I normala samhällen respekterar och värdesätter man sina äldre. Vårt eget samhälle har också varit högst normalt i detta avseende, vi har förväntats erbjuda vår plats i kollektivtrafiken till de äldre och vi har ofta använt ”gammal” som ett positivt laddat ord. ”Gammal i gården”, ”gammal är äldst”, ”den gamla skolan” och så vidare. De äldre har betraktats som en viktig del av folket, som bärare av erfarenheter och visdom. Många kulturer har som följd av detta gett dem en roll i beslutsfattandet. Spartanerna hade exempelvis sin Gerusia, ”de äldstes råd”, och de var inte ensamma om det bland de gamla grekerna. En inställning av tacksamhet gentemot de äldre tillhör också det normala. På Filippinerna talar man till exempel om untang na loob, ”en skuld av tacksamhet”.
I samband med den pågående pandemin ställs inställningen till de äldre på sin spets. Det är osannolikt att någon stat medvetet offrar de äldre för ekonomins skull, däremot handlar det om prioriteringar och ointresse. Vissa nationer har stängt skolorna i ett försök att rädda sina äldre, andra har låtit bli. I vissa nationer lever man intergenerationellt, flera generationer under samma tak, något som visat sig vara en sårbarhet under pandemin. I andra nationer stuvar man undan de ”äldre äldre” i en äldreomsorgsindustri där förhållandena inte alltid är särskilt tilltalande. Det är möjligt att framtida historieskrivare kommer att betrakta detta som ett märkligt påfund, ”under den moderna eran lejde västerlänningarna ut omsorgen om sina gamla till det etnifierade proletariatet.” Ofta till en så låg kostnad som möjligt, bland annat givet att de ”äldre äldre” är en numerärt betydande grupp i det senmoderna samhället.
Det kan därför vara av värde att begrunda inställningen till åldrandet och de äldre, vi finner då betydande spänningar i och mellan folkligt sunt förnuft, hegemon ideologi och populärkultur. I centrum för att analysera detta kan man placera ekonomism, identitetspolitik och ateism.
Vi finner då att vårt samhälle med Evolas begrepp är besatt av ”ekonomins demon”, ekonomi är viktigt. Har man ett kortsiktigt perspektiv betyder det att de äldre är en ”tärande” grupp, det är svårt att driva konsumtionssamhället med dem som motor. Att de byggt landet och ur ett längre perspektiv knappast kan ses som ”tärande” är inte intressant för ett samhälle som tänker ”just-in-time”, i ett evigt nu. Untang na loob är inte ett synsätt de styrande tillämpar, även om det är utbrett bland vanliga människor. Samtidigt är de äldre en relativt passiv grupp politiskt, vilket osökt för oss över till identitetspolitiken.
För även om det gjorts försök att analysera ”åldersrasismen”, med utgångspunkt i samma tankemodell som ”rasismen” och ”patriarkatet” representerar, har det inte varit särskilt framgångsrikt. Det finns intressant forskning på området, en studie av Natasha Ginnivan tyder exempelvis på att åldrandet och de äldres situation skiljer sig åt mellan mer individualistiska och mer kollektivistiska kulturer. Det tycks vara lättare att bli gammal i en kultur där man identifierar sig med sin familj än som individ. Men ”ålder” spelar en lika underordnad roll som ”klass” i den reellt existerande intersektionalismen. Det är svårare, om än inte omöjligt, att spela ut generationer mot varandra på grundval av ålder än vad det är att göra det på grundval av kön. Den stora gruppen äldre har dessutom en black om foten i sammanhanget såtillvida att de är vita. Till detta kommer att de inte som andra grupper kan förknippas med ökad ”äkthet”, ”vibrancy” eller liknande, de är inte heller aggressiva. Tvärtom förknippas vita människor i den intersektionella sensibilitetens mytologi med gårdagen, och de äldre vita än mer så än de andra.
Här spelar det pågående folkutbytet en negativ roll. Från att ha varit ”våra äldre” blir de äldre nu en grupp som en växande grupp i samhället inte har någon relation till. Detta förklarar skändligheter som de ”ungdomar” som ”på skoj” hostar på äldre under pågående pandemi. Att det sker är en naturlig följd av demografiska realiteter, där äldre svenskar delar offentligheten med yngre invandrare. Men att media och etablissemang håller förövarna om ryggen och inte reagerar normalt kan förklaras med den ovan skisserade hegemona ideologin. De gamla vita är ingen särskilt intressant grupp i den ideologin, de unga förövarna tillhör betydligt mer centrala grupper. I en samtid som drivs av uppmärksamhet gör detta att de äldre gång på gång prioriteras bort till förmån för grupper som är mer ”rätt i tiden”. Pengar som kunnat gå till fattigpensionärer går istället till nyanlända för att ta ett exempel, äldreomsorgen används för sysselsättningsprojekt där de äldre blir ett medel för integration snarare än ett självändamål.
Det symboliska och ofta högst reella ”undantag” de äldre omfattas av i det senmoderna Sverige innebär att de görs osynliga i allt från populärkultur till politisk retorik och att de stuvas undan i det institutionaliserade undantag som är äldreomsorgen. Återigen finns det en stark motsatt tendens hos vanliga människor, till och från bryter denna igenom även i populärkultur och debatt (jämför Hundraåringen och de återkommande försöken att göra fattigpensionärerna till en fråga). Men den ambivalenta inställningen till ålderdomen och de äldre kan kopplas till en märklig kombination av individualism och ateism. Castoriadis beskrev på sin tid konsumtionssamhället som ett ”society of oblivion”, ett ”glömskans samhälle” avsett att genom distraktioner tränga undan insikten om den egna döden. I forskning om åldersrasism är det ett återkommande tema att åldrandet därför förträngs. Till detta kommer det Adorno beskrev som ett samhälle besatt av nyheter, liksom den kult av ungdomen som följer av ett historielöst och ytligt livsideal. I en kultur där det nya är bättre än det gamla framstår även gamla människor som mindre intressanta.
Sammantaget finner vi alltså att de äldsta placerats i ett kulturellt och reellt undantag, för att låna en term från det gamla bondesamhället. I en situation där de äldre är utsatta och samhället är tvunget att agera med kraft för att skydda dem spelar detta undantag en negativ roll. Det hela är givetvis mer komplext än att bara handla om kultur och ideologi, men det är värt att vara medveten om vilken avvikande inställning till de äldre vårt samhälle i allmänhet och dess styrande i synnerhet har. Först då kan vi sträva mot en normalisering. Det gäller både de äldres plats i kulturen och en vettig inställning till det egna åldrandet. Att politisk korrekthet och ekonomism ska ha företräde framför untang na loob är stötande och ovärdigt.
Om skribenten: Joakim Andersen
