Greg Johnson har nyöversatt en essä av Guillaume Faye, ursprungligen skriven 1996. Den behandlar traditionalister och anhängare till bland andra Julius Evola. Det är ett polemiskt stycke, lätt att kritisera och till och med uppröra sig över. Läser man det lite mer ingående finns dock mycket matnyttigt att hämta.
En nyöversättning av en essä av Guillaume Faye har rört om i grytan med en kritisk utläggning om vad författaren kallar ”metafysisk traditionalism”. Sin vana trogen skriver han polemiskt, kontroversiellt och provocerande. Måltavlan är vad han kallar ”Evolianer” och ”Heideggerianer”, samtidigt som han noga betonar att det är vissa anhängare till sagda tänkare han vänder sig emot, snarare än tänkarna själva. Uppsatsen har fått vissa mer eller mindre rättrogna traditionalister att upprört ta avstånd från den franska Nya Högern i sin helhet, och andra individer att reservationslöst och förnöjt hålla med. Det finns dock all anledning att nyansera bilden i bägge riktningar.
Kontrapolemik #1
Delar av Fayes kritik är, tvärt emot vad han själv hävdar, helt klart riktad mot traditionalismen och perennialismen i sig själva, snarare än mot eventuella ”lärljungar” med förvirrade idéer. Dessa delar är ofta ytliga, ibland rent utav plumpa. När han oproblematisk separerar den teknologisk-vetenskapliga utvecklingsoptimismen och materialismen från de egalitära, politiska och moralistiska idéer som följt dem sida vid sida, slarvar han grundligt i sin analys. Givetvis har han rätt i att en radikal primitivism, som förkastar all vetenskaplig och teknologisk utveckling som i sig själv liktydig med abstrakta, utopiska ideologier och destruktiva politiska projekt, är absurd. Men denna inställning är inte vanlig hos traditionalister överhuvudtaget – det närmaste man kommer är ett ointresse eller en (i mina ögon sund) skepsis inför materiell utveckling hos vissa av de perennialistiska författarna.
Att förhålla sig kritisk till hur vissa former av teknologisk och strukturell samhällsutveckling bidragit till att alienera, splittra och förstöra både individer och kollektiv i Europa, Väst och världen är en nödvändighet för en högerkritik av moderniteten – det har i varje fall inte nödvändigtvis något att göra med orealistiskt, nostalgiskt svärmande för allting som inte existerar för tillfället. Man måste våga säga nej till en reservationslös kult av förändring och teknologisk-ekonomisk ”utveckling”, utan att för den sakens skull förkasta positiva uttyck för mänsklig skaparkraft. Valet står inte mellan primitivistiskt hat mot varje materiell förändring å ena sidan, och en generalentusiasm inför uppenbart destruktiva fenomen grundad i en föreställning om att de på något sätt kan anses vara uttryck för ”faustisk anda” å den andra. Det finns både mellanvägar och helt andra vägar.
Kontrapolemik #2
Fayes uppfattning om vad den västerländska kulturens essens består i har jag kritiserat tidigare, och väl medveten om vilket getingbo den frågan är tänker jag inte fokusera mer än nödvändigt på det. När han hävdar att den västerländska kulturen är och bör vara ”optimistic and not pessimistic, exteriorized and not interiorized, constructivist and not spiritualistic, philosophical and not theological, open to change not settled and complacent, creator of its own traditions and forms or immutable ideas, conquering and not contemplative, technical and urban and not pastoral, attached to cities, ports, palaces, and temples and not to the countryside” är han enligt min mening fullständigt ute och cyklar – inte främst genom de positiva utsagorna, vilka till stor del är riktiga, men definitivt genom många av de negativa. För Faye tycks Platon, Meister Eckehart, Plotinus, hedniska gudar belägna utanför människornas värld, kontemplation, askes och till och med bondesamhället vara någon sorts ”östliga” produkter, snarare än det fundament (eller åtminstone en väsentlig del av det fundament) västvärlden vilade på, bitvis tills långt efter Franska Revolutionen. Min mormorsmor skulle i varje fall inte ha hållit med på sitt torp.
