Idag bjuds det på en liten julhälsning med ett och annat att tänka på för både motpolläsare och andra.
Idag har vi tillgång till en uppsjö av traditioner och synsätt – tänkesätt som kommit västvärlden till del de senaste hundra åren och gjorts brett tillgängliga genom internets framväxt de senaste decennierna. Bortglömda tänkare och uråldriga metafysiska system kan studeras hemifrån datorn, eller införskaffas nedpräntade med vanlig, hederlig trycksvärta.
Sverige står idag, genom århundraden av protestantism, hundra års utilitaristisk blandsocialism och inte minst fyra decenniers kulturradikalt förstörelseverk, nästan helt utan positiva referenspunkter. Det är inte konstigt att svensk höger blivit allt svagare och innehållslösare – alternativt förfallit till marginaliserad, blodfattig och dogmatisk extremism utifrån enkelspåriga teorier. Det är långt ifrån sant att bara ”barbariet” är ursvenskt, men sant är att Sverige och svenskarna inte kan återskapa sig själva enbart genom att gräva där vi står. Gyttjan är för tjock, och det råder förvirring kring vad vi överhuvudtaget kan finna därunder.
Med det sagt ska man inte förlora sig fullständigt i denna märkliga tids sammelsurium. Att studera andra traditioner, att vara kunnig om inte bara Sveriges, utan också Europas och världens historia – att i görligaste mån söka sanning och rotfasthet i en så att säga nyklassisk bildning – allt detta är ofrånkomligt. Isolationisten och obskuranten är per definition förlorare, inte minst när deras kamp lätt låses i ett försvar av ett land till stor del byggt på avundsjuka kombinerad med självdestruktivitet, och dogmatisk tolerans uttryckt i form av den mest huvudlösa inskränkthet.
Men vid sida av det intellektuellt andliga, det teoretiska och den mångfald av intressen som den moderna människan är dömd att ha för att inte relegeras till marginalerna, finns det också annat. Sverige och Norden är inte bara en ansamling historiska tillfälligheter, under senare år allt mer löjeväckande och tragiska. Det finns också en tråd som löper i bakgrunden, som funnits där så länge vi bebott denna del av världen. I årstidernas dramatiska växlingar, och inte minst i vinterns kyla och snölandskapets tysta, samtidigt kvävande och befriande, vyer, anar vi något mer obestämbart.
I enkla traditioner – antingen uråldriga som julskinka och storfrosseri i ungefärlig anslutning till midvintersolståndet, eller naivt kommersiella som Kalle Ankas Julafton – ser vi ett lynne som är unikt i världen. Det är inte den ”progressive” gaphalsen som tonar fram, utan den traditionsbundne bonden och den ansvarstagande borgaren. Svensken – arbetssam, tillbakadragen och återhållsam, men med smak för kortvariga excesser. En människotyp med enorm potential, bosatt i ett land vid världens ände som tjänat honom väl i flera tusen år.
Spekulationer, teoretiserande och ideologi är ofrånkomligt när man försöker reda ut en kaotisk tid, av allt att döma ytterst destruktiv. Någon gång då och då är det dock nödvändigt att lägga ner boken och stoppa undan handlingsprogrammet, och påminna sig om att man vare sig kämpar eller lever för teoretiska modeller. Att helt enkelt stanna upp och se både den nordiska människan, sådan hon nu är med alla sina urgamla och alldeles nypåtagna brister, och det land hon bebor.
Och sedan höja blicken mot julnattshimlen och till och med där, i mörkret, se det nordiska ljuset.
God jul, på er.
Om skribenten: Solguru
