Idag presenterar Solguru en massiv recension av Guillaume Faye’s Archeofuturism. Det handlar om en i grunden stimulerande läsupplevelse – både provocerande och tankeväckande.
Den franske skribenten Guillaume Faye är ett av den franska Nya Högerns mer välkända ansikten. Trots att han lämnade GRECE 1986 för en karriär inom fransk media glömdes han inte bort, och sedan han 1998 utkom med L’Archéofuturisme och därmed återgick till politisk verksamhet har han kommit att spela en allt större roll i Europeiska högerkretsar. Tolv år senare publiceras nu verket för första gången på engelska, och det är spännande läsning.
Katastrofernas konvergens
Konceptet arkeofuturism kan enklast sammanfattas som en vilja att sammanfoga traditionella värden med det moderna samhällets teknologi. Fayes mål är, helt i enlighet med detta, att presentera ett idématerial och en vision som förverkligar detta ideal. Archeofuturism innehåller även en genomgång av varför denna lösning inte bara är önskvärd, utan rent nödvändig. Orsaken till att den är det sammanfattas under begreppet katastrofernas konvergens – teorin att västvärlden, och därmed merparten av världen i allmänhet genom globaliseringens integrerande verkan – vid en viss punkt kommer att drabbas av så många kriser samtidigt att situationen blir ohållbar.
Faye nämner bland annat miljökatastrofer, etniska konflikter till följd av Europas vansinniga migrationspolitik, resursbrist (inte minst i fråga om olja) och ekonomisk kris som större omvälvningar, som tagna var för sig möjligen vore hanterbara, men tillsammans inte kan leda annat till kollaps. Han går rent utav så långt att han vågar hävda att någon form av sammanbrott, partiellt eller totalt, kommer att äga rum någon gång mellan 2010 och 2020.
Rekonstruktion?
Det är svårt att avfärda Fayes domedagsscenario helt och hållet. Hans argument är väl underbyggda, och uppfattningen att saker möjligen kan bli lite sämre, men aldrig gå åt helvete, är sannolikt ett senmodernt, europeiskt självbedrägeri. I vilken mån ett tänkbart sammanfallande av katastrofer skulle ske abrupt och apokalyptiskt, och i vilken mån det helt enkelt skulle komma att handla om ständigt fortskridande dysfunktion i ett Europa som faller sönder i etniska motsättningar och tilltagande resursbrist, är visserligen långt ifrån lätt att fastslå. Argumentationen som löper som en röd tråd genom Archeofuturism är dock ovanligt övertygande på denna punkt.
Vad gäller vissa saker Faye tar upp har även huvudfåran i samhället börjat ge honom rätt. USA:s allt mer prekära läge och Kinas framåtskridande (med påföljande miljökonsekvenser), Peak Oil-teorin som går allt mer från att vara en vänstervriden miljömuppsspekulation till en i högsta grad relevant problematik och det tilltagande etniska kaoset i allt fler europeiska storstäder torde tala till hans fördel. Den avgörande frågan, om och hur en dylik katastrof skulle ge de möjligheter för europeisk rekonstruktion Faye hoppas och hävdar, är kanske den svåraste.
Skarpsinnig samhällskritik
Archeofuturism innehåller dock inte bara en teori om samhällsutvecklingen som samtidigt är dystopisk och optimistisk. Man finner på många ställen skarpsinnig samtidskritik, där vissa delar är genuint originella. Faye problematiserar globaliseringen, den globala masskulturen och det egalitära samhällsprojektet utifrån en uppsjö av infallsvinklar, och gör det bra. Med tanke på att boken är tolv år gammal är det också fascinerande att han stundtals prickar av fenomen som var långt mindre uttalade i Sverige på den tiden än idag, även om det antagligen beror på att Frankrike legat åtminstone ett decennium före Sverige i ”utvecklingen” av ett osunt politiskt klimat. Vad sägs till exempel om följande citat: ”Politicians no longer say, ’Vote for us, because we’ve got the right solutions and we’ll improve your living conditions because our solutions are the best.'[..]Politicians are now instead – implicitly – saying ’Vote for us, since even though we’re a bunch of good-for-nothings, burglers and bullies, this is nothing serious: at least we can protect you from the return of Fascism. If it weren’t for us you wouldn’t even have eyes left to cry…'”
Alla som uppmärksammade den av samtliga ungdomsförbund stödda kampanjen ”Rösta demokratiskt” kanske kan erinra sig slagordet ”Om du inte röstar, röstar en rasist åt dig,” vilket bara är ett av ett otal exempel på hur den ”legitima” politikens anhängare och företrädare går till extremer för att åstadkomma vad Faye kallar negativ legitimering. Dagens politiker vet att de inte har några lösningar på någonting av vikt längre, knappt ens makt, utan använder desperat en ihopfantiserad fiendebild för att trumma upp ett hysteriskt pseudoengagemang i samhället mest lättledda lager.
Medborgarnationalismens död
Faye gör ett otal andra observationer, kvickt och och träffande. Han talar om att den ursprungligen amerikanska och franska föreställningen om nationen – där medborgarskap allena avgör en individs etniska identitet – är till fullo död. Endast minoriteter inom invandrargrupper har något större intresse av att betrakta sig själva som ”franska”, på samma sätt som andelen invandrare som ser sig själva som ”svenskar” i någon som helst betydelsefull mening är synnerligen liten. Ett medborgarskap är en rent teoretisk konstruktion, och ändrar ingenting av vad en människa är annat än möjligen var hon befinner sig för tillfället och vilka rättigheter hon där åtnjuter. Den flerhundraåriga myten som jämställer juridisk-politisk nationstillhörighet med etnicitet har smulats sönder – först av mångkulturens förespråkare, sedan av de grupper som introducerats i stora mängder på europeisk mark. Försöken att hindra europén från att göra samma sak som alla andra grupper han dagligen kommer i kontakt med – vara medveten om sig själv som etnisk varelse och försvara sina kollektiva intressen – grundar sig numera bara på vulgär indoktrinering och närmast terror, och är i förlängningen dömda att misslyckas. Om inte annat för att de är så fullständigt intellektuellt orimliga, dubbelmoraliska och idiotiska.
