Solguru funderar idag lite kring det här med trovärdighet. Är den som omfattar olämpliga åsikter mindre trovärdig än en person som får betalt för att tycka som den tycker?
Medias hantering av självmordsbomben i Stockholm, förutsägbar och tröttsam med förväntade angrepp på SD och försök att få det att framstå som att det är farligare med rasism än bomber som exploderar på öppen gata bland julhandlande svenskar, väcker en del frågor om trovärdighet.
Det finns en del goda anledningar att ta en bloggportal som motpol, nyhetstjänster som Fria Tider eller helt enkelt en ung bloggerska som Paow, på allvar. Många skulle naturligtvis hävda motsatsen – gängse media vill gärna påskina att bloggare av vår typ är besatta av fördomar, okunskap, skrock och hat. Låt gå för det, alla människor har brister. Det de menar är i och för sig naturligtvis inte att vi har samma typ av problem som andra människor, dock, utan att den typ av åsikter och information vi för fram är besudlade av något mycket värre än allmänmänskliga tillkortakommanden. Det handlar om någon sorts mer religiöst orienterad, ond makt som belamrar oss och eliminerar varje anledning att lyssna på vad vi säger. Rasism, sexism, manlighet, kolonialt tänkande, whatever. Det handlar till syvende och sist om ungefär samma typ av uttryck som femåringar använder för att vara elaka mot andra femåringar, och eftersom åtminstone undertecknad är betydligt äldre än fem år kanske det är dags att sluta ta åt sig.
Oavsett hur man värderar motpol finns det i alla fall en sak att tänka på, när man jämför våra ståndpunkter med samtliga synsätt och omdömen som framförs i ordinarie media; vi är fria att faktiskt skriva vad vi tänker. Det innebär inte att det alltid blir rätt, gudarna ska veta att det jag skriver i stycket ovan inte bara är ett utslag av falsk blygsamhet. Vi gör bort oss ibland också, som de flesta. Ingen är perfekt i sitt förhållningssätt till omvärlden, och det gäller även undertecknad, och sannolikt alla andra som skriver på motpol också (endast Nilrik lämnar mig ibland tvivlande, som ödmjuka människor ofta gör).
Ändå kan det vara en idé att jämföra oss med de journalister som till övervägande delen nonchalerar det vi gör, men i förekommande fall hånar oss. Det går givetvis att ondgöra sig över deras rubbade åsikter, deras oerhörda resurser och deras ofta pinsamt dåliga infallsvinklar, men det är inte viktigast. Det viktigaste är att de faktiskt inte kan skriva vad de tänker, och att det faktiskt inte spelar så stor roll att de nu förmodligen allt som oftast på fullaste allvar tror att svensk rasism är det farligaste som finns och att jämlikhet är ett självändamål. Skulle de inte tro på tramset skulle de uppföra sig likadant, annars skulle de förlora jobbet.
Om jag skulle byta åsikt i någon fråga och sedan skriva ett kontroversiellt inlägg om det, skulle konsekvensen som värst bli några haveristiska kommentarer (som jag ju får i alla fall). Jag är fri att omvärdera information och ståndpunkter utifrån hur jag väljer att analysera världen. Det är inte fjortiskarriäristerna som uppbär lön från Expo, det inte är chefsredaktörerna på de pinsamt likriktade svenska medierna och det är i stort sett ingen annan opinionsbildare i Sverige heller. De får bara lön så länge de lever upp till en lång serie informella (och inte sällan rent formella) krav på hur man ska tänka, hur man ska tycka och vad som ska hända. Det gör att de faktiskt, helt oavsett vad de nu kan tänkas tycka på riktigt, är ganska opålitliga. Att vara ekonomiskt och socialt knuten till att omfatta vissa åsikter är betydligt mer skadligt för en människas trovärdighet än eventuella ”förutfattade meningar” han kan tänkas ha – sådana har alla.
Om de rationaliserar det hela till att faktiskt omfatta förtrycket som egna åsikter är sekundärt. De är inte tänkande människor i reell mening, annat än möjligen vid köksbordet.
Om skribenten: Solguru
