Alain de Benoist och Charles Champetier författade för ett femtontal år sedan ett manifest, där de framlägger sina synpunkter på Europas nuvarande läge och potentiella framtid. Det är intressant läsning på många sätt.
Manifeste por une Renaissance Européenne publicerades ursprungligen 1999 i Éléments 94, och återutgavs 2000 i bokform. Sedan ett antal år tillbaka finns den också i engelsk översättning, utgiven av Runa Raven i en ganska enkel pamflett. Bakom texten står Alain de Benoist och Charles Champetier, av vilka åtminstone den förstnämnde torde vara välkänd för motpols läsare. Manifestet behandlar den franska Nya Högerns visioner för framtiden, och analyserar många av samtidens problem i linje med författarnas filosofiska synsätt och politiska ideologi.
Om sakernas tillstånd
Kritiken av samtiden är elegant, men åtminstone bitvis konkret. Man tar upp modernismens korta och brutala herravälde över västvärlden, konstaterar att den universalistiska enhetskultur som på något vis kommit att betraktas som ”västerländsk” snarare än bara människofientlig sannolikt har spelat ut sin roll, och presenterar utifrån detta ett antal förslag på vad som bör göras. Utgångspunkten är att modernismen helt enkelt upphört, och att detta fått följder som är både destruktiva och laddade med potential. En av situationens värsta sidor är den upplösning av genuina mänskliga gemenskaper, ned till individnivå, som den klassiska modernismens sönderfall inneburit. Medan nationalstaternas centralisering medförde en stundtals drastisk reduktion av lokalsamhällets och de regionala kulturernas autonomi inom respektive nation, lämnade de många mer fundamentala sociala mönster och institutioner mer eller mindre orörda, i synnerhet på landsbygden.
I kontrast häremot har det postmoderna tillståndet – både i form av liberal individualism och tillhörande ”fria marknader”, och i vänsterns välfärdsprogram – allvarligt skadat och förändrat sättet människor interagerar på. Till detta kommer en teknologisk och ekonomisk utveckling som förefaller ske för sin egen skull, som bidrar ytterligare till att separera generation från generation, människa från människa. Människans reduktion till ekonomisk handelsvara – något som på intet sätt förbättras eller förändras genom lika kvantitativa föreställningar om ”mänskliga rättigheter” – gisslas hela tiden övertygande av författarna.
Manifestet antar dock ett betydligt mer optimistisk förhållningssätt, och menar att framtiden inte går, eller behöver gå, mot en upplösning av samhället i alltigenom ensamma individer, sammanbundna enbart genom en allt mer avlägsen centralmakt. Istället menar man att det är möjligt, om inte nödvändigt, att återskapa en kulturell frihet för Europas folk, och att vägen går genom å ena sidan regionalism (för enskilda folk och områden), och å andra sidan européisk federalism (för Europa som helhet, där man genom militärt och ekonomiskt samarbete kan hävda kontinentens intressen, snarare än förbli underordnad ”västliga” dito). Utom dessa frågor behandlas en uppsjö andra – man diskuterar den Nya Klassen i kärnfulla ordalag, kommersialiseringen och i synnerhet reklamen kritiseras skarpt, massinvandringens skadlighet (eller i bästa fall meningslöshet) och tar upp många andra väsentliga aspekter på Europas situation idag.
Problematik
Det finns en del saker att kritisera i manifestet som sådant, inte minst den krypande känslan av att vissa av de ting Benoist och Champetier tolkar som möjligheter skulle kunna ses som något helt annat. Det finns egentligen inte mycket som tyder på att några lokalsamhällen är på väg att återuppstå, eller att det postmoderna samhället skapar en oerhörd potential för att nyskapa kollektiva identiteter. I synnerhet gäller detta europeiska folk – med Sverige som extremast tillgängliga exempel.
Den postmoderna människan, och svensken av idag, tycks använda den nyfunna friheten från den modernistiska enhetskulturen till andra saker än verka för egen autonomi och etnisk, kulturell och samhällelig utveckling. De olika identiteter folk antar tycks mest vara ett slags respons på en strid ström av stimuli, där nyskapade tillhörigheter (vare de religiösa, politiska eller kulturella) uteslutande tjänar funktionen att gynna individens självdefinition, och stärker snarare än begränsar dennes egoism och därmed ensamhet. Subkulturer, hobbies, ”nyreligiösa” rörelser och idrott tenderar för det mesta att handla om i grunden temporära individuella ”livsval”, och kan inte på något sätt jämföras med grundläggande gemenskaper som familj, by eller kast. Och, i alla fall för europeer, är det främst denna typ av ”postmoderna” gruppidentiteter som individer hamnar i, snarare än etnisk gemenskap eller genuint religiösa rörelser.
Med tanke på att boken till stor del behandlar relativt konkreta saker som politik, kultur och ekonomi känns det också lite onödigt när man då och då stoppar in väldigt vidlyftiga synpunkter på världsåskådning och filosofi överlag (även om detta utgör en förhållandevis liten del av texten, och egentligen inte gör vare sig till eller från). Till detta kommer en del märkliga idéer som känns malplacerade och sannolikt krymper målgruppen.
Trotzdem…
Allt som allt handlar det ändå om en läsvärd text, som presenterar många av den Nya Högerns kärnidéer. Som utgångspunkt för diskussion är den också utmärkt – just att vissa delar kan upplevas som mindre genomtänkta innebär också att man som läsare får möjligheten att vara ”aktiv”, vilket kanske inte alltid är fallet med texter som i princip summerar det man redan tycker. Manifesto for a European Renaissance rekommenderas alltså för alla som har ett intresse för Europas framtid.
Finns att köpa på Arktos.
Om skribenten: Solguru