I vissa avseenden kan man dock säga att boken ibland spretar iväg rejält. Vissa korta underkapitel förefaller bestå av tvära hugskott, där Faye helt enkelt stoppar in någon observation av media, idrott, genetik eller kärlek utan att det egentligen ingår särskilt organiskt i sammanhanget. Idéerna som framkommer är visserligen ofta briljanta, och alltid intressanta, men ibland känns de malplacerade. Och, ska tilläggas, stundom drar det iväg in i det rent orimliga, men det är alltid en del av Fayes charm som tänkare.
Filosofi och historiesyn
Faye framlägger också stora delar av sin filosofi, och konturerna av en historiesyn, inspirerad av giganter som Nietzsche, Evola, Schmidt och Spengler. Förhållandet till förebilderna är dock tämligen flexibelt, även om vissa grundläggande idéer finns kvar. Här är vissa delar oerhört intressanta, andra mindre så, vilket är ett genomgående tema hos både skribenten och boken. Personligen har jag alltid funnit Fayes andliga föreställningar oerhört fattiga och platta, och ser i hans hedendom inte mycket annat än vanlig sekulärfilosofi med inslag av sentimentalism. Som tur är behöver jag inte uppröra mig över det vid läsningen av denna bok, eftersom det inte är dess huvudtema, men ibland producerar hans religiösa idéer ändå direkta misstag. Att härleda den moderna vanföreställningen om en progressiv mänsklig historia ur kristendomen är exempelvis direkt oriktigt – den traditionella kristna uppfattningen är ju tvärtom att historien är nedåtgående (den allra äldsta till och med att undergången är nära förestående). Jag har personligen också svårt för delar av den futuristiska halvan av visionen – ibland överskuggas nämligen den ”arkaiska” och traditionella dimensionen helt och hållet av en Illustrerad Vetenskap-artad fascination för de mest bisarra framtida teknologiska möjligheter, och jag har ganska svårt att se någon som helst charm i destruktiva förändringsfetischister som Marinetti.
Det är i varje fall en fråga om petitesser, och oavsett vilka invändningar man har mot olika aspekter av Fayes tänkande är det genomgående stimulerande att följa med på rundturen i hans ideologiska universum. Det faktum att man inte håller med om varje ord sätter fart på de små grå på ett bra sätt, och tvingar fram reflektion över frågor man tidigare kanske negligerat.
Läsbarhet och en skönlitterär avslutning
Archeofuturism har en avslutande fördel som kanske inte rör alla motpols läsare, men i alla fall de som lätt ledsnar på trögflytande textmassor: den är tämligen lättläst. Referenser – både kritiska och uppskattande – till olika tänkare och akademiker saknas inte, men Faye har i jämförelse med många andra representanter för den kontinentala Nya Högern fördelen att inte vara särskilt tungrodd. Archeofuturism är, trots fotnoter och akademiska referenser, inget akademiskt verk. Detta illustreras särskilt väl av det avslutande kapitlet, som är en skönlitterär bild av hur en arkeofuturistisk framtid skulle kunna se ut. Denna sista del är knappast bokens höjdpunkt, tvärtom skulle i alla fall jag nog kunnat klara mig utan den – men är samtidigt intressant i och med att den skisserar upp en tänkbar tillämpning av Fayes idéer. Europa har blivit en massiv federation, eller snarare ett imperium, som inkluderar merparten av nuvarande Ryssland, samtidigt som nationalstaternas upplösning givit upphov till regioner med förhållandevis stor autonomi, där traditionell lokal och etnisk kultur frodas.
Nordamerika är försvagat och massivt segregerat i flera dysfunktionella stater, medan bland annat Östasien, den muslimska världen och det svarta Afrika bildat egna federationer. Den globala konsumtionen har sjunkit avsevärt, och merparten av all högteknologi är förbehållen en styrande klass. Det handlar om ett monumentalt sammanförande av traditionalism och teknokrati, där den senare delen åtminstone i mina ögon tyvärr ofta får ta överhanden. Som sagt är den avslutande novellen knappast bokens starkaste sida, men det är ett originellt grepp och i varje fall läsvärt.
Sammanfattningsvis
Det här är en bok som bör läsas av alla som på något sätt är involverade i högern. Den lyfter perspektivet från irrelevanta symbolfrågor, och vågar ställa de stora spörsmålen på sin spets. Faye skyggar inte för några ämnen. Ibland finns tendenser som bara kan beskrivas som pubertala – delar är uppenbart skrivna med provokation i åtanke (behöver vi veta att han medverkat i porrfilm?) – men i detta fall är det i stort sett påkallat. Resan genom snart sagt alla tänkbara större politiska, etiska och filosofiska frågor moderniteten har att brottas med är inte utan fartgupp, men det bidrar också till att hålla läsaren vaken.
Som slutmanual för Europas framtid är Archeofuturism knappast lämplig, men som utgångspunkt i diskussionen kan jag inte tänka mig en bättre bok.
Finns förstås att köpa från Arktos, med hård eller mjuk pärm.
Om skribenten: Solguru