Det är till stor del en extremt reduktionistisk, och modernistisk, syn, som i sin enkelspårighet på många sätt går betydligt längre än de ”evolianer” Faye kritiserar. Han upprepar renässansens egennyttiga omtolkning av hela antiken, men går så långt att han ibland hamnar i det fullständigt verklighetsfrämmande. Påståendet att en en monistisk (implicit materialistisk) ontologi skulle vara djupt rotad i den västerländska kulturen sedan före kristendomen saknar bas, upphöjandet av handling och förändring till ogrundat egenvärde försöker uppställa Herakleitos som fundamental för Väst, men utesluta Parmenides. Det är en selektiv, och återigen till stor del modern, verklighetsuppfattning utifrån vilken det blir svårt att på något allvarligt sätt kan ifrågasätta några av vår nuvarande kulturs mest problematiska drag.
Andra sidan av myntet
Det är alltså ganska lätt att fastna i en kritik av Fayes uppsats – har man en gång läst Evolas Against the Neo-Pagans är det lockande att med utgångspunkt i denna eller någon snarlik text helt enkelt avfärda hela Fayes resonemang och fortsätta med det man håller på med. Till detta kommer en viss irritation över att texten bitvis slungar enorma bumlingar sten i glashus – när Faye menar att traditionalismens fokus på det inre (som om just detta inre inte vore fundamentalt i all verksamhet) leder till politisk och samhällelig passivitet är det svårt att inte fråga sig var den franska Nya Högerns representanter hållit hus inom den realpolitiska sfären. Att göra det vore dock både fegt och slarvigt – faktiskt ovärdigt den som vill göra exempelvis Evolas idéer rättvisa. Låt oss därför ta Faye på allvar när han säger att han talar om ”evolianer” och traditionalister, snarare än Evola och traditionalism. Gör vi det kan vi titta lite närmare på vad han fått rätt – för det är en hel del, det med.
Traditionalismens risker
Mycket av det Faye pekar ut som problematiskt hos traditionalismen är förvisso inte unikt för denna tankeskola i sig själv. Ändå är det givet att exempelvis pessimism och ”defaitism” är synnerligen närvarande hos många av perennialismens självutnämnda representanter, och att detta bara kan vara följden av något bristande i ideologin, eller kanske snarare i tolkningen av ideologin. Även om exempelvis en regressiv historiesyn egentligen inte på något sätt lämnar rum för passivitet och uppgivenhet, av den enkla anledningen att plikten att fortsätta kämpa med både sig själv och sin omgivning kvarstår – stöter man ofta på problem i detta sammanhang. Ett exempel på en betydande risk är att man, även om man menar att alla har en skyldighet att göra sitt bästa trots dåliga odds, avstår från att agera på ett realistiskt och funktionellt sätt – både kamp och argumentation blir självändamål, och resultatet irrelevant. Detta har historiskt sett varit ungefär lika vanligt hos ideologier och skolor helt utan kopplingar till vare sig andlighet eller traditionalism – både radikala vänstersekter och olika etniska motståndsrörelser (Che Guévaras sista revolutionsförsök, delar av ETAs terrorism osv) har förfallit till ett slags principlös ”tragisk heroism”, där resultatet helt hamnat i bakgrunden. Det hindrar dock inte att en bokstavligen deterministisk historiesyn, där absolut ingenting kan göras åt någonting någonsin, är kontraproduktiv både för individen och hans åskådning – och dessutom en vulgärtolkning av traditionalismens tankar på området.
Att undertecknad inte håller med Faye när han säger att ”spirit and matter are one and the same thing”, hindrar inte att det resonemang i vilket uttalandet ingår har sin riktighet. Ett fokus på andlighet, på det egna självet (till skillnad från jaget) får inte innebära en förlust av andra principer – och framförallt måste man vara säker på att man faktiskt ägnar sig åt det. Annars kan man mycket lätt hamna i en grupp Faye beskriver med stor precision: ”They replace the service of the people, of politics, of community, of knowledge, of a cause, not only with the service and contemplation of the self, but with the service of mere abstractions.”
