Att försöka redogöra för myten om Daidalos och Ikaros är i sig ett lärorikt företag. Att överväga dess centrala teman och budskap är idag förmodligen mer relevant än någonsin.
Historien om Daidalos och Ikaros är en av de oftast återberättade klassiska myterna. Den har återgivits i åtskilliga versioner – inspirerat kommentarer, tolkningar, konstverk och musik. Trots sin förhållandevis enkla struktur kan den förstås som en av de allra mest mångsidiga och djupsinniga berättelser den grekisk-klassiska kulturen lämnat till eftervärlden. I det följande tänkte jag först redogöra för myten sådan den vanligen återberättas, och sedan diskutera några av dess implikationer.
Myten i korthet #1
Daidalos var en genialisk uppfinnare som levde i Aten. Han hade två söner – Ikaros och den enligt vissa källor oäkte Iapyx. Daidalos ansågs allmänt som en av de främsta skapande andarna i staden, och kom därför också att bli läromästare åt sin systerson, enligt källorna antingen kallad Perdix eller Talos (i det senare fallet, kuriöst nog, var det dennes mor som hette Perdix). Talos visade sig vara oerhört begåvad, och hade redan vid ung ålder uppfunnit den första sågen genom att studera en fiskryggrad han funnit vid havet. Denna och andra bragder väckte Daidalos avundsjuka, och slutligen slungade han sin unge lärling ut från en höjd, så att denne slog ihjäl sig. Daidalos dömdes för mordet till bannlysning från Aten, och gav sig tillsammans med Ikaros iväg till Kreta.
På Kreta tog han tjänst hos kung Minos, som begripligt nog var mycket nöjd över att få räkna den berömde vetenskapsmannen till sitt hov. Här gjorde han sig enligt Homeros bland annat känd för att planlägga ett område för dans åt kungens dotter Ariadne. Han blev emellertid inblandad även i mer anmärkningsvärda projekt. Kung Minos hade av havsguden Poseidon fått till skänks en vit tjur, ämnad att offras åt guden. Minos valde istället att behålla djuret, vilket fick till följd att Poseidon som straff uppfyllde hans drottning Pasifaë med lust till tjuren. Daidalos assisterade det osannolika kärleksparet genom att konstruera en stor träko, i vilken drottningen slutligen blev havande med odjuret Minotaurus.
Myten i korthet #2
Daidalos uppfinningsrikedom hade alltså orsakat ett lindrigt sagt problematiskt dilemma. Detta löste han nu genom att konstruera en labyrint, i vilken odjuret kunde stängas in. Denna labyrint spelar för övrigt en central roll i den välkända, närmast parallella myten om kungasonen Theseus, som efter att Aten tvingats sända fjorton av sina barn till Kreta vart sjunde år som offer till Minotauren, i tribut för att man mördat Minos son, kommer till ön och dräper Minotauren. Daidalos fick i vilket fall inget vidare tack för sin insats som arkitekt – han och Ikaros spärrades helt sonika in i labyrinten. Lyckligtvis hade han nu som sagt var byggt den själv, och hittade därför också tämligen raskt ut ur den.
Eftersom kung Minos ”styrde hav och land”, beslutade sig Daidalos för att fly luftvägen. Med hjälp av vax och fjädrar konstruerade han två par vingar – ett åt sig själv och ett åt sin son. Daidalos varnade sin son för att flyga för lågt (varvid fukten skulle tynga ner vingarna) eller för högt, varpå de bägge flydde från Kreta tillsammans. Den unge Ikaros glömde dock snart sin fars varning, och flög istället högre och högre. När han kommit tillräckligt nära solen – Helios själv – smälte hans vax, och han störtade ner i havet till sin död. Daidalos fortsatte, krossad av sorg, till Sicilien, där han efter ytterligare förvecklingar slutligen lyckades fick sin hämnd på den mordiske kung Minos (som letat efter honom i syfte att döda honom).
Det faustiska myntets två sidor
Myten om Ikaros har alltid fascinerat människor i västvärlden, kanske för att den så tydligt rör vid grundläggande teman i en så att säga ”faustisk” civilisation. De senaste århundradenas utveckling har givit myten en lyskraft kanske starkare än någonsin förr. Daidalos uppfinner briljanta ting, ofta till stor nytta för honom själv eller andra, men tvingas samtidigt ständigt motverka de negativa sidorna av tidigare verk med nya, allt mer extravaganta uppfinningar. Man kan knappast tänka sig en tydligare parallell till den ekonomiska och teknologiska utvecklingen i västvärlden vad gäller vapenteknologi, miljöskadlig industri och dehumaniserande, socialt och estetiskt förkrympta, levnadsförhållanden (i synnerhet i de alienerade städerna). Onekligen fantastiska framsteg kantas allt som oftast av oförutsedda, fruktansvärda bieffekter och driver ständigt vår civilisatoriske Daidalos till att fortsätta (till saken hör visserligen att Daidalos även räddas till livet genom just uppfinningsrikedom, i det att han eller hans beskyddares döttrar skållar kung Minos i ett särskilt badhus).
Medan denna framstegets problematik förmodligen alltid existerat i någon mån, var den knappast lika framträdande i antikens Grekland som idag. Myten har också mer djupgående, allmänmänskliga drag. Det är nämligen inte Daidalos uppfinnande i sig självt som orsakar katastroferna, utan de uppfinningar och handlingar som följer ur det driftsorienterade och onda i honom och andra. Daidalos mördar sin systerson på grund av avundsjuka och stolthet, och han hjälper Pasifaë att bedriva en exceptionellt förvriden form av otukt – Ikaros uppfylls av högmod och glömska och störtar till sin död. Många av Daidalos skapelser är uttryck för en mer oproblematisk genialitet, till glädje för honom själv och andra (Plinus den äldre tillskriver honom bland annat limmet, borren och snickeriet överlag).
Andlighet och etik
En mer esoterisk tolkning av myten om Daidalos och Ikaros är givetvis också möjlig – symbolspråket är rikt och tydligt. Hat, lust, vatten, ”nedåt dragande krafter”, ställs mot skaparkraft och en strävan efter befrielse (ur labyrinten, från fångenskapen på Minos ö). En faustisk-solär drivkraft (både positiv och negativ) tycks inbegripen i en systematisk och till största delen misslyckad kamp med det värdsligt imperfekta, och inte minst det köttsligt-psykologiska jagets brister och det mänskliga tillståndets begränsningar. Daidalos många fel kan förstås i andlig mening lika väl som moralisk – eller varför inte bägge samtidigt?. Hans arrogans och ego driver honom till mord, och hans geni ställt i det ondas eller åtminstone djupt ”syndfullas” tjänst frambesvärjer ett fruktansvärt monster. Slutligen tycks hans högmod ha fortsatt genom blodslinjen och besmittat även hans son, som därigenom faller till sin död. Som sedelärande berättelse är myten alltså både en instruktionsbok till ett etiskt förhållningssätt – där våra göranden och låtanden inte ska styras av avund och arrogans – och till en förståelse för den primala uppfattningen att människan måste övervinna det sub-personliga, köttsliga och ofria inom sig för att undvika tragedi.
Daidalos och Ikaros öde är en ständig påminnelse om både människans potential, och hennes avgörande begränsningar. Dess många budskap sträcker sig långt utom det klassiska Greklands gränser och tangerar, ytterst sett, universalitet.
Relaterat:
First H-bomb test
Death In June – Daedalus Rising
Changes – Icarus
The Storyteller’s Greek Myths – Daedalus and Icarus
Om skribenten: Solguru
