risken är nykonservatismen, vilken utgör ett problem med två ansikten: det första är utrikespolitiken, det andra är de vänstervridna kulturella åsikter som introducerats i den tankeskolan genom de trotskistiska och s.k. klassiskt liberala influenserna. I USA tycks neokonservatismen som utrikespolitisk doktrin slutligen vara på väg att ge vika, när rollen som krigshetsarparti nu flyter över från republikaner till demokrater. Det är inte första gången; de två partierna i USA har genom hela sin existens turats om att vara drivande respektive bromsande i relation till olika krigsprojekt. Man kan bara hoppas att skiftet inom den amerikanska högern nu blir av mer permanent art; det är egentligen bara en utopisk idealism av jakobinsk typ som på något sätt skulle ha intresse av vansinniga offensiva krig för att genomdriva diverse politiska förändringar runt om i världen. Europa och USA har betydligt viktigare saker att ta itu med på hemmaplan.
I Sverige ska en genuin höger motsätta sig svensk inblandning i för oss meningslösa krig som inte gynnar oss – oavsett vilka klichéer om ”människorätt” eller ”demokrati” som enfaldigt anförs som ursäkter, och oavsett om historiens tråkigaste skämt – Förenta Nationerna – sanktionerar eller ej. Låt vänstern fullfölja sin sammansmältning med ”högern” och låt stridslinjen gå mellan den amorfa massa som blir produkten av det och den riktiga högern. Och låt en av vattendelarna vara kravet att Sverige och Europa bara går i krig för Sverige och Europa – inte för USA, inte för ”demokratin” och inte för globala ekonomiska intressen.
Nykonservatismen och inrikespolitiken
Nykonservatismens andra problematiska sida är, återigen, att den överhuvudtaget inte är någon konservatism, utan en rörelse med rötterna i ekonomisk liberalism och politisk-kulturell (post)marxism. Denna tendens är den, inrikespolitiskt sett, svåraste biten att driva ut ur den spirande svenska högerväckelse som nu drar över landet. Man har helt enkelt inte de intellektuella verktygen för att totalfördöma exempelvis de senaste trettio årens massinvandring, utan hamnar istället i någon sorts svag ”sunt förnuft”-position där man möjligen dristar sig att kritisera de dummaste uttrycken för extremvänsterns identitetspolitik, men inte ens törs ta upp frågan om storleken på invandringen. I vissa frågor är många svenska representanter för högern precis lika knäppa i huvudet som vänstern (se till exempel reaktionerna på Roland Poirier Martinssons artikel om Pride).
Här handlar det visserligen inte alltid om korkade övertygelser, det kan också ibland röra sig om en vilja att vara nyanserad och seriös, ibland om att vilja undvika att själv hamna vid skampålen och brännmärkas med lämplig ”ism”. Det håller dock inte; om vi faktiskt vill att en förändring av sakernas tillstånd ska komma till skott måste högern representera tydliga, entydiga positioner, även om man kanske är medveten att de inte till fullo kommer att förverkligas. Man ser inte ”antirasister” som accepterar att invandringen kanske har sina baksidor – för Expo och stora delar av fulmedia är all invandring alltid bra, och alla andra är rasister. Givetvis ska inte högern vara fullt så imbecill och onyanserad på sin kant, men ännu värre är att ”nyansera sig” till politisk impotens. När det gäller det andra – skräcken för att stämplas som oönskad och därmed förvisas ut ur maktens finrum – är det tyvärr så att den som väl har makt – medial, ekonomisk eller politisk – också har ett ansvar att utöva den på ett korrekt sätt och stå upp för det som är rätt.
Uppbrott ur PK-diskursen
Då kan inte projektet bli att försöka navigera det galna minfält den svenska politiska korrektheten byggt upp – det är för övrigt omöjligt. Högern, oavsett om den är liberal, konservativ eller ”extrem” måste här inrikta sig på ett enda mål: att eliminera alla pejorativa -ismer ur den offentliga debatten. Det är förutsättningen för en vuxen offentlig dialog.
Alla som ställer sig bakom ett åsiktsklimat där tumregeln är förkastande av åsikter och (ännu värre) individer genom vulgär klassificering har inte på högerkanten att göra. De tillhör en tradition där sanning är en direkt följd av makt, och inte något man kan komma fram till via rationellt resonerande eller dialog, och även om de har all rätt att uttala sig kan de inte tillåtas att sätta dagordningen i en förment demokrati. All höger har ett ansvar för att avskaffa det halvtotalitära åsiktsklimat som orsakats av PK:ismen – det är ingen rolig pryl att skriva lite vitsiga ledare om, utan en fundamentalt nödvändig diskursförändring som måste genomföras av rena anständighetsskäl.
Det slutar inte där
Även i mer specifika frågor finns anledning till försiktighet. Bjäbbet om Israel-Palestina-konflikten måste upphöra – så länge vare sig Israel eller svenska judiska organisationer i direkt handling visar något engagemang för Sverige ska givetvis inte svensk höger slösa resurser på den judiska statens politiska ambitioner heller. På motsvarande sätt är en ensidig ”solidaritet” med palestinska grupperingar vars intressen är helt orienterade mot det egna folket och i övrigt antingen radikal Islam eller politiska extremvänsteridéer direkt fånig. Ett resursslöseri utan dess like, och en totalt onödig konfliktlinje – särskilt patetisk blir den när tillmälen som ”antisemit” och ”islamofob” börjar flöda mellan parterna (medan de bekvämt bortser från eller försvarar israelisk statsterrorism respektive palestinska självmordsbomber mot civila). Vad folk tycker om folk som slåss på andra sidan jorden är – åtminstone i sig självt – totalt oviktigt, och folk som väljer att flytta fokus till denna fråga förstör viktigare politiska projekt.
Riskerna är många fler. I antifeminismen finns en libertariansk gubbsjukhet som riskerar att reducera den fundamentala kampen mot feminismens förstörelsearbete till en fråga om rätten att köpa horor eller ett slavmoraliskt gnällande om ”diskriminering av män”. I antikollektiviskt tänkande finns en risk att förfalla till navelskådande eller en tramsig individualism som förnekar arvets och gruppens betydelse till förmån för ett ohistoriskt självförverkligande. Motståndet mot ”dagisstaten” och kampen för individuell frihet kan leda till att man bortser från att destruktiva och begränsande influenser inte alltid påförs via staten. Dessa, och hundra andra, frågor är dock av den arten att de kräver en egen diskussion, och därför ska jag nu avrunda.
En ny höger av den typ som nu uppstår på europeisk mark bör ha några grundläggande mål: att säkra Sveriges och Europas framtid och deras folks välmående, återskapa rudimentära värderingar kring frågor om etik och moral (inklusive familjen), samt återupprätta våra historiska band till det förflutna så att vi på ett meningsfullt sätt kan ta ansvar för framtiden. Och en gång för alla, i den mån något sådant är möjligt, ersätta utopisterna som sätter ekonomisk doktrin och verklighetsfrämmande teori före riktiga människor med – just det – riktiga människor.
Om skribenten: Solguru