Passivitet och självförhärligande
Fayes kanske mest träffande kritik, som betecknande nog är skild från vissa av hans mer fantastiska uppfattningar om hur saker och ting är eller bör vara beskaffade, rör två ting:
1) Isolationismen och passiviteten som ofta följer för en viss typ av traditionalister. Pessimismen rörande omgivningen gör att man isolerar sig från levande uttryck för vad människan och skapelsen innebär, och placerar individen i en solipsistisk värld av inbillad överlägsenhet. Att Faye blandar ihop detta med verklig kontemplation överhuvudtaget är visserligen problematiskt, men att denna typ av utveckling kan förekomma är nog de flesta som haft med traditionalister, oavsett skola, att göra väl medvetna om.
2) Detta leder i sin tur, ironiskt nog, till en extremt intensiv form av borgerlig individualism. Kulturuttryck kopplade till traditionalismen som abstrakt idé ämnade att markera den individuella identiteten, och gemenskapsgenererande markörer inom alla möjliga områden riskerar att omvandla en av de mest skarpsynta uttrycken för kritik av den moderna världen till en fluga eller en hipp, alternativ trend – och en som dessutom används som ursäkt för att föhålla sig passiv och ointresserad av verkligheten. Med Fayes ord: ”its hatred of the “present” is a good way, a skilful pretext, to reject as impossible any concrete historical construction, even those opposed to the present.” Med tanke på hur bekvämt det i dagsläget är att undvika realpolitiska överväganden överhuvudtaget, för att slippa anklagelser om det ena eller det andra, eller för att slippa ha att göra med politiska subkulturer som fungerar dåligt och utmärks av kaos och konflikt, är det begripligt att man väljer denna väg. Men gör man det ska man i alla händelser inte skylla på Evola.
Ytterligare en invändning mot hur traditionalismen stundom tagit sig uttryck (kanske i synnerhet hos yngre) är när den övergår i pseudoelitistisk misantropi – man tycks här undgå att själva fundamentet för en traditionalistisk samhällssyn är att de flesta människor inte är ”krigare och präster”, inte är ”elit”, och att detta är helt och hållet i sin ordning. Då riskerar man att övergå i ett generellt förakt för de grupper i samhället som förmodligen förändrats minst under de gånga århundradena – ”verklighetens folk”, för att skoja till det lite. En grupp som förvisso är i behov av att samhällets centrum tar sitt ansvar och regleras efter fungerande värderingar, men som aldrig haft något intresse för abstrakta subtiliteter, och heller inte ska bespottas som otillräckliga för att de gör de uppgifter deras livsväg dikterar åt dem. Traditionalismens motståndare är de idéer och krafter som bryter sönder det funktionella samhället och dödar både ande och mening hos alla dess invånare, inte de ”massor” som är den passiva produkten av förödelsen.
Sammanfattning
De problem vissa av Fayes åsikter skapar, hindrar alltså inte att han bitvis är oerhört klarsynt. Under förutsättning att man, som tidigare antytts, läser uppsatsen som en kritik av en viss inställning hos vissa traditionalister (eller kanske till och med som ett problem, eller åtminstone en risk, för alla anhängare av traditionalismen) finns det helt enkelt en hel del att hämta i den. Det kräver att man stänger av sitt polemiska sinnelag en smula, och koncentrerar sig på de delar av texten som kan ha relevans för en själv. Man får då blunda för att delar av Fayes kritik grundar sig i ganska luddiga och ogenomtänkta idéer, och för att andra delar av den skulle kunna användas lika väl mot hans egen tankeskola. Gör man det, och inser att Faye faktiskt är en oerhört intelligent och kunnig människa med goda avsikter, inser man att essän är riktigt intressant. Den gör sig visserligen bättre som instrument för självkritik än som en kritisk granskning av traditionalismen som sådan, men det är knappast något som talar till dess nackdel. Läs och begrunda, helt enkelt.
Om skribenten: Solguru
